samtiden - Issadissas blogg

Äntligen är midsommar över!

Jordgubbar som utger sig vara från Finnerödja, frostflingor med 37% socker och laktosfri mellanmjölk – smarrigt!

Dagarna efter de stora helgerna är de bästa, tycker jag. Då äntligen tillåter jag mig att slappna av och jag inser att jag har få måsten. Idag som är midsommardagen är dessutom en välsignat gråmulen och halvregnig dag. Helt enkelt som gjord för att vara inomhus, läsa, sova, fika, äta gårdagens sill och steka gårdagens potatis, titta på flugsnapparna och kanske spela litet spel.

Jag är inte hopskruvad för stora fester med i förväg uppgjorda ritualer. Men jag såg på sociala medier igår att det är många som ser ut som om de är födda till att begå midsommar enligt checklista 1.0. Jag är litet avundsjuk, jag skulle vilja vara född in i en familj med fasta traditioner med djupt och innerligt känt innehåll, där antingen alla hjälps åt att laga maten och fixa och organisera eller där det finns en kokfru eller bra cateringfirma som fixar. Jag ser alltså två problem som jag själv har här:

jag stressar upp mig för att det ska anordnas och bli rätt, jag vill ju tradera traditionerna vidare till mina barn. Köpt sill är B. Mamma Scan är lika med barnmisshandel, i alla fall när det gäller jul, påsk och midsommar.
jag känner tomheten i traditioner som jag inte känner innehållet i

Alltså, med rejält med snaps kan jag nog känna mig uppfylld av vilken tradition som helst. Ge mig Midvinterblot, Små grodorna kring stång eller gran, jubiléer med sånghäften – jag är på. Men är jag närvarande och nykter vill jag ha riktiga samtal, uppriktig mänsklig gemenskap och meningsfulla traditioner.

Mitt enda bidrag till midsommarhetsen i sociala medier var bilden här ovan. Den visar den lätta lunch som lämnade oss allmänt sockerhöga efter att ha åkt båt genom den vackraste skärgårdsdagen och premiärhandlat på närmaste ICA på fastlandet. Husen var röda, himlen klarblå med vita molnpuffar, svenska flaggan vajade på ett otal tomter, björkarna och ängarna var klargröna, gässens ungar var duniga och förtjusande. (Och härmed fyller jag på romantiseringen av skärgården. Om du läst ”Människohamn” så förstår du vad jag avser.)

Men, utan helghetsen ingen dagen-efter-avslappning. Så jag är ytterst glad, trots allt, att midsommar existerar. Ikväll går jag ut i den magiska kvällen, luktar på nattviolerna och inhämtar inspiration till mina kommande inlägg som ska handla om magi och overkligheten som ligger snubblande nära hela tiden.

Oss bloggdrottningar emellan

Obs! Rubriken dryper av ironi och sarkasm. Det vill jag påpeka på en gång.

Är det någon som missat att Blondin-Bella, alltså Isabella Löwengrip har separerat? Eftersom jag på jobbet har browsern Edge som förvald webbläsare dyker skräpnyheterna från MSN upp så fort jag vill öppna en ny flik. Och, det är klart, det händer att jag klickar på dem. Större än så är jag inte. Och en av nyheterna för några veckor sedan hade med Blondin-Bellas familjeliv, eller brist på, att göra.

Jag har ingenting att säga om själva händelsen men jag funderar över hur Isabella själv hanterat det i sin blogg. Om det intill själva separationen varit hunky dory i gullegulliga familjelivet enligt bloggen eller om det som lett fram till inlämnandet av skilsmässopapperen har avspeglats där.

Vad jag egentligen mest funderar över är vad läsarna och följarna känner och tycker. Jag tänker på hur vi på sjuttiotalet följde kändisar i vecko- och kvällspress. Ibland visade de upp sina hus men mest läste vi om deras stormande romanser och uppslitande skilsmässor. Jag minns med kärlek Elizabeth Taylor med diverse äkta män men med en livslång passion för Richard Burton, Lill-Babs med en räcka män, ett beteende som numera går under namnet seriell monogami och som hon verkligen utvecklade till fulländning, Caroline och Stephanie av Monaco som var tragiska och glamorösa prinsessor som aldrig fann lyckan.

Och vad har Blondin-Bella med det här att göra? Och Issadissa? Jo, livsstilsbloggandet som går ut på att skriva en saga med utgångspunkt i de mer synliga yttringarna av tillvaron, en saga med starka inslag av verklighet, blir problematiskt när livet inte bara går framåt och när händelser sker som får sagan att krackelera.

För livet händer. Det visste vi redan som snorungar med näsan ned i veckotidningarna. För det hade Elizabeth Taylor och Lill-Babs lärt oss. För att inte prata om Anita Lindblom och Monaco-sessorna.

Men vad lär sig följarna och läsarna av de slätkammade livsstilsbloggarna? Där livet går på räls enligt Checklistan för livet. Byggdes inte framgången och illusionen av den livslånga lyckan med hjälp av Dyrberg Kern-smycken, spa-dagar på Yasuragi och Sturebadet samt söndagmiddagar på Brillo? Eller vilka som tillfälligtvis ville betala för närvaro i livsstilsbloggen?

Tills en dag livet händer. Fortsätter läsare och följare att tro eller har ett litet frö av tvivel såtts? Jag har ingen aning. Jag bara undrar.

Det nya arbetslivet, ditt namn är rädsla

Ja. Ni som följer mig regelbundet vet att jag gillar en bra rubrik. Och jag önskar verkligen att jag kunde backa på den jag nyss skrev. Men tyvärr. Den innehåller alldeles för mycket sanning.

Det är inte specifikt mina egna upplevelser som jag pratar om. Det är förtroenden jag fått, historier jag hört, samtal jag lyssnat på. Och den korta sammanfattning jag fick av en organisationskonsult jag råkade sitta bredvid på ett intressant seminarium som handlade om helt andra, och mycket roligare saker. Hon sa:

Det genomgående i de organisationer som jag kallas in i att få ordning på är att människor är rädda. Särskilt mellancheferna. Deras rädsla är speciell eftersom den ofta är diffus. Men allmänt är att rädsla styr och genomsyrar de här organisationerna.

Jag skriver inte det här inlägget för att döma eller peka finger. Jag skriver det för att det är dags att titta närmare på det här. För jag kan ju inte påstå att det kom som någon överraskning det hon sa, organisationskonsulten. Hon hjälpte mig att göra en iakttagelse jag redan gjort mer generell. Jag säger inte att rädsla präglar alla organisationer, absolut inte, men att det är något som påverkar alldeles för många människor i deras vardagliga arbetsliv för att inte rikta strålkastarljuset på.

Vad är vi rädda för? Är det att förlora jobbet, hamna på undantag, exkluderas från sammanhang?

Och varför? Är det för att förändringens vindar blåser överallt? Och om den inte blåser så används den som argument för maktutövning av sådana som gillar sådant, tänker jag. Så i förändringens namn kan nästan allt ske.

Som vanligt tror jag att det enda som kan få oss att göra något är att först benämna demonen. Hur mycket styr rädslan i din organisation? Ärligt. Hämta inte fram värdegrunden och Powerpointarna nu. Var brutalt ärlig. Inför dig själv i alla fall. Konsekvenserna behöver du inte tänka på just nu, nu är det bara analysen som gäller. Försök att hämta in iakttagelser, försök att pröva hypotesen ”rädsla” när du försöker förstå märkliga konflikter och konstiga organisationsförändringar.

Och om demonen ”rädslan” inte finns i organisationen – var glad och jobba på.

Men är den där och sticker upp sitt fula huvud litet då och då, tänk att det inte är så överallt, tänk att rädslan antagligen påverkat hur du ser på dig själv och din egen kompetens. Och nu kan du agera utifrån din nyvunna insikt. Är du riktigt modig försöker du påverka din organisation, är du bara vanlig modig söker du dig bort.

Jag tänker fortsätta skriva om det här. Och en hel massa om förändring. Jag gillar förändring. När jag förstår mig på den. Och det gör jag för det mesta eftersom jag är nyfiken och därför läser, analyserar och diskuterar. Och läser, analyserar och diskuterar. Igen. Det här inlägget är en del av diskussionen. Berätta vad du har sett och upplevt och tycker!

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är

Och det gäller för dig med.

De senaste veckorna har jag fått alltför många anledningar att tänka på Edith Södergrans citat.

Vi är människor med enorm kapacitet till tänkande, analys och stora känslor.

Ändå sitter vi där på tunnelbanan, i ”Ring P1”, vid middagsbordet, i fikahörnan och hasplar ur oss de mest korkade och slöaste saker. Som gör oss dumma, som gör världen dummare och dummare.

”Det allmänna slappa tänkandet” som Liv Strömquist och Lena Andersson enades kring. Ja, det firar triumfer dagligen.

Och jag tänker inte på Trump-anhängare och SD-människor. Jag tänker på många i min egen ålder som inte förvaltar sin senioritet utan istället tar åldern som intäkt för att slippa utvecklas i sitt tänkande. Det är också då jag inser att det finns fog för ålderism, trots mina halleluja-rop när mina fördomar om omvärldens ålderism kom på skam i mitt eget fall.

Jag erkänner villigt att jag pinsamt nog fortfarande trodde att vi i Sverige är drygt 8 miljoner invånare. För det var vi ju när jag växte upp. Tur att jag hittade till SCB:s hemsida som presenterar användbar statistik, av den typen vi alla borde ha i ryggmärgen, och där fick veta att vi snart är 10 miljoner. Men nej, jag tänker inte fortsätta hävda att vi är drygt 8 miljoner.

På samma sätt som jag inte tänker hävda att ”alla bara tittar på sina mobiler på tunnelbanan”. Om du bara tittar på ytan och inte reflekterar själv över vad du gör – ja, då ser du en massa människor böjda över sina mobiler. Men. Folk läser tidningar och böcker. Folk för konversationer, ytliga och djupa. Folk lär känna varandra bättre. Folk tar reda på saker. Folk blir inspirerade. Det är vad som pågår bortom det du tror dig se.

Det anstår dig icke att göra dig mindre än du är.

Sluta reproducera plattityder och fördomar.

Fortsätt känna, tänka och reflektera.

Fortsätt lära dig annars förvaltar du inte gåvan att vara född tänkande och kännande människa.

En stilla stund i samtiden

Det är i populärkulturen samtiden kan avläsas med störst precision. Fortsätter jag att hävda. Så när jag började titta på ”Billions” blev jag inte besviken. I de två första avsnitten förekommer två fenomen som känns intressanta att ta upp:

1. De båda huvudkombattanterna, två riktiga alfa-hannar använder båda två mindfulness/meditation. Dessutom gör de det via appar i sina smartphones. På kontoret. Läs det sista igen – de sitter där och gör det, på kontoret.

2. BDSM-sex används inom ett jämställt, trevligt äktenskap där båda har viktiga jobb. Ingenting av det vanliga ”stackars-man-som-gick-på-internatskola-enda-möjligheten-att-inte-gå-sönder-och-att-fortsätta-vara-framgångsrik-är-att-gå-till-dominatrixen-varannan-vecka”.

Det var veckans spaning det. Fortsätt gärna diskutera på familjemiddagen imorgon eller parmiddagen ikväll.

Skygglappar, moral och bistånd

Jag har jättesvårt med faktumet att det är sådana enorma skillnader i välfärd mellan människor på vår jord. Mitt dåliga samvete dras igång omedelbart av bilder, nyhetsrapportering och statistik. Så känner jag att jag vill göra något. Helst rädda världen. För att jag i nästa ögonblick (eller nästa vecka) hamnar i ett mer apatiskt tillstånd och nickar när andra säger:

”Men hur ska jag veta vilken organisation jag ska ge till, de är korrupta allihop, jag går och shoppar istället”

Nä. Jag shoppar inte gärna istället. Men det är klart, något annat lägger jag väl pengarna på. Eftersom de går åt.

Så kommer det en impuls igen. Jag läser något. Jag ser en bild. Jag kommer ihåg längtan efter att göra något ordentligt som påverkar världen i rätt riktning.

Men sedan strax tillbaka i förvirringen igen: Vilken bössa? Vilket 90-konto? Vilket land? Vilken sjukdom?

Dessutom blir jag arg då och då – varför ska jag, som ibland suttit pissigt till ekonomiskt behöva ha dåligt samvete för att jag inte lägger pengar i bössor eller har stående överföring till UNHCR när det finns så många andra som lassar in tonvis med kulor varje månad och som helt samvetslöst köper Polo-kläder till barnen och renoverar köket för tredje gången. Samt åker till Karibien över julen.

Då är det tur att det finns människor som kommit en bra bit längre i tankarna, som har handfasta råd till oss alla och som kan uttrycka sig på ett bra sätt. Här kommer ett citat från William MacAskill, ung, skotsk filosof som intervjuas i DN idag:

– Både du och jag hör till de rikaste två procenten i världen. Vi är inte rika för att vi förtjänar det utan för att vi råkat födas här och för att våra föräldrar tillhör en viss socioekonomisk grupp. Vi kan göra enormt mycket för att minska fattigdomen.

Och med det säger han ju också, tolkar jag det som, att det är vår plikt som människor att dela med oss av det vi har. För vi har ju faktiskt inte förtjänat det, vi har bara haft tur. Just det.

Vad han däremot inte säger är att vi ska bli hjälparbetare allihop. Nejnej. Nu citerar jag artikeln i DN:

Spontant kan man tycka att ett altruistiskt val vore att arbeta inom sjukvården eller att direkt involvera sig i hjälparbete. ”Följ ditt hjärta”, heter det ju.

Men MacAskill ser rationellt på att maximera nyttan och menar att ett bra val kan vara att satsa på bank- och finansvärlden. Hur är det möjligt? Därför att man där tjänar så bra att man, om man är duktig, kan skänka pengar nog att det räcker till fem hjälparbetare, som var och en gör lika mycket nytta som man själv hade gjort om man gått in i någon organisation (troligen mer).

Så. Nästa vecka ska jag börja jobba med något jag är riktigt bra på. Och från och med november ska jag bli månadsgivare till några väl valda organisationer. Det risiga samvetet stoppar jag tillbaka i det mörka hörn där det hör hemma.

Personligheten och drunkningsdöden

Och där satt den!

Jag har haft den i hyllan i drygt ett år – en liten självhjälpsbok i pocket som heter ”Drunka inte i dina egna känslor”. Jag har tittat på den med lätt förakt trots att det var jag själv som köpte den. Det är något med omslaget och med titeln som gjort att ögonen har hoppat över den när jag sökt med blicken i bokhyllan efter något att läsa.

MEN. Den är hur bra som helst. För den är enkel att ta till sig och den ger handfasta råd. Det är helt enkelt en bok för oss som tydligen behövs för ”flockens” räkning men som är i minoritet och därför inte utgör normen. HSP kallas vi engelskspråkiga länder, här i Sverige har vi blivit namngivna som ”starksköra”.

Efter en inledning som handlar om att sådana som vi finns bland alla arter, att vi utgör en femtedel av mänskligheten (alla kön!) och att vi behövs för att kunna uppfatta hot, misstämning, sjukdom och annat som kan störa tillvaron. Sådant som de med tjockare skinn behöver veta för att hålla flocken i rätt riktning. Vi behövs också som idésprutor och som dem som tänker nytt.

Sedan kommer ett diagnospaket – ”känner du igen dig i det här?” Några få exempel:

Jag blir lätt uttröttad av starka intryck.
Folk tycker i allmänhet att jag är vänlig och behaglig.
Jag har ett rikt inre liv.
Jag kan prestera extremt mycket på begränsad tid. När jag är på topp är det inte någon som slår mig.
Jag har större behov än andra av att vara för mig själv ibland.
Jag har ofta svårt att mentalt släppa det som har hänt. Jag kan grubbla över sådant jag själv gjort eller vad andra har sagt till exempel. Jag har svårt att sätta punkt och gå vidare.

Efter en del resonerande kommer sedan de handfasta råden om hur en ska överleva i vårt samhälle som starkskör. Hur en ska kunna utnyttja sin särbegåvning, som det faktiskt handlar om utan att gå under. Eftersom särbegåvningen kommer med en hel del knepigheter.

Det handlar helt enkelt om att bli medveten om styrkorna och svagheterna. Och, väldigt, väldigt viktigt, att inte jämföra sig med en norm och hela tiden fråga sig varför en inte kan vara ”som alla andra”?

Den starksköra är inte fel. Den starksköra är starkskör. Punkt slut. På gott och ont.

Läs boken – med den kapacitet du som starkskör besitter gör du det på några timmar! Däremot kommer du att behöva reflektera över den i lång tid framåt.

Det här med yoga. Del ett av många.

Som jag skrev för ett tag sedan inser jag att en stor fråga i mitt liv är den om den perfekta träningen. Jag vill så gärna vakna upp på morgonen och direkt bege mig till träningsmattan och göra ett perfekt litet pass som gör att välmåendet är på topp hela dagen. Och som garanterar ett långt, friskt liv.

Jo. Ett kort, jag upprepar k.o.r.t. Kundaliniyoga-inspirerat program kan jag orka med. Men är det någon mening med den träningen? Eller så kan jag orka med några asanas (ställningar) jag lärde mig på den ”klassiska” yogan jag gick under några år. Samt några Hatha Yoga-solhälsningar i bästa fall. MEN. Vid tanken på att ta mig från sängen till kaffebryggaren via ett Ashtanga-pass, hur litet det än är, det går inte. Det. Går. Bara. Inte. Och därför har jag blivit arg på Ashtanga.

Men nu är det dags att ta den fysiska yogan vid hornen. För det är ändå dit jag måste bege mig med en del av frågorna, tror jag.

Tror jag.

I alla fall beslöt jag mig för att ge mig på litet konsumentupplysning. Genom att intervjua tre yogalärare. Tre mycket genomtänkta och erfarna lärare. Jag har intervjuat dem. Jag har skrivit ner vad de svarat. Och jag har fått några svar men också ännu fler frågor. Vilket gör att den här ”artikelserien” känns mer som en följetong än som konsumentupplysning.

De här tre berättade om sitt förhållande till yoga och vad de lärt sig och vill lära ut:

Marika från Yogashala

Lisa från Yogena

Erling från Westninefitness

”Men lilla gumman…”

PICT0659 — Mamma och jag för längelängesedan. Långt innan någon började se på oss med medlidande.

Jag har varit på det förut. Jag HATAR medlidande. Jag HATAR att bli kallad ”lilla gumman” även om det inte uttalas.

Av de härskartekniker jag har mött i tillvaron är den här den teknik jag känslomässigt går igång på snabbast. Automatreaktion.

Att pressa på medlidande på någon som inte bett om det är ett effektivt sätt att sätta sig själv i en högre position än den andra. Det är att försvaga den andra. Det är att infantilisera den andra. Det är ett sätt att frånta den andra sin rätt att själv att definiera sig själv och tillvaron.

Jag har mött det själv.

Och jag har sett det i förhållande till min mamma. Hon är beroende av sin rullstol för att ta sig fram i tillvaron sedan mitten av 80-talet. Det som hände då var hemskt, det var ett trauma, det förändrade livet för henne och andra runt henne. Men nu är nu. Och hon är mycket mer än sin rullstol. Mycket mer än sina funktionshinder. Ändå insisterar människor att inte tilltala henne direkt och om de gör det så gör de det med ”lägga-huvudet-på-sned-och-tala-med-extrasnäll-röst”. Människor gör det också i förhållande till mig: ”men-hur-är-det-med-din-mamma?”-sagt-med-medlidsam-röst-och-det-obligatoriska-huvudet-på-sned.

Som tur är finns det tillräckligt med människor som ser styrkorna både hos mig och hos min mamma. Jag tror det är bäst att prata med dem och skita i resten.

Dags att samla ihop sig

Det är inte riktigt dags att börja blogga mer på allvar ännu.

Jag måste smälta en del upplevelser.

Tillgänglighet har varit ett viktigt ord de senaste dagarna när jag varit på resa med mamma som behöver rullstol för att ta sig fram i tillvaron. Vi har dessutom varit långt utanför våra komfortzoner och därför också lärt oss mer om oss själva, om varandra, om tillgänglighet samt om hyrbilar.

Så har jag låtit min personlighet bli analyserad ett antal gånger den senaste veckan. På nätet och på uppmaning. Och jag funderar på om Storebror sitter någonstans och har en plan. Funderar över om jag kan parafrasera en kompis som en gång sa:

– Integritet, vad ska man ha den till?! Man kan inte äta den, inte sälja den. (Fast kompisen som sa något för längesedan pratade om stolthet. Hon sade det naturligtvis i något resonemang kring relationer.)

När livet varvar upp i turbotakt halkar reflektionerna på efterkälken.

Så. Men de kommer. Kära vänner, de kommer.