fil-2017-02-15-12-31-03

Hammershöi, eller hur?

Vilken aktivist-rubrik, eller hur? Sjukt nöjd.

Fast redan nu måste jag avslöja att det här blir ännu ett Netflix/Viaplay-inlägg. Eller Plejmo. Eller SF Anytime. Jag är inte sponsrad, så jag sprider mina gracer vart jag vill.

I alla fall så står den självupplevda könstillhörigheten i centrum i dagens inlägg. Och jag känner att jag nog när en dragqueen vid min barm. Ge mig lösögonfransar, paljetter, skyhöga klackar, smink i drivor och peruker i högar och jag skulle dö nöjd. I discotakt. Men fram tills dess kan jag rekommendera att titta på följande:

The Danish Girl”. Förutom det politiska budskapet, om vikten att få vara den en innerst inne är, trots alla konventioner så är det en av de absolut vackraste filmer jag någonsin sett. Varje scen är som en målning. Ibland är det en Hammershöi-målning, ibland en tavla av någon mer kontinental impressionist. Ljuset! Kameravinklarna! Kläderna! Färgerna! Rummen! Vyerna! Jag skulle kunna screenshota varannan minut, förstora och sätta upp på väggarna hemma.
Tänk att en film kan berätta på ett sådant sätt att förståelsen för alla bara infinner sig. Ja, jag förstår Einar som inte kan vara Einar utan måste få sin inre Lili att bli verklig. Ja, jag förstår Gerda med sin kärlek och sin besvikelse och sin kärlek igen.

Paris is burning”. En dokumentär (just nu på Netflix) om en del av drag-scenen i New York i slutet av 80-talet. Det är skräpigt, det är trasigt – bildspråket är så långt ifrån ”The Danish Girl” det bara går. Men kärnan är densamma – den som är byggd på tanken att varje människa ska accepteras som den är, snarare än vara inträngd i en förutbestämd roll och form. Och under tiden är det kärlek och samhörighet som står i centrum tillsammans med extravaganta uttryck, disco, vogue-ing, tävlingar, kreativitet och tragedier. Djupt allvar som läspas fram och viftas upp i luften av fjärilslika händer.

Utställningen med Gerda Wegener på Millesgården. Jag har inte sett den själv ännu, men inser att jag måste ju se tavlorna i verkliga livet. Nu när jag fått berättelsen.

Och när vi ändå är inne på ämnet extravaganza, så måste jag ju självklart uppmana alla att se Stanley Tucci i ”Burlesque”. Även om alla andra rollkaraktärer i filmen sedan är extremt heteronormativa så är ju scenkläderna i sann dragqueen-klass.