Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Etikett: Jellicoe Road

Bästa högläsningsböckerna för alla åldrar #blogg100 dag 58/2

jellicoe_road

En lista över tänkbara julklappsböcker. Till vem som helst. Mormödrar, pappor, tonåringar, barn. Ensamstående – kan man dejta genom att läsa högt? Annars är det här njutbara böcker att även läsa i all tysthet.

”Jellicoe Road” av Melina Marchetta. Liknar ingenting annat. En bok om tonåringar eller en bok om livet självt och om allt som är viktigt. Om band mellan människor som knyts och som påverkar alla runtomkring. Om lojalitet, kärlek och död. Om misstag som får förödande konsekvenser. Om livets turer. Mitt ibland de stora frågorna finns både humor och ytlighet.

”Smaragdernas bok” av John Stephens. Tidsresor,  tre utvalda syskon som tror sig vara helt vanliga, den yttersta ondskan, den största godhet och solidariteten.

”Arra, legender från Lavora” av Maria Turtschaninoff. Makalöst vacker, både i språk och i det som berättas. Legenderna är som en skör väv som skimrar i magiska nyanser. Arra är en stark flicka med en alldeles speciell begåvning.

”Våffelhjärtat” av Maria Parr. Vill ni skratta högt tillsammans – läs den här boken. Alldeles underbar. Den norska naturen är påtagligt närvarande men absolut inte påträngande om man inte är lagd åt det naturintresserade hållet.

”Skuggan från norr” av Philip Pullman. Väldigt rolig att läsa, mycket dialog att försöka dramatisera, härliga miljöer och mycket, mycket spännande. Romantik, ondska, kärlek, svek, lojalitet, magi – ja, här finns allt. Sekelskifts-London. Mörka gränder, Sherlock Holmes och Jack the Ripper-känsla. Utan alltför mycket ”titta-oroligt-över-axeln”.

”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” av Ransom Riggs. Ursäkta att jag upprepar mig – men den här boken liknar inte heller någonting annat. Det är intressant att både ”Miss Peregrines…” och ”Jellicoe Road” har speciella omslag. Matt papper. Stumfilmskrusiduller. Omslag som väcker stark nyfikenhet på historierna inuti.

Jag önskar SÅÅÅ att jag kunde få med de fem böckerna om Övärlden av Ursula K. LeGuin på den här listan. Men jag har testat att högläsa de tre första delarna på mina barn och de lyssnade tålmodigt enbart för att de visste att de böckerna är bland de viktigaste i mitt liv. Jag tror att de var ganska glada när vi hade läst ut ”Den yttersta stranden” och vi gav oss på något mer färgstarkt. Men,men, testa själva och rapportera! Det borde finnas barn och unga som lyssnar med glitter i blick.

Jag glömde! Den ganska trista machonorsken Jo Nesbös snåriga deckare om den osympatiske Harry Hole får inte mig att vilja läsa något han har skrivit. Men så råkade vi få hem hans första bok om Doktor Proktor från Barnens Bokklubb och sedan skrattade vi så trillade ur sängen. Och köpte naturligtvis bok nummer två också.

Att ge sig ut på äventyr

Snyggt.

Det bästa jag vet är att ge mig ut på äventyr med familjen. Till invasionsstränderna i Normandie eller till Rat Fink Reunion i södra Dalarna. På scoutläger med barnen. Ut i skogen med kaffetermos på jakt efter luft och ro. Eller in i sagorna tillsammans med barnen.

Under sommaren läste vi ”Jellicoe Road” av Melina Marchetta. En författare vi inte visste något om. En berättelse om ett land vi inte känner till (Australien). Skriven på ett sätt vi inte kände igen. Allt var nytt.

Första frågan – vad är det här för en bok? Är det fantasy, är det realism, är det ”feel-good”, är det romantik, är det spänning? Jag kan fortfarande inte genrebestämma ”Jellicoe Road”. Den är ”Jellicoe Road”, helt enkelt.

Boken handlar rent faktiskt om en 17-årig tjej som heter Taylor och som bor på en internatskola strax utanför en mindre stad i Australien. Naturen är påtagligt närvarande. Tonårstiden är påtagligt närvarande. Taylors sökande efter sammanhang är påtagligt närvarande.

”Jellicoe Road” är ohyggligt rolig på sina ställen, 9-årige P, 13-åriga S och jag skrattade så jag omöjligt kunde fortsätta läsa ibland. Samtidigt var den djupt sorglig. Den är också både strikt realistisk och starkt symbolisk. Utan att egentligen kunna något om aboriginernas världsbild kommer termen ”drömtid” upp när jag tänker på ”Jellicoe Road”. Berättelsen blir märkligt nog sannare och mer trovärdig och realistisk av symbolerna och drömmarna. Jag tänker på när jag såg ”Twin Peaks” och hur jag nätterna efter drömde starka, påtagliga drömmar som ledde mig rakt in i mig själv.

Taylor Markham är 17 år. Hennes mamma lämnade henne på en Seven-Eleven-affär när hon var 11 år. Sedan dess har hon bott på en internatskola. Varje år hålls ett läger för kadetter i närheten av skolan. Då fortsätter det krig som började för många år sedan, där kadetterna, skolan och ortsbefolkningens barn utgör tre arméer som slåss om territorier. Taylor är ledare för internatskolans lag.

Taylor Markham är 17 år. Hennes mamma lämnade henne på en Seven-Eleven-affär när hon var 11 år. Taylor hamnade då på en internatskola. Hon är inte så värst socialt kompetent. En hel del av hennes tid går ut på att försöka förstå sitt ursprung och hitta sin mamma. Taylor blir kär.

Taylor Markham är 17 år. Hennes mamma lämnade henne på en Seven-Eleven-affär när hon var 11 år. Hanna har tagit hand om henne sedan dess men har aldrig berättat varför och hur de hänger ihop. Hanna har skrivit en berättelse som Taylor läser allteftersom och som lägger hela pusslet. Berättelsen handlar om död, lojalitet, kärlek, olyckor, vänskap. Om sorg, mänsklig svaghet och missbruk. Men allra, allra mest om kärlek.

”Jellicoe Road” är djupt osannolik. Och känns alldeles, alldeles sann.
(När det gäller läsäventyr med barnen kommer jag att återkomma till ”Smaragdernas bok” och Cornelia Funkes Bläck-trilogi.)