Det nya livet i småland

Kattgubbarna a.k.a. Gullebullarna a.k.a. pojkarna a.k.a. pruttarna kom ner till Estamåla, byn med de tre gårdarna via en på det hela taget ganska jobbig bilfärd. Så nu lämnar vi inte stället i första taget. Här ovan fångade jag Sam i en stund av djup försjunkenhet och eftertanke. Jag tror att han just tittat på de fina grytlapparna som hänger bakom honom och begrundar all den kvinnokraft som ligger i dessa mästerverk.

Grytlapparna är inhandlade på Möjligheternas hus i Emmaboda, en av dessa verksamheter som hänger ihop med återvinningscentraler. Där prylar får nya liv och människor som inte är strömlinjeformade kan få utföra ett meningsfullt arbete.

Att ha fått tillgång till ett stort hus utan möbler är en intressant utmaning. Som jag skrivit förut är tanken att här ska vilas. Och då pratar vi inte bara om katternas suveräna förmåga att ständigt hitta ställen att slappna av på. Om det så ska bli det sista jag lär mig, så ska här bli en vilande människa av mig.

Tillbaka till det stora huset utan möbler. Lions Club i Tingsryd, Erikshjälpen i Växjö, Kupan i Växjö, Röda Korset och Byggåterbruket i Hovmantorp har nu bidragit till att det här huset nu alltmer blir ett hem. Kaffebryggare för 100 kronor, TV för lika mycket, en blommig gungstol för 185 pix, ett soffbord från 50/60-talet för lika mycket, en pinnstol för 35 pengar, en litet stadigare matsalsstol från 60-talet för 110.

Vad är det jag vill återskapa här? Jag tror att det är den typ av trivsel och välkomnande jag upplevt på olika små eller större lantbruk under livet. Där kökssoffan varit en självklarhet (funkar inte här – köket är för litet), där möbler från olika tidsåldrar blandats, där ingen velat förverkliga sig själv genom heminredning. Vi får väl se hur det går. Jag är ganska säker på att det är tanten i mig som får styra.