dsc_0331

Det var en fin dag i söndags

Måste fortsätta på gårdagens inlägg. Eftersom jag nu när jag läser igenom det inser att det är litet kryptiskt. Jag får fylla på, helt enkelt. Jag börjar med frågeställningarna jag själv brottats med:

  • varför blev jag utmattningssjuk?
  • varför känner jag mig som en kubformad kloss i ett runt hål ibland?
  • varför måste jag dra mig undan ibland?
  • varför verkar andra så obekymrade och oberörda?
  • VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?

Ibland har jag tänkt att jag har en depressiv läggning. Vilket jag i månaden efter inte alls tycker att jag har.

Ibland har jag tänkt att det har mycket med hormonerna att göra – att det finns cykliska variationer och åldersmässiga tecken. Vilket jag senare kan motbevisa.

Ofta har andra definierat mig. De har berättat för mig vem jag är. Föräldrar och släktingar, män och chefer. Nästan alltid har jag känt mig felsedd, feldefinierad, nedplattad, förenklad. Men eftersom det har varit auktoriteter så har jag tagit in vad som sagts och fortsatt grubbla.

Hade jag upplevt livet som en hyfsat slät och fin, om än slingrig, väg framåt då hade jag inte behövt ställa mig de här frågorna. (Även om jag tycker att det är varje människas förbannade plikt att utvecklas personligt, annars stannar mänskligheten vid Donald Trumpar och SD-are.) Men nu har jag ibland känt det som om livet slungat omkring mig i en betongblandare. Jag har hanterat det mesta, så småningom, men jag har funderat på om jag kunde ta några piller eller jobba efter någon särskild terapi så att jag kunde hantera livet bättre. Så där som andra verkar göra.

”Så där som andra verkar göra.”

Där har vi själva nyckelmeningen. Och det var där boken jag skrev om igår dockade in alldeles utmärkt. För vad den säger är: Nej, det är inget fel på oss som är starksköra (HSP). Vi är i minoritet, men vi är inte få. Om vi själva vet om hur vi fungerar kan vi utvecklas och göra stordåd eller bara leva allmänt bra liv, vilket som, du väljer själv. Vi har ingen sjukdom, så vi kan inte bli botade, men vi kan leva mycket gott tillsammans med vår personlighetstyp.

Eftersom jag processar tillvaron och livsfrågorna med intellektet behövde jag verkligen en förklaringsmodell. Nu har jag fått den. Nu behöver jag inte se mig som konstig och svår att förstå mig på. Jag kan ägna mina tankar åt viktigare saker.

Blev det mer förståeligt nu?

(Och om allt det här om starksköra bara är hittepå, så bryr jag mig inte, för nu har jag fått ro och styrka att leva vidare.)