Reflektion efter tre dagars snabbspolning om utmattningen i mitt liv #blogg100 dag 20

När jag la upp länken på Facebook till första inlägget om utmattningen så fick jag frågan om hur utmattningen påverkat mig.

Det var först när jag började skriva svaret som jag insåg vilken bra fråga det var.

För hur har den här krisen påverkat mig? Det är ju inte mindre än en rejäl kris att helt plötsligt (nåja) upptäcka att den kropp som burit runt mig och den hjärna som fått mig att utvecklas i mitt arbetsliv bara bestämt sig för att ge upp. De sände mig en signal så stark att det inte skulle vara möjligt att ignorera den. De stängde av sig.

Naturligtvis vore det väldigt sorgligt om jag inte lärt mig något. Så nu är det dags för en inventering.

Vad har jag lärt mig?

• Att be om hjälp – fast det tog enormt lång tid. Det är bara på senaste tiden jag kan göra det utan att få skuldkänslor.
• Att inse att jag inte måste göra och fixa allt. Hur kunde jag ens tro det förut? Varför kände jag att världen hängde på mina axlar? Det förstår jag fortfarande inte, att det kunde vara en så djupt rotad känsla att den var hart när omöjlig att rucka på.
• Vila är viktigt. Vila är allt. Återhämtning är en förutsättning för växande och lärande. Vila är inte fult. Vila är en plikt vi har mot oss själva.
• Vila är svårt.
• Min sanning är min sanning. Det jag har känt är verkligt. Ingen annan har rätt att skriva om historien som gäller mig. Jag har rätt till min version av det som skett. Och det ligger på mig att övertyga dem jag måste övertyga. Men att de som inte vill lyssna ska jag sluta bry mig om – den vägen är inte framkomlig.
• Livet är inte prestationerna. Livet är inte ägodelarna. Livet är inte hur jag presenterar mig och blir emottagen och sedd. Jag och livet har ett värde utanför prestationerna, ägodelarna och hur jag ses av andra människor. Det här var något av det absolut svåraste att tänka om kring – även om jag sett mig som ifrågasättande, ganska icke-materialistisk och att jag förnuftigt visste det här så hängde känslorna inte med. Det tog många år.
• Det går att tillfriskna. Det är stort. Det går att tillfriskna.
• Det finns inga quick-fixes. Det finns inte EN kur, EN behandling, EN övning, ETT nytt tankemönster, ETT kosttillskott, EN diet som gör hela jobbet. Du måste jobba (tyvärr!) på en massa fronter, lära om, tänka till, ta hjälp, äta bättre, träna helt annorlunda, vända på de flesta stenar, stå ut med att det är tråkigt att meditera och slappna av till en början. Det går inte att bara jobba med kroppen. Det går inte att bara jobba med intellektet. Det är hela paketet det handlar om. Det handlar om tid. Massor med tid. Och varje meningsfullt samtal, varje meditationsstund, varje ifrågasättande av ditt tidigare liv, varje vila, varje gång du avstår från den hårda träningen, varje gång du säger ”nej, jag orkar inte”, varje gång du säger ”nej, det är inte mitt jobb”, varje paus du tar så bygger du på ditt tillfrisknande. Det är så små byggstenar. Så yttepyttesmå. Men de måste läggas. Så har det fungerat för mig.