samtiden - Issadissas blogg

De två stora frågorna

Någon gång förra veckan stod det klart för mig att det är två frågor jag ständigt söker svar på. Och att det är letandet efter svaren som driver bloggandet.

Är ni redo?

Kan en av dem vara frågan som gäller meningen med livet?

Nejnej. Inte så enkelt.

Hm. Vad sägs om ”Föds människan god”?

Näpp. Inte den heller.

Dags att bara skriva, eller hur?

Vad är den perfekta träningen för en sådan som mig?
I vilka cirklar hittar en de bästa samtidskommentarerna? De som faktiskt gör en klokare.

Tungt. Eller hur?

Det var allt för idag.
God natt.

Att blogga en lördagkväll. Är det detsamma som nederlag?

Jag råkar vara utan den här lördagkvällen.

Utan mina barn.

Utan min hyrda sommarstuga.

Utan specifika planer.

Utan Airb’n’b-gäster i hemmet.

Jag råkar vara MED den här lördagkvällen.

Med Netflix som hade en många filmer som gav intressanta idéer.

Med Airb’n’b-gäster som just nu är på premiären av ”Don Giovanni” på Drottningholmsteatern eftersom en dotter sjunger i en viktig roll.

Med Pokemon Go som fått mig att skratta med en jämnårig, lika välutbildad vän som blivit lika upptagen som jag. Hon är på level 18, jag på 15 (mina barn är på 13 och 14…..).

Med mängder av idéer att skriva om de närmaste veckorna.
Om jag får tid.
För nu händer det nästan för mycket.

Yoga.
Mat.
Tiden och kroppar. 90-tal vs nu. Synliga senor vid munnen – då, ett tecken på bulimi (kräkts för mycket….), nu, ett tecken på att vara vältränad och ha pli på ätandet.
”Long tail”. Ojojoj, vad det finns att skriva utifrån den. Nischkultur kontra masskultur.
Jag måste återkomma till referenser, cameos, easter eggs. I den nischkultur mina barn återfinns (som inte är så nischad) är referenserna hälften av filmerna. Jag börjar se filmer och TV-serier på samma sätt. Njuter av att se ”Alien” och ”E.T.” i ”Stranger Things” och att höra både Grace Slick och 80-talet i samma serie. Det binder ihop oss – vi som var där och som visste vad som pågick, inte bara hängde och lät oss översköljas.
Och så alla böcker jag läst och lyssnat på i sommar. Nånting vettigt har jag väl att förmedla, hoppas jag.

Och om det tar tid att återkomma så är det för att bra saker händer.

Hashtag livingthedream

Ja, det kan jag ju säga på en gång. Jag har jätteproblem med hashtaggarna livingmydream och livingthedream.

Det kunde ju vara riktigt intressant eftersom jag verkligen vill veta vad människor innerst inne drömmer om. Men tyvärr blir det ett ganska likriktat resultat:

Rent ekonomiskt skryt – kolla mina bilar, mitt snygga kök, min häftiga båt, min läckra fru. Yada, yada, ni fattar.
Yoga på olika sätt. Gärna i solnedgång/uppgång. Gärna vid vatten.
Eller, och här är det litet mer intressant, bilder som handlar om att välja en ny livsstil. Men ofta känns det som ”pilutta dig” och den som blir piluttad är ospecifik. Dessa bilder kan visa något väldigt vardagligt eller något riktigt äventyrligt. För den utomstående blir det kryptiskt. För det vardagliga är vardagligt och det äventyrliga är oftast litet häftigt i sig, men inte hårresande.

Så.
Jag längtar efter de riktiga livingmydream-bilderna. Inspirerade av Luke Rhinehart eller Carl Jung. Eller av Louise Bourgeois eller Yoko Ono. Riktigt modiga, riktigt konstiga. Där människor insisterat på sin dröm, no matter what, eller där de inte kunnat kompromissa för att då hade de gått sönder.

Ursäkta. Men jag tror inte att någon enda människas inre, sanna dröm kan vara ett nytt kök. Eller en bil. För i sådana fall, då förtjänar denna värld Donald Trump.

Selfies och porträtt. Eller vem är jag?

Jag hatar selfies. För på 9 av 10 ser jag hemsk ut. Eller, jag ser inte ut som jag hoppas att jag presenterar mig för världen. Jag hoppar några decimeter baklänges och tänker att den där människan vill jag inte umgås med.

Jag förstår heller inte selfies. Alltså andras selfies. Varför måste berättarens ansikte vara med? Gör det vyn eller sevärdheten mer rättvisa? Eller är det för att verkligen poängtera ”Jag. Var. Där.” OK. Jag fattar. Du var där. Så? (Som ni märker har jag inte några kompisar som gör duck-face-selfies flera gånger dagligen utan vi pratar om den typ av selfies medelålders människor gör.)

Eller handlar det om en vankelmodig hållning gentemot verkligheten: existerar den? Existerar jag i den? Om både jag och verkligheten finns i bilderna så kanske allting existerar – hoppas, hoppas! Om jag dessutom finns där med den jag antar att jag har ett meningsfullt förhållande till så kanske förhållandet är verkligt också?

Jag vet inte. Det här är bara teorier.

Som jag leker med. För jag fattar inte.

Däremot har jag några gånger blivit porträtterad av andra. Och i de bilderna finns jag. Min tvilling tecknade och målade mig, jag fastnade i en skissbok av Bianca Maria Barmen och det finns några bra fotografiska porträtt av mig. Men alla de här är från mina yngre år. Så hur framstår jag nu?

I väntan på att finna någon som vill porträttera mig så gör jag en selfie-exploration light. Jag tar en selfie i ljuset från den nedgående solen. Jag ser sur ut. Väldigt sträng. Kraftfull men inte så trevlig. Vem vet. Det är kanske jag.

Men så höjde jag kameran och då tittar jag uppåt, som om jag skulle titta upp på en längre man. Jag ser litet förväntansfull, litet undergiven och litet mild ut. Det är kanske jag.

Jag blev inte så mycket klokare. Och känner inte heller att jag gillar selfies mera.

Snart inleds säsongen av sanktionerat övervåld

Personerna på bilden har ingenting med texten att göra. Och tack till Wanås skulpturpark och Per Kirkeby för att ni inspirerar den tänkande allmänheten.

Eller det som tjockhudingarna kallar det – nollningar. Jag kom ihåg redan när jag i högstadiet hörde om att det på tekniska gymnasiet i den lilla staden där jag växte upp förekom aktiviteter där den enskilde helt plötsligt beordrades göra saker. Klättra på stegar, äta konstiga saker, överhuvudtaget synas och bedömas.

Och jag var så oändligt glad att jag bara skulle glida in någonslags reserverad gemenskap med andra mer eller mindre självmedvetna och obekväma flickor i en hum-klass. Det fanns inte med i min tankevärld att det skulle förekomma några initiationsriter där.

Många försvarar nollningarna, säger att ”det har ju alltid förekommit” (och, typ, ingen har ju dött än…..) och det är ett sätt att få nykomlingar att ”känna sig välkomna”. Hur obehagligt människor än har upplevt sina egna nollningar så är det märkligt många som senare försvarar företeelsen och som dessutom verkar se fram emot att själva utsätta andra för förödmjukelser, obehagligheter och ibland även fysiskt våld. För obehagligheter och förödmjukelser ser jag absolut som våld också, bara det att det är psykiskt och inte lämnar fysiska spår.

Så till slut är det dags att ställa frågan – vem ska bestämma om det är roligt med nollningar? Tjockhudingarna eller vi med tunn hud och sköra själar? Överallt annars i samhället skulle svaret vara självklart. Men nollningarna verkar vara heliga. Någon som förstår varför?

Idag orkar jag inte vara arg

För det är svensk sommar och jag har ledigt och vattnet är njutbart och Pokemon Go gör att både jag och barnen kommer ut och rör på oss i den urtjusiga svenska högsommaren.

För att jag nog sovit ikapp och det är därför jag inte kan somna på något skönt sätt på kvällarna och det är därför jag inte sover särskilt länge och särskilt njutbart. Är jag kanske utvilad?!?

För att jag kommit klart utanför min komfortzon med den båt som numera tillhör familjen. Jag tittar på den och ser bara en massa prasslande textilier och snören som sitter ihop med båten på ett väldigt intrikat sätt. Jag förstår ju i princip hur den ska röra sig i vattnet, men det kunde lika gärna vara en upphottad DeLorean med tidsresekapacitet. Det är helt enkelt tur att Aktivistvalkyrian kan det här med segling. Och jag förstår att jag ska bara kliva åt sidan här, det är hon som kan, hon som bestämmer.

För att jag sett alla åtta avsnitt av ”Stranger things”, högläst ut den tredje Mickey Bolitar-deckaren och gjorde fantastiskt goda laxburgare igår. Och allt detta ska jag delge världen. Precis som att det är dags att läsa klart ”Long Tail”. Och jo, det är klart, då kommer jag att bli litet irriterad. För då kommer jag att inse att de flesta inom kräng- och påverkansbranschen fortfarande inte har fattat att vi lever och verkar i en ny tid nu. Och det vore ju kul att prata om nutid med sina branschkollegor, inte om historien.

Men mest skiner solen och populärkulturen är spänstigare, bredare och mer tillgänglig än någonsin.

Så häng med! Jag är utvilad, inspirerad och har ny surf!

The summer of ’16 – the summer of Pokemon Go?

Två veckor sedan Sverige släpptes in i Pokemon Go-gemenskapen. Två veckor av en del larm men mest av milda glädjetjut från föräldrar som sett sina ibland alltför innesittande barn ge sig ut i grannskapet. Och i större och större cirklar utanför det. På sina jakter träffar de andra som är ute på samma sorts jakt och i ett svep blir barnen synligt mer sociala (för när de sitter inne i synbar ensamhet är de ju ofta väldigt sociala, men vi avkodar inte deras aktiviteter som sociala eftersom vi vuxna ofta sätter likhetstecken mellan social samvaro och relativ fysisk närhet. Det verkar som många vuxna tror att barnen umgås med själva mobilen eller datorn eftersom det är så det ser ut) .

Men det är ju inte bara de yngre som kommit ut. Det handlar ju om att hela familjer fått något att samlas kring. Där alla är lika intresserade av att ge sig ut och ge sig in. Det behövs inga stora planer, bokningar och köp av utrustningar för att tillsammans komma ut i naturen. Det behövs bara varsin smartphone och surf kvar den här månaden.

Jag kommer att återkomma till att vi inte har Hylands Hörna längre som binder oss samman som folk. Jag har skrivit om det tidigare också, men det fenomenet förtjänar än mer resonemang, ännu flera ord. Men den här sommaren har vi en gång till förenats kring något gemensamt. Det blev inte allsången på Skansen, det höll på att bli Emil Jensens sommarprogram men det blev en app som använder GPS:en i mobilen och som skapar ett lager ovanpå vår ”vanliga” verklighet.

Och ja, anledningen till att jag sitter och skriver istället för att vara ute på Pokemon-jakt är att jag har slut på Poke-bollar. På ön där jag semestrar finns det Pokemons att fånga, men det finns inga Poke-stops att ladda hem flera bollar på. Vilket gör att vi imorgon måste åka till Vaxholm. DÄR finns det Poke-stops.

Michelle Obama och kampen mot det allmänna slappa tänkandet

Det händer konstiga saker i det stora, mäktiga och märkliga landet i väst. Vi riskerar att få en riktig pajas på världens mäktigaste ämbete. Hur kan det hända?

Ett av svaren är väl att det är jobbigt att tänka. Så när någon säger att han ”säger som det är” och det blir enkelt att förstå sig på den krångliga nutiden när en lyssnar på honom då väljer den slappa tänkaren att stödja pajasen.

Men tyvärr. Tillvaron är knepig. Den är underbar i sina många lager. Men det krävs faktiskt både energi och tankemöda för att ens börja försöka förstå. Och det är vår förbannade skyldighet att försöka förstå! Annars förverkar vi vår rätt att påverka.

Som vanligt kastar jag sten i glashus eftersom jag ibland bara inte orkar följa med ordentligt i nyhetsflödet. Men även så tar jag mig min rätt att säga: TÄNK! SLUTA SLAPPTÄNKA!

Var kommer då Michelle Obama in i det här? Jo. För att hon och hennes rådgivare inte slapptänker. De insisterar på att historien spelar roll men att den inte måste definiera oss, de använder samtidens nya kommunikationskanaler och möjligheter. Men de budskap Michelle Obama framför pajasförenklar inte tillvaron och även när hon agerar med i ”Carpool Karaoke” så förlorar hon inte trovärdighet och hennes hjärtefrågor förlorar inte i angelägenhet.

Det blir två långa Youtubeklipp som avslutar dagens inlägg.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=ln3wAdRAim4&w=560&h=315]

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=4ZNWYqDU948&w=560&h=315]

En fin analys av talet kan du läsa här.

Akta er för ”Marcella”!

Jag tror det var när jag fått telefonsamtalet från min dotter när hon satt i en trappuppgång i ett okänt hus i Nice tillsammans med de andra i sin familj och ett annat svenskt par, när de just undkommit den framrusande vita lastbilen, som jag började titta på ”Marcella” på Netflix. Jag fick telefonsamtalet innan jag ens hört eller sett något på TV eller i sociala medier om vad som hänt i Nice, så jag hann aldrig bli orolig utan blev i samma ögonblick viss om både dådet och om mina barns trygghet.

Men ändå. Jag behövde bli distraherad. Jag hade några dagar då jag bara ville att tiden skulle gå så att jag sedan kunde få träffa och ha barnen nära. Då började jag titta på ”Marcella”. Och tittade klart eftersom den var spännande och i lagom många avsnitt.

MEN. Hur många plotholes var det inte? Hur konstruerad var inte historien? Hur märkliga var inte karaktärerna? Hur litet kärlek till karaktärerna fanns där inte? Hur litet känsla och hur mycket rutinkonstruktion var där inte?

Hans Rosenfeldt. Det förklarar allt. Han är en duktig men helt okänslig snickargubbe. Han är nog bäst i världen på Post-it-lappar-konstruktioner. Men ackackack, hur långt han är från sin själ. Och därmed finns det ingen karaktär som får eller förtjänar kärlek, det finns ingen moral att hålla sig i. ”Marcella” är en duktig konstruktion som lämnade mig lätt illamående. Det luktar manipulation lång väg. Precis samma känsla som när jag läst ”Hypnotisören”. Usch, för sånt!

(Se ”River” istället. Stellan Skarsgård gör en hel men trasig människa trovärdig. Skådespeleri par excellence.)

Tomma sommarstugor och längtande människor

Jag åkte hem från ön en söndag i december med taxibåten och en annan kvardröjande sommargäst. Komplett med julgran från egna tomten. Tror jag.

Jag frågade den andra sommargästen om jag kunde lifta med honom in till stan. Jo, det gick bra. Så vi satt där och pratade under de trekvart som det tar att komma in till Stockholm. Han berättade om vad som hänt de senaste 15 åren ute på ön, de femton år jag inte varit där. Han berättade om den nya sortens sommargäster som köper ställen i skärgården för att det är det man ska ha (ytterligare en punkt till Checklistan för livet, alltså). Eftersom de har barn som är så upptagna med alla typer av aktiviteter och eftersom den här sortens människor också måste utnyttja de ynkapynka semesterveckorna till utlandsvistelser så är ön mer folktom än någonsin på somrarna. Antingen är den nya sortens sommargäster i sitt hus på midsommar och har fest eller så kommer de någon vecka i augusti och har kräftfest.
Resten av året står husen ekande tomma.

Delningsekonomimänniskan i mig blir som tokig. Tokig av litet ilska men mest tokig över att det finns så stora möjligheter. I och med att jag själv kommunicerar mycket kring min glädje över att få ha kommit tillbaka till mitt paradis och att jag är där så mycket jag bara kan, så har jag fått en del frågor från vänner och bekanta om hur man hittar ställen att hyra. Och ja, det finns ställen som inte används. Ja, det finns skötsamma människor som vill hyra sommarställen. Men det verkar svårt att hitta en marknadsplats. Där agenterna på samma sätt som med Airb’n’b är försedda med trovärdighetsbetyg. För självklart är det förtroende som är den springande punkten här.

Även om den nya sommargästtypen är en som inte behöver bry sig om ökande räntor eller amorteringskrav så vill den nog gärna ha in en extra slant till nya Ralph Lauren-kuddar i marint mönster eller en ny Michael Kors-väska till tonåringen. Så varför finns inte marknadsplatsen? Eller gör den det men den är dåligt kommunicerad? Enlighten me, please!