Jag har vissa teman som jag tänkt skriva om, men idag är en sådan dag när tankarna inte riktigt orkar samla sig. I alla fall inte i skrift.

Så kanske ska jag våga mig på någonslags här-och-nu-bloggande. Det känns väldigt läskigt.

Jag skulle ju kunna göra en James Joyce eller en Knausgård och berätta ALLT som farit genom huvudet. Men kära nån, det skulle bli rörigt och ganska tråkigt, tror jag. Det är ju mycket ”oj, nu blev jag visst kissnödig igen” och ”det vore ju gott med en kopp te, men jag har nyligen borstat tänderna, så jag kanske ska vänta en halvtimme i alla fall” och ”undrar hur kallt det är i vattnet” och ”hur ska jag komma tillrätta med att jag inte har något lagringsutrymme i telefonen – vad jobbigt, hur ska jag göra med iCloud och Dropbox och externa hårddisken – nej, nu lägger jag ner, det här blev för stora beslut” och ”är Katarina Wennstam bra?”.

Så. Åt frukost i sängen medan jag tittade ut över farleden men mest läste ”Dödergök” av Katarina Wennstam. Eftersom solen tillslut sken satte jag mig en solstol med hastigt lagade solbrillor (Odd Molly som jag som tur var köpte på utförsäljning, nu lagade med ståltråd), läste mera ”Dödergök” och fick litet för mycket UV-strålning. Förtjustes över att jag hade en hyfsat solig söndag alldeles för mig själv och att jag dessutom var på mitt hyrda sommarställe. Jag var så förtjust att jag drog på mig mina storstövlar (Tretorn) och kände hur jag fick godsägarfeeling. Klamp, tramp, stå brebent och stadigt. Min flaggstång, mina klippor, mitt trädäck. (Ack, bara lånat. Bara lånat.)

Efter litet mer trampande och en härlig lunch på rester av midsommarsillen, kokt ägg och färskpotatis och en promenad runt ön så kastade jag mig inte i sjön. Men jag sänkte mig däremot något räddhågset ner i det 17-gradiga Östersjövattnet.

Och i och med denna allmänt hedonistiska dag och ett uppfriskande bad som påminde mig om kroppen som njutningsmedel så fick jag perspektiv på det självhat jag skrev om för några dagar sedan. Så pass att jag nog snart kan få ihop något med viss analytisk skärpa som rör detta sorgliga faktum att en 55-årig kvinna som jag inte alltid kan leva som vän med kroppen.