Dag 28

Jag hoppas att de snart sopar undan allt grus från cykelbanorna så att jag kan ta mig ur tunnelbanevagnarna och upp på cykeln. Jag slipper stresspåslaget när spårvagnen åker iväg framför näsan på mig, jag får lukta och smaka på morgonen varje dag. Men jag kommer också att läsa mycket, mycket mindre.

Så i dessa sista skälvande veckor av kollektivtrafiksläsande så lånade jag två böcker på 10-dagarslån på biblan. Det är en utmaning att låna böcker på så kort tid. Dessutom med de hårda regler som hör till: varje övertidsdag debiteras med 10 kronor.

Just nu läser jag Rosa Liksoms ”Kupé nr. 6”. Om en  resa under många dygn på Transsibiriska järnvägen. En finsk, ung kvinna delar kupé med en byggnadsarbetare. Hon lyssnar, beskriver, reagerar. Vodka, oändliga glas med te, saltgurka, Sibirien utanför. Mannen pratar, styr och ställer, domderar, tjuvröker, dricker vodka, betalar böter för tjuvrökandet, skrävlar om kvinnorna och ber om ursäkt för det. Sovjet utanför. Mannens prat och glimtar från kvinnans eget liv väver berättelsen om Sovjet.
Som tur är kommer jag att sitta mina 40 minuter på tunnelbana och spårvagn imorgon så att jag kan läsa ut boken. Gruset på cykelbanorna ligger kvar åtminstone några veckor till.

Jag har precis lämnat tillbaka ”Hästar, män och andra djur” av Nina Lekander. Ojoj, så den mänskan pratar. Prateliprat. Hitochdit. Om hästar och män och litet hästar igen. Och om att vara kvinna och huxflux vara över 50 år. Definitivt over the hill. I vissa avseenden. Nina Lekander är rolig. Illusionslös. Boken skakar av rågarv. Inte ett enda ”ti-hi” hör jag. Men litet, litet får jag samma känsla inför den här boken som inför ”Stjärnor utan svindel” där Louise Boije af Gennäs vaknar upp från sin adliga tillvaro där hon gärna slår diamantringen mot kristallglaset när hon ska utbringa skålar och nu upptäcker världen utanför i rasande takt och dessutom blir lesbisk taleskvinna. Nina Lekander vaknar upp i sitt liv som 50+ och är utan beundrare för första gången på över trettio år. Och kommer till slutsatsen att hon ingen behöver.

Vad menar jag med att jag får samma känsla inför de här två böckerna? Ja, det är något som är litet unket och obekvämt med dem. Det privata blir helt plötsligt en del av ett större sammanhang och ska sedan pådyvlas resten av mänskligheten. Det de båda vaknat till ska användas för att frälsa resten av världen. Nu drar jag stora växlar på en liten skavande känsla. Kanske är det egentligen min tandvärk allt handlar om.