Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: Mad Max (sida 1 av 1)

Spoiler alert! #blogg100 dag 96/2

darthvader

När jag fick höra det första gången!

Det fanns en tid, mellan 1977 och 1980, då ingen visste att Darth Vader var Luke Skywalkers pappa. Tänk dig det! INGEN utom George Lucas visste att Darth Vader var Lukes fader. Dessutom fick vi vänta i TRE år på att få veta fortsättningen. Och ingen visste om det skulle bli en uppföljare eller om det var slut efter att Dödsstjärnan exploderat.

Den här bloggposten ska INTE handla om att vi på den tiden köpte smågodis i små påsar och kiosktanten eller -farbrorn plockade en bit i taget. Nejnej, den ska handla om metakomunikation.

Jag vill framföra tesen att våra barn och barnbarn (Generation Z och framåt) kommer att ha metakommunikation som ett andra förstaspråk. I min generation var vi hänvisade till filmvetargubbar med skägg och förnäma kulturskribenter som kunde uttala Claude Lévi-Strauss på proper franska för att få tolkningar av kulturella och populärkulturella fenomen. Då kunde vi få veta att det faktum att Darth Vader är Lukes far kan man utläsa av hans namn – tänk Dark Father.

Medan nu är memes och Easter eggs självklara delar av de yngre generationernas tillvaro. Det är självklart att det i varje film de ser finns massor av referenser till andra filmer, böcker, berättelser och nutida händelser. Att tillochmed Barack Obama refererar till Mad Max-filmerna när han pratar om klimatkrisen är bara vanligt och självklart.

Hur ska jag nu binda ihop det här?
Jo, vad jag är ute efter är frågan vad det gör med människor som växer upp med att alltid leta efter undermeningen i det som sägs? Om samtidigt de äldre generationerna fortfarande är bokstavstrogna? Vad händer när de unga kommer in på arbetsplatser och ut i den politiska sfären där politiska slagord, affärsidéer, varumärkeslöftena och värdeorden framhålls som sanningar medan mycket tyder på något annat? Ganska snabbt kommer de unga att avläsa sanningen genom att lyssna på det som sägs mellan raderna, iaktta det som faktiskt görs och avkoda hela verksamheten som lögnaktig. De gör sin egen kulturanalys, de är sina egna strukturalister. De behöver inga experter som berättar det här, de har det med sig från uppväxten.

Jag återkommer till memes, Easter eggs och källkritik. Allt det här, skulle jag vilja hävda, som de yngre är avsevärt bättre på än äldre (mer bokstavstrogna) generationer.

 

Lördagsvälsignelse #blogg100 dag 94/2

bild(4)

Några inspel på inspirationsplanen

(Och kära läsare – som ni snart märker så är det här en drygt ett år gammal post. Från en vintrigare tid. Från en tid då vi ännu inte visste vem Furiosa var. Tänk bara!)

Den där känslan av fulländning som inträder när man sakta kommer till sig efter att ha sovit elva timmar. Som knappt kan toppas med en rejäl kaffedosis och två dagstidningar och ett glatt barn som håller på att tillfriskna efter förkylning, men som ändå gör det. Att sedan ett av Sudokuna trilskas och det hyfsat nyopererade ögat rinner och gör mig mer skumögd än vanligt lyckas inte alls ta ner känslan av allmänt helgjubel.

Gå ut?
Varför det? Snön är så vacker att titta på från ett varmt hem.

Jag håller på att ladda inför årets Blogg100-utmaning. Jag vet att jag kan blogga i hundra dagar, det är inte det svåra i utmaningen. Det svåra för min del är att inte bli för upptagen av bloggandet. Så nu har jag tagit min blåa sida till hjälp (läs om det här med personligheter här) och skapat ett excel-dokument där jag planerar de hundra dagarna, lägger in teman och skriver in frön till inlägg. Som de två som jag klippt ur dagens DN: Hanna Fahls krönika om tjänsten ”Invisible Boyfriend” och den lilla notisen om att två fotoskolor tappar bidrag eftersom de utbildar till arbetslöshet.

Så funderar jag, väldigt inspirerad av diverse podcasts samt Frank (Francesco) Scavullos böcker att börja intervjua kvinnor i min egen ålder om vad livet lärt dem, om åldrande som fenomen, om deras bästa plagg, läppstift samt köksredskap och om vad de skulle säga till sig själva som 15-åring och som 30-åring. Och annat som de vill säga.

En sak till jag kommer att utbreda mig om är Mad Max. Tillsammans med Pojken såg jag tvåan igår. Jag såg till att han blev än mer utbildad i populärkultur genom att ge honom trilogin i julklapp. Det var längesedan jag såg filmerna, men de ligger lätt tillgängliga i huvudet. Att utbreda sig om: musiken som är så mycket som filmmusik alltid lät under 50-60-70-80-talen. Där ”Midnight Express”, ”American Gigolo”, ”Blade Runner”, ”Apocalypse Now”  och ”Triumfens ögonblick” banade vägen för filmljuden nuförtiden. (Vangelis och Giorgio Moroder kan jag alltså orda om.) Förutom musiken som tidsmarkör så är frånvaron av nakenhet också en. Det är bara Humungus (den svenske bodybuildern Kjell Nilsson) som är ganska avklädd. De få kvinnor som är med är påklädda. Intressant.

Så. Jag förhåller mig ganska oproduktiv ett tag i bloggen för att samla material till de hundra dagarna. Vi hörs!

Spoiler alert!

darthvader

När jag fick höra det första gången!

Det fanns en tid, mellan 1977 och 1980, då ingen visste att Darth Vader var Luke Skywalkers pappa. Tänk dig det! INGEN utom George Lucas visste att Darth Vader var Lukes fader. Dessutom fick vi vänta i TRE år på att få veta fortsättningen. Och ingen visste om det skulle bli en uppföljare eller om det var slut efter att Dödsstjärnan exploderat.

Den här bloggposten ska INTE handla om att vi på den tiden köpte smågodis i små påsar och kiosktanten eller -farbrorn plockade en bit i taget. Nejnej, den ska handla om metakomunikation.

Jag vill framföra tesen att våra barn och barnbarn (Generation Z och framåt) kommer att ha metakommunikation som ett andra förstaspråk. I min generation var vi hänvisade till filmvetargubbar med skägg och förnäma kulturskribenter som kunde uttala Claude Lévi-Strauss på proper franska för att få tolkningar av kulturella och populärkulturella fenomen. Då kunde vi få veta att det faktum att Darth Vader är Lukes far kan man utläsa av hans namn – tänk Dark Father.

Medan nu är memes och Easter eggs självklara delar av de yngre generationernas tillvaro. Det är självklart att det i varje film de ser finns massor av referenser till andra filmer, böcker, berättelser och nutida händelser. Att tillochmed Barack Obama refererar till Mad Max-filmerna när han pratar om klimatkrisen är bara vanligt och självklart.

Hur ska jag nu binda ihop det här?
Jo, vad jag är ute efter är frågan vad det gör med människor som växer upp med att alltid leta efter undermeningen i det som sägs? Om samtidigt de äldre generationerna fortfarande är bokstavstrogna? Vad händer när de unga kommer in på arbetsplatser och ut i den politiska sfären där politiska slagord, affärsidéer, varumärkeslöftena och värdeorden framhålls som sanningar medan mycket tyder på något annat? Ganska snabbt kommer de unga att avläsa sanningen genom att lyssna på det som sägs mellan raderna, iaktta det som faktiskt görs och avkoda hela verksamheten som lögnaktig. De gör sin egen kulturanalys, de är sina egna strukturalister. De behöver inga experter som berättar det här, de har det med sig från uppväxten.

Jag återkommer till memes, Easter eggs och källkritik. Allt det här, skulle jag vilja hävda, som de yngre är avsevärt bättre på än äldre (mer bokstavstrogna) generationer.

 

Världens mäktigaste man blir arg. Och ni kan inte gissa vad som hände sen…….. #blogg100

Det här klippet visar tydligt att vi är inne i en helt ny tid. Barack Obama, världens mäktigaste man talar inför politiska korrespondenter i Vita Huset. Det är en middag, så det ska inte vara för tungt och allvarligt, men hallå! det är ändå världens mäktigaste man som talar till världspressen.

Och vad gör han?

Jo, han leker, dramatiserar och använder sig av populärkulturella referenser. Inte för att skoja till det, utan för att nå fram. För att göra budskapet angeläget, förståeligt och akut. Först använder han sig av en ”anger translator” och skapar en dynamik genom att låta ilsketolken säga sådant som han, som balanserad världspolitiker inte får säga. Han låter ilsketolken vara sanningssägaren när han själv håller sig till den vanliga kända politikerretoriken som han vet att vi alla är rejält trötta på. Och gärna stänger öronen till när den kvarnen drar igång.

MEN. Och det är här det händer. Det är här det verkligen händer – så tar Barack Obama över ilskan och glöden. Han tar över från den ilsketolken som blir helt förstummad och jävlar! vilket intryck resten av Obamas ord och känslor gör. JA! Jag fattar att vi inte bara kan stå bredvid och gäspa när jorden vrider sig i klimatplågor. Jag fattar det nu. Igen.

De populärkulturella referenserna då? Dels är det Hillary Clinton som får vara ”the Khaleesi of Westeros” och dels är det ödestorra Kalifornien som ser ut som ”trailern för den nya Mad Max-filmen”. Och ingen av oss vill leva i Mad Max-land och -tid, eller hur? Så då lyssnar vi, förstår och känner. Känner, framförallt.

 
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=HkAK9QRe4ds&w=560&h=315]
 

Lördagsvälsignelse

bild(4)

Några inspel på inspirationsplanen

Den där känslan av fulländning som inträder när man sakta kommer till sig efter att ha sovit elva timmar. Som knappt kan toppas med en rejäl kaffedosis och två dagstidningar och ett glatt barn som håller på att tillfriskna efter förkylning, men som ändå gör det. Att sedan ett av Sudokuna trilskas och det hyfsat nyopererade ögat rinner och gör mig mer skumögd än vanligt lyckas inte alls ta ner känslan av allmänt helgjubel.

Gå ut?
Varför det? Snön är så vacker att titta på från ett varmt hem.

Jag håller på att ladda inför årets Blogg100-utmaning. Jag vet att jag kan blogga i hundra dagar, det är inte det svåra i utmaningen. Det svåra för min del är att inte bli för upptagen av bloggandet. Så nu har jag tagit min blåa sida till hjälp (läs om det här med personligheter här) och skapat ett excel-dokument där jag planerar de hundra dagarna, lägger in teman och skriver in frön till inlägg. Som de två som jag klippt ur dagens DN: Hanna Fahls krönika om tjänsten ”Invisible Boyfriend” och den lilla notisen om att två fotoskolor tappar bidrag eftersom de utbildar till arbetslöshet.

Så funderar jag, väldigt inspirerad av diverse podcasts samt Frank (Francesco) Scavullos böcker att börja intervjua kvinnor i min egen ålder om vad livet lärt dem, om åldrande som fenomen, om deras bästa plagg, läppstift samt köksredskap och om vad de skulle säga till sig själva som 15-åring och som 30-åring. Och annat som de vill säga.

En sak till jag kommer att utbreda mig om är Mad Max. Tillsammans med Pojken såg jag tvåan igår. Jag såg till att han blev än mer utbildad i populärkultur genom att ge honom trilogin i julklapp. Det var längesedan jag såg filmerna, men de ligger lätt tillgängliga i huvudet. Att utbreda sig om: musiken som är så mycket som filmmusik alltid lät under 50-60-70-80-talen. Där ”Midnight Express”, ”American Gigolo”, ”Blade Runner”, ”Apocalypse Now”  och ”Triumfens ögonblick” banade vägen för filmljuden nuförtiden. (Vangelis och Giorgio Moroder kan jag alltså orda om.) Förutom musiken som tidsmarkör så är frånvaron av nakenhet också en. Det är bara Humungus (den svenske bodybuildern Kjell Nilsson) som är ganska avklädd. De få kvinnor som är med är påklädda. Intressant.

Så. Jag förhåller mig ganska oproduktiv ett tag i bloggen för att samla material till de hundra dagarna. Vi hörs!

Verifierad av MonsterInsights