Kommer jag att få ordning på bloggarna i år?
Kommer jag att skriva boken?
Kommer isen att släppa sitt tag runt skärgårdsön?
Kommer folk att stoppa in hela blusen i brallorna framåt jul?
Kommer alla att medicineras med oxytocin i framtiden?
Frågor, frågor, frågor. Och sämre med svar, svar, svar.
Jag vet att den här bloggen är svårläst om du som besökare skulle vilja läsa mer av inläggen kring ett visst ämne. Det måste jag ju göra något åt. Byta tema är kanske en bra idé. Men förstör jag något då? Oj. Då blev svaren på frågan helt plötsligt alldeles för många och spretiga. Jag trycker på paus-knappen och hoppar till något enklare.
Jo, jag kommer att skriva boken. I och med vad jag just nu gör i mitt arbete har jag snart gjort allt det jag kommer att skriva om. Så jag gör i verkligheten och skriver samtidigt. Och boken kommer att bli verklighet. I pappersform. Med mitt namn på omslaget. Halleluja!
Så är det det där med den väldigt långa vintern. Eller att den började så sent. Jo, jag har varit med om det förut. Eftersom jag är så gammal. Precis som jag varit med om lågkonjunkturer, vilket många som är födda på 80- och 90-talet inte varit med om. Det tycker jag är intressant. Men vintern och isen kommer att ge med sig till slut. Kanske också högkonjunkturen.
Ja, det där med blusen halvistoppad i brallorna. Jag tycker mode är intressant som fenomen, men blir också irriterad på det. Den här hispiga konsumismen som så många av oss är benägna att hoppa på. Och jag förstår inte varför. Är det något hål i själen som tillfälligt blir fyllt? Ger det livet mening ett litet tag? Just det här att modet till och mer påverkar så att vi numera konsumerar inredning och möbler – vad är det för fånerier? Menmen. Jag tar nog fram min svarta Uniqlo-blus, stryker den en smula och stoppar halvdant in den i kjollinningen. Bara för att I’m worth it. Eller nåt.
Oxytocin. Om en inte ammar något barn, är nykär eller har barn som vill sova nära så lider en nog brist på det underbara hormonet oxytocin. Jag gick på elevbehandling på Axelsons, fick taktil massage i 75 underbara minuter, fick därmed en försvarlig utsöndring av oxytocin och var sedan helt impregnerad mot omvärldens alla bra och dåliga stimuli i två dygn. Jag mådde bara HELT UTMÄRKT. Prima. Finemang. Inte ens en timme i en överfull tunnelbanevagn hade fått mig ur balans. Jag var inte lummig, inte okontaktbar, tankarna fungerade finfint, jag mådde inte illa, jag fick ingen abstinens. Så, jag undrar, varför skrivs inte oxytocin ut till typ alla? Världen skulle vara en så mycket bättre plats att leva på.
Som ni ser. Bara en massa halvfärdigt. Fast jag ville dela de halvfärdiga tankarna.