Nu är jag på jobbet. Det är skönt. E, R och P frågar hur jag haft det under helgen. Då får jag tänka efter och inse att det varit litet för mycket. Men vi skämtar om helger och om barn och erkänner att det är fint väder och är glada för att vi ses och att vi har något gemensamt att prata om.
Jag gör iordning te i fikarummet och pratar med en annan kollega om vädret och frosthalkan och det känns varmt och välkomnande. På bänken står en äppelkaka, på en lapp står det ”Varsågoda /S”. Tack, S!
Jag har några arbetsuppgifter att utföra, men det är ingen ”bäst-före-datum” på dem utan jag kan göra dem i min egen takt. Nästan det bästa med dem är att det finns någon som kommer att bli väldigt, väldigt lättad när de är gjorda. För de här arbetsuppgifterna har hängt över honom sedan i våras. Det är inga hitta-på-uppgifter. Jag behövs faktiskt. Trots mina svagheter och min oförmåga.
Jag var väldigt svårstartad imorse. Jag brottades länge med den svåra frågan om jag skulle orka cykla 12.7 km eller om jag hellre skulle må illa på bussen. Cykeln vann. Hela jag vann på det.
I fredags var jag hänvisad till bussen. Mådde illa och fick ett stresspåslag från helvetet när den buss jag skulle åkt med ställt sig bakom hållplatsen som om den väntade in en avgångstid för att först då åka fram till skylten. Och sedan bara åkte iväg. Utan mig. Som stod snällt vid skylten.
(Ja, andra halvåret 2013 var inte mina lättaste sex månader precis. Nu är jag glad att jag har de långt bakom mig.)