Allt började med att jag satt och lyssnade på en P3-dokumentär på bussen upp mot fjällen. Den handlade om när Sverige yrvaket började förstå att barnpornografi finns, att barnpornografi handlas med och att det inte går att blunda och inte låtsas om.
Jag började minnas. Pedofil ett och pedofil två.
Jag stötte på Pedofil ett när jag jobbade på ett fotolabb. Det var ett entimmeslabb som låg i Stockholms Centralstation. På den här tiden, sent 80-tal, framkallade vi filmer och kopierade bilder med hjälp av maskiner men det mänskliga ögat och det mänskliga handhavandet behövdes för att bilderna skulle bli hyfsat bra. Pedofil ett jobbade på SAS. När hans filmrullar var fyllda kom han med dem till oss och vi framkallade och kopierade bilderna. På dem förekom unga, mycket unga filippinska pojkar. Pedofil ett visade bilderna för oss och pratade om pojkarna när han hämtade ut korten. Jag kommer inte ihåg exakta ord men han pratade smeksamt om dem, om hur han hade dem under tiden han var på semester där i Filippinerna, om hur vackra och snälla de var. På bilderna var barnen alltid nakna, de satt i hotellrummets fåtöljer eller i sängen. Pedofil ett pratade om pojkarna som om de var vänner till honom, vars gunst han förtjänat genom att vara en bra människa. Som om han ville visa för oss, snabblabbspersonalen vilken god och omtyckt människa han var.
Pedofil två var en tjänsteman i skjorta och slipover som en gång om året kom till bildbyrån där jag jobbade och letade bilder (mitten av 90-talet). Han satt några timmar och bläddrade igenom många mappar. Först tänkte vi bildredaktörer att han var litet av en konnässör, han tittade mest på svartvitt. Han fick med sig en försvarlig bunt bilder ”till påseende”. Det här var alltså på den tiden bilderna endast existerade som faktiska papperskopior eller diabilder. När kuvertet någon vecka senare kom tillbaka SÅG vi vad han lånat. Bara bilder på barn med blottade kön. Mest flickor mellan fyra och åtta-nio år. På stranden, på gräsmattan på landet, lekandes, badandes, inomhus och utomhus. Vi som såg bilderna reagerade och pratade med vår chef som ringde upp tjänstemannens kvinnliga chef på HSB. Hon skulle ”prata med” sin medarbetare.
Det intressanta med både Pedofil ett och Pedofil två var att ingen av dem verkade skämmas. Vi som SÅG skämdes. Vi skämdes för deras skull och vi skämdes över att behöva påtala. Men själva agerade de alldeles obekymrat.
Om det här hade hänt idag skulle jag reagerat och agerat helt annorlunda. Det blir en ytterligare bloggpost. Och ytterligare ett inlägg om hur vår oskuld togs ifrån oss – från oss bildredaktörer på bildbyrån och från oss nutidsmänniskor överhuvudtaget.
