SEO-verktyget ger mig helt klart riktigt dåliga poäng för den rubriken. För lång, ja, jag vet. För många ord, javisst. Och dessutom, håll i er nu, den innehåller inga starkt positiva eller negativa ord.
SEO betyder sökmotoroptimering. Om man vill att vem som helst kan kunna hitta till just mitt material handlar det helt enkelt om att förstå vad människor i gemen går igång på. Eftersom jag jobbar med det här och dagligen tänker på det vet jag ganska mycket. Men just när jag bloggar är mitt fokus inte att locka människor i gemen att läsa det jag skriver. Även om jag är tacksam för varje läsare jag har.
Egentligen skulle jag skriva om något helt annat idag. Jag hade fixat en fin bild av en bok som låg så fint på ett vackert tallriksunderlägg Boken är blå och underlägget i olika gröna nyanser. Jag skulle skriva om tystnad, om reflektion, om meningslösa samtal och om alla hundratals timmar jag suttit i fruktlösa terapisamtal. Om detta en annan dag.
Rapport om musbajseländet. Jag tog tag i det i fredags. Dammsugit och därmed stört katterna. Usch, dessa bistra blickar! Jag känner mig som en skurk i flera timmar efteråt. Efter dammsugningen avtorkning såklart. Körde alla bestick och annat som fanns i lådorna i diskmaskinen. Även om jag kunde pricka av musbajseländet från min lista hejdade det mig inte från att känna mig som prokrastineringsdrottning.
Vilket naturligtvis är idiotiskt. För vad MÅSTE jag göra mer än tidrapportera till a-kassan, aktivitetsrapportera till arbetsförmedlingen, söka jobb, mata katterna och betala räkningarna? Det är ju någon som flåsar mig i nacken men när jag vänder mig om är ingen där.
Detta duktighetsok. Detta att bara ha ett värde som människa om något är utfört och bedömt. Det är klart, har man levt med oket i mer än sextio år kastar man sig inte bara av det. Jag behöver nog vara mycket snäll mot mig själv. Acceptera. Acceptera. Acceptera. Och rannsaka. Rannsaka. Rannsaka.
Mer svammel utlovas i veckan. Eller veckan efter det.
