Vitsippor, tryck ”gilla”
Varför gå runt i sina egna tankar när man kan lyssna på vidunderlig litteratur? Nu har jag börjat prenumerera på Storytel och behöver därför inte längre lyssna på egna infall och tankevindlingar när jag åker spårvagn, promenerar, springer, städar, handlar, lagar mat, går på toaletten eller cyklar.
Jag har bland annat lyssnat på ”Havsmannen” av Carl-Johan Vallgren och ”Håpas att du trifs bra i fengelset” av Susanna Alakoski. Jag har vridit på mig så som man gör när man vill få av sig ett misshagligt plagg, jag har nästan gråtit när jag cyklat, kort sagt jag har blivit berörd på djupet. Båda böckerna handlar om syskonpar och om den starka bindning som kan finnas, den där starka bindningen som är på både gott och ont. Vetskapen om att den andra alltid finns där och sårbarheten i det känslomässiga beroendet.
I båda fallen handlar det om familjer där föräldrarna är förlorade i missbruk. Där syskonen är utlämnade till varandra och också är de enda som delar upplevelsen av utsatthet. I ”Havsmannen” är kärleken mellan storasyster och lillebror det som håller deras liv igång och ger mening, i Susanna Alakoskis bok är kärleken, beroendet något som systern vill slippa eftersom brodern om och om igen låter sitt missbruk vinna över sig själv.
Det finns inget gottande i utsattheten, i missbruket eller i den relativa misären. Det är två extremt klarsynta berättarröster som inifrån de båda systrarna gör mig som läsare delaktig. Ja, det är klart att båda böckerna är angelägna. Särskilt för oss mätta och duktiga medelklassare som tror att vi har fått det bra uteslutande på egna meriter.
För att kunna fortsätta förbi de romska tiggarna på Drottninggatan utan att ha småpengar med mig och för att kunna fortsätta trycka ”gilla” på alla fina bilder av vitsippor, och också mena det så lyssnar jag just nu på Jussi Adler-Olsens ”Kvinnan i rummet” och fnissar åt Stefan Sauks tolkningar av Carl Mörck och av Assad.
