Dag 36

Det luktade starkt av urin, avföring och förruttnelse när Erik och hans chef, Anna öppnade dörren till källaren. Kroppen hängde från en krok i taket. Överkroppen var bar och täckt av blånader. Jeansen var fläckiga. Huvudet var täckt av en svart plastpåse som satt åt runt halsen med hjälp av silvertejp. Fötterna dinglade vita och bara.

Tio minuter tidigare hade de druckit sin första kopp kaffe tillsammans. Erik hade jobbat ett år på avdelningen och nu hade precis Anna efterträtt Landström som fått pensionera sig i förtid. De hade just satt sig i sittgruppen i Annas rum när telefonen ringde.

–          Vi måste ner till bilen på en gång! var allt Anna sa innan hon tog jackan och försvann ut i korridoren.

Erik stannade till vid sitt rum och hämtade jacka och mössa, det hade varit en kall morgon, innan han skyndade efter. Anna höll upp hissdörren. Hon började prata så fort han satt foten inne i hissen.

–          Vi ska till Adolfsberg. Någon har sett en döing genom ett källarfönster. En radiobil väntar på oss där.

Hon pekade på en bil i garaget:

–          Kör du. Så hinner vi lära känna varann.

Anna pratade hela vägen ut till villaområdet. Hon berättade om sig själv och om hur det kom sig att hon sökt jobbet som kommissarie i Örebro.

–          Förresten, har du sett en döing förut?

Det var just det Erik suttit och tänkt på. Han ansträngde sig att köra både fort och snyggt. Samtidigt brände den halva koppen kaffe i hans tomma mage vid tanken på att få se en död människa. Rädsla, förväntan, illamående. Men han får inte kräkas!

–          Tar du fram skoskydd och handskar, beordrade Anna.

–          Jag hittar de bara inte, sa Erik efter att ha letat igenom backluckan på kombi-Volvon. Det var lätt gjort eftersom utrymmet var på det hela taget tomt.

–          Faan. Då får vi vänta på teknikerna. De borde vara på väg. Kan du ringa och kolla?

Erik och Anna hade stannat i dörren. Det var uppenbart att de inte kunde rädda mannen som hängde i taket. Nu stod de och väntade på kriminalteknikerna utanför en av källaringångarna till en gigantisk 70-talsvilla i hugget, vitt tegel. De uniformerade poliserna som kommit först till huset stod några meter bort, de verkade litet försagda. En av de närmade sig:

–          Vi har gått runt huset. Det verkar helt tomt, utflyttat.

Erik tänkte på att trädgården var så välskött. Gräsmattan var nyklippt. Alla barrväxter var formklippta. De röda lönnarna lyste mot den gröna väggen av tujor och idegranar.

–          Vem var det som ringde in till Larmcentralen?

–          En kvinna. Hon vägrade att säga sitt namn eller var hon ringde ifrån.

–          Vad sa hon då?

–          Att hon fått veta att det fanns en död man i det vita huset vid ängen på Örtenlundsvägen. Det var allt. Sedan la hon på.

Den blanka, svarta Audin som kriminalteknikerna Peter och Patrik kom i bromsade mjukt in alldeles för nära Eriks ben.

–          Och var har vi brottet? log Peter med sina blekta tänder. Patrik hade redan börjat dra på sig den vita engångsoverallen, munskydd och handskar.

När alla klätt på sig skyddskläderna gick de in. Rummet i källaren var kalt, väggarna var målade i någonslags turkos färg, golvet var av betong. Den råa ytan rev i skoskydden. Genom de två källarfönstren lyste morgonsolen på den tunga kroppen.

–          Inget blod.

Det var Anna som konstaterade det.

–          Han har fått ta mycket stryk, sa Patrik.

Erik tittade runt i rummet, han försökte undvika att se på kroppen. Lukten trängde sig på ändå, men kunde han slippa synen kände han sig litet bättre. En gammal köksstol av stålrör med sliten, röd galonklädsel låg vält. Innanför i hörnet låg en hög. Erik gick försiktigt bort mot hörnet.

–          Appappapp!! Hojtade Peter. Inte gå omkring mer än du måste. Och rör absolut ingenting!

Erik hade träffat på Peter och Patrik tidigare. Men mest hade han hört om dem. Peters fåfänga, hans fejkade solbränna och blekta tänder, Patriks renlighetsmani. Deras arroganta attityd som de flesta stod ut med eftersom de var så skickliga tekniker.

Högen bestod av små jutesäckar fyllda med något. Var det sand som sipprade ur ett hål?

–          Vi kan ta ner honom nu. Har gråa vanen kommit?

”Gråa vanen” var den bil som användes när kroppar skulle forslas. När livet för längesedan försvunnit och bara lämnat köttet kvar. Peter skar av repet och kroppen togs emot av ”transportörerna” som det välbyggda paret som körde den grå bilen kallades.

–          Å, vad heter den här parfymen då? Sa tjejen. Är det eau de toalett? Svarade hon sig själv och både hon och hennes partner fnissade.

De var rågblonda och hade kortärmade skjortor trots att det var en kall höstmorgon. Svarta handskar som varsamt la kroppen på båren.