Varför läser jag deckare?
Jag började med Agatha Christie för trettiofem år sedan. Eller förresten, det startade ju långt före dess, med Kitty-böckerna, Tvillingdeckarna och Fem-böckerna. Men efter Poirot och Miss Marple så kom Sjöwall-Wahlöö. Så Leif GW Persson. Och efter det Andrew Vachss, James Ellroy och Patricia Cornwell. Det här var fortfarande på den tiden man fick leta efter bra (eller i alla fall hyggligt underhållande) deckare. Nu är det ju gödslat med dem. Men det finns mycket dåligt också.
Ok. Nu har jag namedroppat en massa men fortfarande inte kommit närmare svaret på varför jag (och många likasinnade) läser deckare. Hyggligt simpelt:
1. det är underhållande
2. det är lättuggat
3. det är lätt ångestdämpande
4. det kan, i bästa fall, berätta något om samtiden
För att deckarna ska funka på alla fyra sätten måste de vara hyfsat välskrivna och välkomponerade, annars skär det ju i öronen och illusionen av att jag läser något nästan bra faller som ett korthus. Den där läbbiga känslan som liknar den när man ätit för mycket lösgodis infinner sig.
Därför ska jag nu rekommendera ”Pojken i resväskan” av Lene Kaaberböl och Agnete Friis och ”Det fördolda” av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Samt avråda från att läsa ”Fjällgraven” av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt.
I ”Det fördolda” presenteras karaktärerna som sedan finns kvar i Hjorth/Rosenfeldts deckare. Här är den märkliga människan Sebastian Bergman fortfarande tillräckligt trovärdig, men i ”Fjällgraven” har han gått helt överstyr och är varken intressant eller rolig längre. Eftersom han är en av huvudfigurerna blir det ganska platt. Särskilt med tanke på att de flesta andra också är träaktiga endimensionella.
”Pojken i resväskan” är skriven med ett patos bubblande i bakgrunden. Den danska kvinna, Nina som väl kommer att vara den som återkommer i senare böcker är av den lätt monomana och komplexa typ som deckarhjältar och -hjältinnor ska vara nuförtiden. Men det är inte henne jag fastnar för, det är själva historien.
Och så var det klassikern: ”Flood” av Andrew Vachss. Den enögde advokaten som började skriva extremt hårdkokta deckare för att sätta barnpornografi och utnyttjande av barn på medvetandekartan. Det är svart, svart, svart och patos, moral och lojalitet. Karaktärerna är både väldigt platta och extremt komplexa. New York är skitigt, fult, illaluktande, genomruttet och fullt av ondska. Burke och hans ”familj” är våldsamma korsriddare på det godas sida. ”Flood” skulle kunna vara en serie, ritad av Rolf Gohs.