Idag blir det kort och direkt användbart.

Du ligger i soffan med fjärrkontrollen i handen och flippar runt på Netflix efter någon serie du tror finns där. Nästa ”Breaking Bad”, ” Stranger Things” eller ”Sherlock”. Allt du ser är samma gamla serier du redan tittat på eller hört någon säga något negativt om eller så ser vinjettbilden ful och tråkig ut och Netflix skribenter har fått ihop något som gör att du direkt känner att ”Nej, det här är inget för mig. Och antagligen inte för någon annan heller. Att de ens orkar visa upp sånt elände som ändå ingen vill ha.”

MEN. STOPP!!!

För det är precis två av de fulaste vinjettbilderna och den menlösaste texten som döljer två riktiga pärlor. Och den cocktail av känslor som de här två serierna väcker om du håller tittandet igång samtidigt, det är en finfin mix av de mest basala känslorna med ett lager av de mer depraverade nyanserna.

  1. ”Brooklyn Nine-Nine”. Å, så roligt! Så otroligt roligt! Så snällt och mänskligt utan att vara jolmigt nånstans. Tydliga karaktärer som utvecklas. Inga förinspelade skratt. Korta, snärtiga avsnitt (tjugo minuter) som kan avnjutas i portioner om 4-5 stycken i taget. Om du tar ett par avsnitt till frukost blir hela dagen bättre, du kommer att fnissa hela vägen till jobbet och se på dina arbetskamrater med litet mildare ögon. För är inte den fyrkantiga chefen litet lik Captain Holt och hon, den koleriska, är det inte Rosa egentligen?
  2. ”Penny Dreadful”. Precis som jag älskar serier och filmer som visar människors goda sidor så älskar jag också London och särskilt det viktorianska slum-London. I ”Penny Dreadful” möts vackra miljöer, slum, monster som suger blod, häxor, horor, Dorian Gray, Timothy Dalton, Frankenstein och hans skapelser, Varulven och medier. Det är blodigt, sexuellt på hur många plan som helst, makalöst vacker, välspelat, välberättat. Absolut beroendeframkallande! Två säsonger finns på Netflix, tre säsonger (samtliga) finns på HBO.