Ja, det kanske du har. Eller inte.
Att ha varit sjukskriven i tre veckor för att återhämta sig från ett stressigt liv är inte utmattningssyndrom.
Att ha fått upprepade stressrelaterade panikångestattacker är inte heller i sig tecken på utmattningssyndrom.
Att inte orka göra någonting en helg eller ens en hel semester är inte utmattningssyndrom.
Men det är tecken på att du kanske kommer att hamna där. Och du – då kan du göra mycket! Du kan:
- satsa på återhämtning så som du förut satsat på träning
- ge dig själv en klapp på axeln varje gång du tar en långsam promenad, mediterar eller gör djupavslappning
- byta till ett jobb där kulturen är hälsosam
- bryta upp från en destruktiv relation
- distansera dig känslomässigt från krävande syskon, föräldrar, vänner och morföräldrar
- lära dig sova ordentligt och praktisera det
- gå med på att kvällar och helger är till för vila
- strunta i att renovera köket
Ja. Du fattar. Det går att stoppa.
Så att du inte hamnar där jag har hamnat. Jag och mina medsystrar (och -bröder) kunde tyvärr inte bara skärpa oss och vila tre månader eller besluta oss för att vi inte ville hamna i ”de utbrända tanternas förening” (som en doktor sa till en av mina vänner). Våra kroppar och hjärnor kollapsade, vi hittade inte hem, vi kunde inte gå upp ur sängen på flera månader, våra hormonsystem har varit så felkalibrerade att minsta lilla fysiska ansträngning har fått våra kroppar att dra upp i full beredskap, med totala bakslag som följd.
Så. Du har nog inte varit utbränd. Men du är på god väg att bli det. Om du inte tänker efter, gör annorlunda, rannsakar dina värderingar, slutar tänka att ”jag måste”, börjar vila.
Och låt oss som faktiskt varit där vara experterna på vårt eget mående och på vårt tillfrisknande.
