Nejnej, idag handlar det varken om Kristian Luuk eller klimathotet. Det handlar om vilka jobb som mina barn och andras barn kommer att ha. Om fem år, om tio år och om tjugo år.

Redan på slutet av 80-talet sa framsynta personer att vi som då var i början av vårt yrkesverksamma liv skulle ha åtminstone två yrken i framtiden förutom dem vi redan hade. De livslånga karriärernas tid skulle snart vara till ända.

Nu säger de som tittar in i en mycket närmare framtid att våra barn kommer att ha jobb som inte ens är uppfunna idag.

Och ändå, när diskussionerna i dessa gymnasie- och högskolevalstider förs med lärare, andra föräldrar, SYV-ar och allmänt löst folk som tycker om att ha åsikter då pratas det jurist, ekonom, ingenjör, revisor. Som om ingenting har hänt. Som om ingenting händer.

Jag tillåter mig att raljera grovt här, för jag var med om en ohyggligt smärtsam, oförståelig (då var den det) strukturomvandling som ställde mig och de flesta av mina kollegor inför livsavgörande val vi inte var beredda att göra just då. Jag jobbade i bildbyråbranschen på 90-talet, en trivsam, hyfsat välmående sektor med engagerade människor och roliga kunder.

Så kom digitaliseringen. Och globaliseringen. Och de enda bilder som var intressanta var de som blivit eller ”fötts” digitala. För beteendet hos kunderna ändrades på några få år – varför gå till en fysisk bildbyrå och bläddra bland bilder när världens alla bilder plötsligt fanns en sökmotor och några knapptryckningar bort? Efterfrågan försvann när det gällde fysiska bilder och när det gällde själva bildredaktörstjänsten – att någon tar emot och tolkar ett önskemål, letar bilder och presenterar ett urval. De hundra eller mer bildbyråer som funnits i Sverige blev på några år färre än tio och de flesta som jobbat där fick tänka om. Helt.

Been there. Done that. Det är nog därför som det numera är inpräntat i mitt DNA att det enda som finns är ständig utveckling, ständig förkovran, ständiga frågor. Jag vet att jag aldrig kommer att bli fullärd eftersom världen och det vi vet om den ständigt förändras.

Så. Det är bara så. Ni som råder era barn att bli jurister, revisorer, läkare, ingenjörer, psykologer och så vidare för att det är stadiga jobb och för att det alltid kommer att finnas behov – tänk om! Eller låt i alla fall era barn tänka själva, för de har nog bättre koll. Självklart kommer det alltid att finnas behov av riktigt duktiga och passionerade jurister , terapeuter, läkare och innovatörer, men för dem som går till sitt jobb och bara gör det, snart kommer en robot att göra det bättre och mer tillförlitligt. Eller så är det redan ett faktum, det är bara du som inte förstått det.

Någon sa att det robotar inte kommer att kunna ersätta, det är det mänskliga i oss. Så det är nog det enda som är viktigt att jobba på.