”Vad önskar du dig då?” frågade min mamma när jag pratade med henne idag.
Det är jul snart och så fyller jag jämnt dagen efter julafton, så det var väl en naturlig fråga.
Svaret var desto svårare. Tillslut sa jag att jag faktiskt inte önskar mig någonting. I alla fall inte något med en hyfsad prislapp. Jag vill verkligen inte ha mer grejer. Ting Tar Tid, ska Piet Hein har skrivit. Då menar han att det tar tid att skapa bra saker. Och det är sant. Men jag menar också att Ting Tar Tid på ett väldigt negativt sätt när de har blivit för många.
Tingen behöver omvårdnad.
Ärvda, fådda, slitna ting behöver sorteras, lagas, utvärderas, slängas, återbrukas, ges vidare, säljas. Dyra saker man fått eller köpt behöver bli använda eller i alla fall uppskattade, annars är de ju helt meningslösa.
Ting Tar Tid i form av kraft och engagemang.
Ting Tar Tid i form av upptagenhet med vad våra prylar berättar om oss, mer eller mindre medvetet. Och hur vi bevakar andras berättelser om sig själva via tingen. Är inte det barnsligt, ovärdigt, omänskligt, löjligt? Jag har varit där och är väl inte fri än, men börjar långsamt vakna till insikten att tingen kommer varken att göra mig fri eller lycklig. Eller ge mig svaret på frågan om livets mening.
Så. ”Presentande på min bemärkelsedag undanbedes vänligt men bestämt.”
Fast förresten, mamma, nu har jag faktiskt kommit på vad jag önskar mig – huset jag hyr på skärgårdsön och semesterdagar nog att kunna åka Transmongoliska järnvägen tur och retur. Och en sak till, en insamling så att jag själv kan ge ut Tvillingboken om inget förlag nappar. Slut på önskelistan.