Eftertankens inte alls kranka blekhet #blogg100

Nej. Eftertanke och hennes syster reflektion är inte det minsta bleka och sjuka, de är starka och nödvändiga. För eftertanke och reflektion är nästan det enda sättet vi lär oss på som vuxna. Hör om det i en av poddarna jag listade häromdagen: IFLs om reflektion. Men det var inte där jag skulle stanna. Idag handlar det om specifik eftertanke och det gäller det faktum att jag nu fungerar men att jag för ett år sedan var riktigt dåligt fungerande eftersom jag sprungit in i väggen. Blivit utbränd, vidbränd, fått utmattningssyndrom.

Och det jag tänkte ägna mig åt idag är frågorna kring den behandling jag fick. Eller inte fick. Om någon med cancer eller hjärtinfarkt eller benbrott skulle få behandling av samma slumpartade typ som jag och många med mig då skulle dödligheten skena och vi skulle omges av halta och lytta.

Först. Diagnosticeringen. Slumpartat hopkommen.

Sedan. Utskrivningen av mediciner. Stort fokus på att eventuella sömnsvårigheter skulle avhjälpas med piller. Litet slappa allmänna råd om att äta på regelbundna tider och att komma ut på promenad, helst dagligen.

Sedan. Informationsinhämtningen. Som jag fick göra själv. Alla konstiga symptom som någon doktor inte hade tid att prata med mig om, men som jag tillslut förstod var extremt vanliga vid utmattning. Feberkänslorna, pirret i huvudet. Influensasymptomen som kommer ett par dagar efter fysisk ansträngning.

Varför finns det inget samlat material om typiska symptom så att jag inte behövde ägna min högst begränsade energi till informationsletande och -insamling?

Varför utgår inte behandlingen från där jag var istället för från en typperson?

Varför kan doktorer inte se helheter? HELA kroppen och HELA själen, ja, hela systemet. Ursäkta, men det känns ju inte som om man har med Sveriges vassaste att göra när man träffar doktorer. Det är till stor del ett gäng extremt blåa personer (se mitt inlägg om personlighetstyper) som vill ha facit till allt och som förut i livet alltid har haft det. De gillar i gemen att ha fina titlar på sina dörrar och på sina namnskyltar.

Hur svårt kan det vara? Vi har en folksjukdom som går som en pest genom det svenska nutidssamhället och doktorerna agerar som om de ser en spetälsk för första gången. Fast med avsevärt mindre intresse än om de faktiskt fick träffa en riktig spetälsk person. Jag undrar om det är så att de allsmäktiga doktorerna känner sig impotenta (gäller både män och kvinnor) och det är en känsla de skyr som pesten eftersom det går emot allt de någonsin lärt sig om sig själva och sin profession. Och resultatet blir denna slumpartade, lättjefulla diagnosticering och behandling. Sjukskrivningstiderna blir onödigt långa till besvär och kostnad för både individ och samhälle.

Jag kommer att fortsätta skriva om min sjukdom och mitt tillfrisknande. Jag hoppas någon gång bli mer hoppfull när det gäller vården.