Snapshot_20130911_5

Ni vet vad det är. Ett avancerat tortyrredskap. Eller en nöjesmaskin. Eller ett livsnödvändigt kommunikationshjälpmedel. Allt-i-ett.

När det vanliga livet tär då är tillvaron definitivt inte i balans. Men tänk att det är så svårt att se och tyda tecknen. Nästa vecka ska jag tillbaka till jobbet. Litet långsamt och försiktigt. Det ska bli roligt. Jag saknar ju sammanhanget och människorna och att uträtta något. Men jag ska inte sprinta tillbaka och göra samma igen.

 

Varningstecken att ta på allvar om de dyker upp igen:

1. Solljus gör ont i ögonen

2. Varje gång telefonen ringer skrapar det på nerverna som naglar på en griffeltavla

3. Häxan Surtant tar över och ingenting är roligt utom skadeglädje

 

Fast det är klart, telefonen har definitivt blivit ett tortyrredskap. Och de som utför tortyren är telemarketingföretagen. När jag hade fast telefoni var det tillslut ingen idé att svara i i den telefonen – det var bara försäljare som ringde. Trots Nixning. Svarar man inte ringer ju telefonen ett par gånger till, för så är uppringningsmaskinerna inställda. Oj. Nu är Häxan Surtant visst på väg. Dags att tänka litet positivt och kanske yoga en smula. 🙂

(Den där hösten 2013, jag försökte förstå, försökte beskriva vad jag var med om, både för mig själv och för andra.)