Jag har jättesvårt med faktumet att det är sådana enorma skillnader i välfärd mellan människor på vår jord. Mitt dåliga samvete dras igång omedelbart av bilder, nyhetsrapportering och statistik. Så känner jag att jag vill göra något. Helst rädda världen. För att jag i nästa ögonblick (eller nästa vecka) hamnar i ett mer apatiskt tillstånd och nickar när andra säger:

”Men hur ska jag veta vilken organisation jag ska ge till, de är korrupta allihop, jag går och shoppar istället”

Nä. Jag shoppar inte gärna istället. Men det är klart, något annat lägger jag väl pengarna på. Eftersom de går åt.

Så kommer det en impuls igen. Jag läser något. Jag ser en bild. Jag kommer ihåg längtan efter att göra något ordentligt som påverkar världen i rätt riktning.

Men sedan strax tillbaka i förvirringen igen: Vilken bössa? Vilket 90-konto? Vilket land? Vilken sjukdom?

Dessutom blir jag arg då och då – varför ska jag, som ibland suttit pissigt till ekonomiskt behöva ha dåligt samvete för att jag inte lägger pengar i bössor eller har stående överföring till UNHCR när det finns så många andra som lassar in tonvis med kulor varje månad och som helt samvetslöst köper Polo-kläder till barnen och renoverar köket för tredje gången. Samt åker till Karibien över julen.

Då är det tur att det finns människor som kommit en bra bit längre i tankarna, som har handfasta råd till oss alla och som kan uttrycka sig på ett bra sätt. Här kommer ett citat från William MacAskill, ung, skotsk filosof som intervjuas i DN idag:

–  Både du och jag hör till de rikaste två procenten i världen. Vi är inte rika för att vi förtjänar det utan för att vi råkat födas här och för att våra föräldrar tillhör en viss socioekonomisk grupp. Vi kan göra enormt mycket för att minska fattigdomen.

Och med det säger han ju också, tolkar jag det som, att det är vår plikt som människor att dela med oss av det vi har. För vi har ju faktiskt inte förtjänat det, vi har bara haft tur. Just det.

Vad han däremot inte säger är att vi ska bli hjälparbetare allihop. Nejnej. Nu citerar jag artikeln i DN:

Spontant kan man tycka att ett altruistiskt val vore att arbeta inom sjukvården eller att direkt involvera sig i hjälparbete. ”Följ ditt hjärta”, heter det ju.

Men MacAskill ser rationellt på att maximera nyttan och menar att ett bra val kan vara att satsa på bank- och finansvärlden. Hur är det möjligt? Därför att man där tjänar så bra att man, om man är duktig, kan skänka pengar nog att det räcker till fem hjälparbetare, som var och en gör lika mycket nytta som man själv hade gjort om man gått in i någon organisation (troligen mer).

Så. Nästa vecka ska jag börja jobba med något jag är riktigt bra på. Och från och med november ska jag bli månadsgivare till några väl valda organisationer. Det risiga samvetet stoppar jag tillbaka i det mörka hörn där det hör hemma.