samtiden - Issadissas blogg

”Andas! Annars orkar jag inte med dig.”

En av mina vänner vill inte prata med mig förrän jag har återfått en normal andning.

Det har jag tänkt mycket på den senaste tiden. Att jag själv ofta är mitt i någonting när jag sätter mig ner vid ett fikabord, i ett sammanträdesrum eller vid middagen. Eller kliver in genom en dörr. Mitt i en berättelse, mitt i en tankegång. Inte så ofta bara där, just då.

(Som nu, när jag sitter och skriver det här en julimorgon på landet. Vinden är snäll, solen skiner varmt men jag har placerat mig i skuggan, jag hör en hel del fåglar, både stora och små, det är så tidigt att bara småbarnen hos grannarna hörs. Jag är litet närvarande när jag berättar om vad jag förnimmer, men faktiskt sitter jag ju här och skriver. Och då är jag inte riktigt här ändå.)

Tänk om det kunde bli självklart att varje möte, varje lektion i skolan skulle inledas av en gemensam stund av andningsfokus.

– Nu, säger avdelningschefen, så tar vi och sätter oss riktigt skönt i våra stolar. Blunda och känn hur stolen känns mot kroppen, mot lårens baksida, mot ryggen. Placera fötterna stadigt i golvet. Andas in genom näsan. Andas ut och låt axlarna sjunka. Fortsätt fokusera på andningen i tio andetag.

Eller så.

Skulle vi då ha helt andra möten? Helt andra skol- och arbetsdagar? Stand-up-möten och andra intressanta delar av agilt arbetssätt – vore det mer effektivt att byta ut dem mot en gemensam andningsstund?

Utan att bli alldeles flummig så måste jag ju säga att de gånger jag mediterat i grupp har stora saker hänt inom gruppen. Kanske är det bara för att vi just då har delat en lugn och fokuserad stund, att vi har delat en behaglig stund. Eller så sker faktiskt någotslags utbyte mellan människor i det meditativa tillståndet. Efteråt har det varit väldigt mycket svårare att kallprata. Att dra igång en debatt eller ett gräl skulle vara helt otänkbart.

Vad är din åsikt och erfarenhet? Själv ska jag kanske sätta timern på mobilen på alarm ganska många gånger om dagen. ”Andas” ska det stå när signalen ljuder. Med några utropstecken dessutom.

Jag avslutar med den tibetanska munken som så enkelt lär ut meditation.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=nOJTbWC-ULc&w=560&h=315]

Tid för reflektion

Jag trodde jag haft semester.

Men det var nog inte så.

Särskilt som jag åkte på bil”semester” med barnen. Med stopp på tre ställen på fem dagar.

Särskilt som jag hade några extraspännande Air’n’b-gäster som i ett fall gav mig ett spännande uppdrag och i ett annat fall påminde mig om resor och drömmar för trettio år sedan.

Särskilt som barnen var i Nice fjortonde juli och räddades i sista minuten från den framrusande lastbilen av sin pappa.

Så det där med reflektion fick visst bli nu. När barnen och jag varit på landet nästan en vecka. Kylen och frysen full med mat. Vattnet vid klipporna är äntligen riktigt njutningsfullt badbart. Våra aphjärnor (återkommer till det uttycket) har börjat lugna ner sig.

Jag sover mycket. Och drömmer tydliga drömmar. Det är som om jag skickar ut själen i drömvärlden när jag somnar. Och själen kommer tillbaka med meddelanden till mig. Jag har haft några riktigt obehagliga upplevelser i drömvärlden. Så obehagliga att jag behövt ligga kvar i sängen och låta själen komma ihåg att allt är lugnt, det finns ingen farlig människa här, inga mobbar som trycker på, bara vi tre, solen, träden, vattnet och en massa tid. Sedan har jag kunnat stiga upp och vara här och nu.

Tid för reflektion. Reflektion behöver tid. Reflektion kan inte stressas fram, då blir det bara förnuftigt tänkande.

Äsch, vi tar midsommar en annan dag

Idag citerar jag Alfred, drängen i Katthult, när han skulle göra slut med Lina, pigan i Katthult:

Nej, jag tror vi tar och skiter i det!

Och med ”det” menade han förlovning och giftermål. Medan jag menar midsommar.

Jag har för avsikt att njuta av en härlig dag inomhus. Kanske med brasa, kanske med sällskapsspel. Definitivt med god mat. Men. Sillen är för kall idag. Nubben hägrar inte det minsta. Sitta ute medför gummistövlar (mina läcker) och regnjacka som jag inte har. Det vill säga vått och otrivsamt.

Däremot imorgon ser det alldeles perfekt ut för hoppa-runt-majstången, den kalla sillen, en liten pärla och kransbindning. Och badet kommer att sitta fint när svetten kommit igång efter promenaden från dansbanan.

I sociala medier ser jag att den allmänna stämningen verkar ganska låg idag med Brexit som röstades för och detta gråväder som verkar råda i hela landet utom i Hälsingland där de kan stoltsera med kransar och buketter i solsken. Så. Jag tycker att vi struntar i midsommar idag och tar det imorgon istället. Eller någon annan dag med mer passande väder, färre främlingsfientliga aktioner i omvärlden och när minnet av fotbolls-EM bleknat alldeles.

Glad Midsommar i vilket fall!

Lördagsvälsignelse #blogg100 dag 94/2

bild(4) — Några inspel på inspirationsplanen

(Och kära läsare – som ni snart märker så är det här en drygt ett år gammal post. Från en vintrigare tid. Från en tid då vi ännu inte visste vem Furiosa var. Tänk bara!)

Den där känslan av fulländning som inträder när man sakta kommer till sig efter att ha sovit elva timmar. Som knappt kan toppas med en rejäl kaffedosis och två dagstidningar och ett glatt barn som håller på att tillfriskna efter förkylning, men som ändå gör det. Att sedan ett av Sudokuna trilskas och det hyfsat nyopererade ögat rinner och gör mig mer skumögd än vanligt lyckas inte alls ta ner känslan av allmänt helgjubel.

Gå ut?
Varför det? Snön är så vacker att titta på från ett varmt hem.

Jag håller på att ladda inför årets Blogg100-utmaning. Jag vet att jag kan blogga i hundra dagar, det är inte det svåra i utmaningen. Det svåra för min del är att inte bli för upptagen av bloggandet. Så nu har jag tagit min blåa sida till hjälp (läs om det här med personligheter här) och skapat ett excel-dokument där jag planerar de hundra dagarna, lägger in teman och skriver in frön till inlägg. Som de två som jag klippt ur dagens DN: Hanna Fahls krönika om tjänsten ”Invisible Boyfriend” och den lilla notisen om att två fotoskolor tappar bidrag eftersom de utbildar till arbetslöshet.

Så funderar jag, väldigt inspirerad av diverse podcasts samt Frank (Francesco) Scavullos böcker att börja intervjua kvinnor i min egen ålder om vad livet lärt dem, om åldrande som fenomen, om deras bästa plagg, läppstift samt köksredskap och om vad de skulle säga till sig själva som 15-åring och som 30-åring. Och annat som de vill säga.

En sak till jag kommer att utbreda mig om är Mad Max. Tillsammans med Pojken såg jag tvåan igår. Jag såg till att han blev än mer utbildad i populärkultur genom att ge honom trilogin i julklapp. Det var längesedan jag såg filmerna, men de ligger lätt tillgängliga i huvudet. Att utbreda sig om: musiken som är så mycket som filmmusik alltid lät under 50-60-70-80-talen. Där ”Midnight Express”, ”American Gigolo”, ”Blade Runner”, ”Apocalypse Now” och ”Triumfens ögonblick” banade vägen för filmljuden nuförtiden. (Vangelis och Giorgio Moroder kan jag alltså orda om.) Förutom musiken som tidsmarkör så är frånvaron av nakenhet också en. Det är bara Humungus (den svenske bodybuildern Kjell Nilsson) som är ganska avklädd. De få kvinnor som är med är påklädda. Intressant.

Så. Jag förhåller mig ganska oproduktiv ett tag i bloggen för att samla material till de hundra dagarna. Vi hörs!

Och nu är det dags för muskler! Del 1. #blogg100 dag 94/1

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

Det är i populärkulturen samtiden analyseras #blogg100 dag 93/1

Jag tycker alltså att Dagens Industri är en sjukt ointressant tidning som egentligen skriver om extremt intressanta ämnen. Eftersom vi lever i och är ekonomin och politiken. På samma sätt kan jag tycka att vissa delar av kulturredaktionernas produkter handlar om rätt saker, men på alldeles fel sätt.

Tur då att Lotta Olsson och Jenny Lindh finns. Båda dominerar i Dagens Nyheters Boklördag. Det finns ingen anledning att läsa något annat i kulturdelen. För de två har allmänbildning, finbildning, humor, populärkulturella insikter och vassa pennor.

Till exempel förklarade Jenny Lindh i förra lördagens DN vad ett ”easter egg” är. Och efter det behöver ingen anstränga sig att förklara bättre. Där satt den:

En (..) dold överraskning kallas för ”Easter egg” och finns i oräkneliga varianter i datorspel, på webbsajter och inuti helt vanliga ordbehandlare, gömd i mjukvaran av spexiga programmerare som gillar tanken på att träiga Wordprogram plötsligt förvandlas till blippande flipperspel med hjälp av ett fiffigt kommando. ”Easter eggs” kommer alltså från datorspelsvärlden, men begreppet har kommit att bli nördarnas samlingsnamn på gömda klurigheter inom all kultur, från filmernas cameor till Playboyomslagens dolda kaninöron.

Kanon, del 2. En reflektion kring kategorier. #blogg100 dag 91/1

rocky-horror-show-lips — Ett exempel på något som bör höra till allmänbildningen

Häromdagen satte jag alltså igång med att fundera på en populärkulturell kanon. Sådant man bör ha sett, hört och läst för att kunna manövrera sig runt i både höga och låga diskussioner. Livet blir litet roligare om man har koll på populärkulturens ”måsten”. Alla blinkningar i filmer till andra filmer, hänvisningar till TV-serier och musik i andra TV-serier, i annan musik och i böcker.

Om Hylands Hörna var det som fick Sverige att hänga ihop i slutet av 60-talet och början av 70-talet, så var väl ”Dallas” på 80-talet och ”Twin Peaks” på det tidiga 90-talet det som höll ihop oss som nation.

”Vem sköt J.R.?” och ”Vem mördade Laura Palmer?” var frågor som satte igång lagom hetsiga samtal som kittade ihop oss på arbetsplatser, i skolor och i familjen. Dagens första insikt handlar alltså om TV-seriernas betydelse.

Och därmed har jag kommit till dagens andra insikt: Böcker är en problematisk kategori när det gäller den populärkulturella kanonen. Däremot måste alltså kategorin TV-serier absolut med. Frågan är om kategorin Böcker ska ersättas med en kategori som innehåller barnböcker, sagor och ungdomsböcker. För visst bör man ha koll på Pippi Långstrump, Madicken, Emil-Ida-Alfred, Karlsson på taket, Bamse, Muminpappan, Muminmamman och Mårran. Ytterligare en nödvändig kategori är nog seriefigurer. Och en är TV- och dataspel.

Eller hur – visst måste man veta vem Spindelmannen är, vem Super Mario är och vad Tetris är?

Saker som händer på Youtube #blogg 100 dag 88/2

….om man skriver rätt saker i söket

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=36do7WJM1-g]

Om du inte orkar kolla på hela klippet: gå till Youtube och skriv ”beam me upp Scotty” eller ”use the force Luke” och se vad som händer. Och nu vet du också vad ett Easter egg är. Hoppas jag.

Med hjälp av mina barn får jag tillgång till en parallellvärld. Med egna legender, egen rangordning, egna interna skämt och egna hjältar. PewDiePie, TomSka, glitch, Easter egg, Smosh, Annoying Orange, BatDad, Curtis Lepore. De här människorna, företeelserna, begreppen är en del av den värld nästa generation växer upp i. Att Youtube förändras beroende på vad man skriver in i sökfältet är bara ett litet bevis på att vissa legender har blivit del av den ”verkliga” världen så att utvecklare får klartecken att göra underbara tokigheter även där storpengarna och affärsallvaret finns.

Lära för livet? #blogg100 dag 86

Ett annat tema som sysselsatt mig under åren är lärande och skolan. De två sakerna hänger inte alltid ihop. Tyvärr. De borde göra det, eller hur? Temat är inte bara lärande, inte bara skolan utan de digitala infödingar våra barn är. Hur påverkar det skolan, lärandet, förhållandet vuxna/barn?

Redo?

Då kör vi!

När jag nu började fundera mer kring kunskap så dök Sir Ken Robinson upp.

Om nu skolan ska lära oss för livet, vet vi vilket liv den ska lära oss för?

Litet tydligare, om nu skolan ska förbereda oss för framtiden, vet vi hur den framtiden ser ut?

Om inte, hur kan skolan förbereda oss (våra barn) att hantera livet i en framtid som vi inte alls vet hur den kommer att se ut?

Sir Ken Robinson tar de här frågorna till en högre nivå:

Min nya karriär #blogg100 dag 84

Jaha. Då har jag blivit värdinna.

Jag har öppnat vårt hem för världen.

Jag har blivit en del av världens största hotellkedja.

Jag är med i Airb’n’b.

Jag lär mig av varje gäst.

Om Meron Estefanos som bor i Bagarmossen och därifrån arbetar dygnet runt för eritreanska flyktingar.

Om hur det är att vara halvung i Italien och inte längre tro att det är realistiskt att bygga livet så som man trodde före krisen.

Om att Wallander är STOR utanför Sverige och allt dubbas till tyska i de filmerna utom ”Hej”. Vilket har till följd att tyskar och österrikare har lärt sig detta enda svenska ord.

Om tillit och generositet och reciprocitet.

(Ni ser – jag kunde inte hålla mig från att blogga. Det går bara inte.)