fil-2016-10-27-16-27-17

Jag tog porträttet på Karin när vi bodde tillsammans i en etta på Karlbergsvägen.

Karin har varit borta från vår värld i 25 år idag.

Det handlar om henne idag. Inte om mig som kvarglömd tvilling i de levandes värld. Det har jag skrivit om förut och det kommer jag att fortsätta skriva om.

Idag är det Karin det handlar om.

Karin den otåliga.

Karin den djupt intellektuella.

Karin den utseendefixerade.

Karin som tidigt var krävande, svår att trösta och lugna.

Karin den oroliga, vaksamma.

Karin med sina låtsasbarn – Elisabeth, Eva-Britt och Gunnar. Elisabeth som vann alla tävlingar dememellan. Eva-Britt som evig tvåa och Gunnar som klantade sig och var allmänt bara ett påhäng.

Karin som fick ”gubbarna” på Operabaren (de var yngre än jag är nu) att lyfta blicken från ölen och titta bort mot evigheten, genom att citera Karin Boye.

Karin som kunde lyfta vilket samtal som helst till höjder en inte visste fanns inom en.

Karin som pratade i all oändlighet.

Karin som avbröt tills jag eller alla lyssnade.

Karin som ett tag hävdade att det var de åldrande på institutionerna som var den riktigt förtryckta gruppen när jag försökte frälsa henne med feminism.

Karin som alltid gick tre steg före i läsandet och tänkandet.

Karin som introducerade Levi-Strauss och Ursula K LeGuin, Vogue och Harper’s Bazaar.

Karin som kunde äta två 100 grams Marabous Romrussin på en kväll (vilket var tokmycket då).

Karin som skolkade av princip om lektionerna var meningslösa.

Imorse läste jag ut ”A Wizard of Earthsea” som jag fick av henne när vi gick i gymnasiet. Boken är nu väldigt sliten. Imorse berättade den för mig om försoning, om att bli hel, om att omfatta mörkret och ljuset i mig, om att omfatta livet och döden.