Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: Cornelia Funke (sida 1 av 1)

De tio böckerna. Del 2. #blogg100 dag 72/2

Nu är det dags för trilogierna. Och tetralogierna (fyra böcker i svit). Och pentalogierna (fem stycken). Och hexalogierna (såklart – sex böcker i rad). Och därmed sagt att jag svårt övertrasserat mitt 10-böckerskonto.

Alberteböckerna av Cora Sandel

Cora Sandels berättelse om hennes uppväxt i Norge och hur hon tillslut tar sig därifrån, fast det verkar helt omöjligt. Sedan om hennes tid i Paris. Hon fryser mest hela tiden, mest i Norge, förstås och hon är fattig och hungrig. Hon vill så mycket, har begåvning och styrka men så få människor som stöttar henne (om än några). Hon dricker hett, hett kaffe för att bli varm och för att orka.
Låter förfärligt, eller hur? Men det är det verkligen inte. Det är ömsint, sinnligt, upprörande, stöttande, mänskligt, sorgligt, sant, nära, uppriktigt, avskalat. Modernt. Väldigt modernt.

Övärldenhexalogin av Ursula K. Leguin

Jag fick de tre första böckerna på engelska av min tvilling någon gång under det tidiga 80-talet. Jag har för mig att det tog ganska lång tid för mig att börja läsa dem. Hon hade pratat så mycket om böckerna, om symboliken, om språket, om storheten. Jag tror att jag var rädd för att jag inte skulle kunna ta till mig det stora i dem, att jag inte skulle se det hon såg, inte förstå. Men tillslut läste jag dem. Och jag har inte slutat än. Jag återkommer till dem gång efter gång. Jag försöker hitta orden för att beskriva känslorna jag får, men de är svåra att få fatt i. Vilken tur att Margaret Atwood valde den första boken ”A Wizard of Earthsea” till Wall Street Journal bokklubbsbok så att jag kan citera från den presentationen:

The “Earthsea” books are “a meditation on mortality or what it means to be alive,” Ms. Atwood says. “And also, of course, a meditation on power. What does it mean to have power?”

För, ja, att läsa böckerna är som att meditera. Det handlar inte om vad som faktiskt ser ut att ske, utan vad som händer inuti och bakom. Det egentliga.

Barbro Lindgrens Hemligttrilogi

Ja, järnvägar. Den första boken fick jag och min syster (vissa presenter fick vi tillsammans, det var ju lika så bra) i julklapp eller födelsedagspresent (födda på juldagen) när vi gick i fyran. Det var som att bli rammad att läsa ”Jättehemligt”. Helt nytt. Väldigt roligt. Som ett samtal med en ny kompis som ingen annan träffat och som pratade om litet mer vuxna saker. Och då berättade ändå Barbro Lindgren om sin uppväxt, 30 år tidigare. Men det är något väldigt universellt med hennes sätt att berätta om ungdomen (och senare barndomen, i Sparvel-böckerna), något som går utanpå tiden.

Några bubblare

Bläcktrilogin av Cornelia Funke

De här tre böckerna har jag läst högt. Men någon gång måste jag läsa dem tyst för mig själv, för att verkligen få uppleva dem. Cornelia Funke skapar en värld bortom vår värld som är magisk. Skrämmande på en massa sätt. Bland annat för att den tar sig in i vår värld på ett nyckfullt sätt, så att man aldrig kan veta riktigt vilken man är i. Sådär som när man är väldigt trött och drömmarna från natten före känns lika verkliga som den töckniga ”verklighet” man befinner sig i. Och det är via orden och böckerna transporten från ena tillvaron till den andra sker. Ibland.

Signe-trilogin av Kerstin Thorvall (”När man skjuter arbetare”, ”I skuggan av oron” och ”Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat; en spegelroman”)

I de här böckerna åstadkom Kerstin Thorvall något enastående – hon byter perspektiv och får en ny aspekt av sin mamma som hon så kallhamrat och förståeligt mejat ner i ”Det mest förbjudna” att verka helt trovärdig. Det har ju pratats mycket om Kerstin Thorvall och hur egocentrisk och omöjlig hon var som mamma och närstående. Då är det ju lätt att omvärdera allt hon skrivit. Att misstro. Gör inte det. Det här är stora berättelser.

Härskarringen-trilogin av J J R Tolkien

Såklart. Jag har bara läst böckerna en gång. Under en lång räcka veckor, nedsjunken i Fylke, Mordor och länderna däremellan på tunnelbanan för 35 år sedan. Men sedan har jag återupplevt allting om och om och om igen via filmerna. Som jag kan sugas upp i. När som helst. Märkligt. Aldrig tråkigt.

De tio böckerna. Del 2.

Nu är det dags för trilogierna. Och tetralogierna (fyra böcker i svit). Och pentalogierna (fem stycken). Och hexalogierna (såklart – sex böcker i rad). Och därmed sagt att jag svårt övertrasserat mitt 10-böckerskonto.

Alberteböckerna av Cora Sandel

Cora Sandels berättelse om hennes uppväxt i Norge och hur hon tillslut tar sig därifrån, fast det verkar helt omöjligt. Sedan om hennes tid i Paris. Hon fryser mest hela tiden, mest i Norge, förstås och hon är fattig och hungrig. Hon vill så mycket, har begåvning och styrka men så få människor som stöttar henne (om än några). Hon dricker hett, hett kaffe för att bli varm och för att orka.
Låter förfärligt, eller hur? Men det är det verkligen inte. Det är ömsint, sinnligt, upprörande, stöttande, mänskligt, sorgligt, sant, nära, uppriktigt, avskalat. Modernt. Väldigt modernt.

Övärldenhexalogin av Ursula K. Leguin

Jag fick de tre första böckerna på engelska av min tvilling någon gång under det tidiga 80-talet. Jag har för mig att det tog ganska lång tid för mig att börja läsa dem. Hon hade pratat så mycket om böckerna, om symboliken, om språket, om storheten. Jag tror att jag var rädd för att jag inte skulle kunna ta till mig det stora i dem, att jag inte skulle se det hon såg, inte förstå. Men tillslut läste jag dem. Och jag har inte slutat än. Jag återkommer till dem gång efter gång. Jag försöker hitta orden för att beskriva känslorna jag får, men de är svåra att få fatt i. Vilken tur att Margaret Atwood valde den första boken ”A Wizard of Earthsea” till Wall Street Journal bokklubbsbok så att jag kan citera från den presentationen:

The “Earthsea” books are “a meditation on mortality or what it means to be alive,” Ms. Atwood says. “And also, of course, a meditation on power. What does it mean to have power?”

För, ja, att läsa böckerna är som att meditera. Det handlar inte om vad som faktiskt ser ut att ske, utan vad som händer inuti och bakom. Det egentliga.

Barbro Lindgrens Hemligttrilogi

Ja, järnvägar. Den första boken fick jag och min syster (vissa presenter fick vi tillsammans, det var ju lika så bra) i julklapp eller födelsedagspresent (födda på juldagen) när vi gick i fyran. Det var som att bli rammad att läsa ”Jättehemligt”. Helt nytt. Väldigt roligt. Som ett samtal med en ny kompis som ingen annan träffat och som pratade om litet mer vuxna saker. Och då berättade ändå Barbro Lindgren om sin uppväxt, 30 år tidigare. Men det är något väldigt universellt med hennes sätt att berätta om ungdomen (och senare barndomen, i Sparvel-böckerna), något som går utanpå tiden.

Några bubblare

Bläcktrilogin av Cornelia Funke

De här tre böckerna har jag läst högt. Men någon gång måste jag läsa dem tyst för mig själv, för att verkligen få uppleva dem. Cornelia Funke skapar en värld bortom vår värld som är magisk. Skrämmande på en massa sätt. Bland annat för att den tar sig in i vår värld på ett nyckfullt sätt, så att man aldrig kan veta riktigt vilken man är i. Sådär som när man är väldigt trött och drömmarna från natten före känns lika verkliga som den töckniga ”verklighet” man befinner sig i. Och det är via orden och böckerna transporten från ena tillvaron till den andra sker. Ibland.

Signe-trilogin av Kerstin Thorvall (”När man skjuter arbetare”, ”I skuggan av oron” och ”Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat; en spegelroman”)

I de här böckerna åstadkom Kerstin Thorvall något enastående – hon byter perspektiv och får en ny aspekt av sin mamma som hon så kallhamrat och förståeligt mejat ner i ”Det mest förbjudna” att verka helt trovärdig. Det har ju pratats mycket om Kerstin Thorvall och hur egocentrisk och omöjlig hon var som mamma och närstående. Då är det ju lätt att omvärdera allt hon skrivit. Att misstro. Gör inte det. Det här är stora berättelser.

Härskarringen-trilogin av J J R Tolkien

Såklart. Jag har bara läst böckerna en gång. Under en lång räcka veckor, nedsjunken i Fylke, Mordor och länderna däremellan på tunnelbanan för 35 år sedan. Men sedan har jag återupplevt allting om och om och om igen via filmerna. Som jag kan sugas upp i. När som helst. Märkligt. Aldrig tråkigt.

Att ge sig ut på äventyr

Snyggt.

Det bästa jag vet är att ge mig ut på äventyr med familjen. Till invasionsstränderna i Normandie eller till Rat Fink Reunion i södra Dalarna. På scoutläger med barnen. Ut i skogen med kaffetermos på jakt efter luft och ro. Eller in i sagorna tillsammans med barnen.

Under sommaren läste vi ”Jellicoe Road” av Melina Marchetta. En författare vi inte visste något om. En berättelse om ett land vi inte känner till (Australien). Skriven på ett sätt vi inte kände igen. Allt var nytt.

Första frågan – vad är det här för en bok? Är det fantasy, är det realism, är det ”feel-good”, är det romantik, är det spänning? Jag kan fortfarande inte genrebestämma ”Jellicoe Road”. Den är ”Jellicoe Road”, helt enkelt.

Boken handlar rent faktiskt om en 17-årig tjej som heter Taylor och som bor på en internatskola strax utanför en mindre stad i Australien. Naturen är påtagligt närvarande. Tonårstiden är påtagligt närvarande. Taylors sökande efter sammanhang är påtagligt närvarande.

”Jellicoe Road” är ohyggligt rolig på sina ställen, 9-årige P, 13-åriga S och jag skrattade så jag omöjligt kunde fortsätta läsa ibland. Samtidigt var den djupt sorglig. Den är också både strikt realistisk och starkt symbolisk. Utan att egentligen kunna något om aboriginernas världsbild kommer termen ”drömtid” upp när jag tänker på ”Jellicoe Road”. Berättelsen blir märkligt nog sannare och mer trovärdig och realistisk av symbolerna och drömmarna. Jag tänker på när jag såg ”Twin Peaks” och hur jag nätterna efter drömde starka, påtagliga drömmar som ledde mig rakt in i mig själv.

Taylor Markham är 17 år. Hennes mamma lämnade henne på en Seven-Eleven-affär när hon var 11 år. Sedan dess har hon bott på en internatskola. Varje år hålls ett läger för kadetter i närheten av skolan. Då fortsätter det krig som började för många år sedan, där kadetterna, skolan och ortsbefolkningens barn utgör tre arméer som slåss om territorier. Taylor är ledare för internatskolans lag.

Taylor Markham är 17 år. Hennes mamma lämnade henne på en Seven-Eleven-affär när hon var 11 år. Taylor hamnade då på en internatskola. Hon är inte så värst socialt kompetent. En hel del av hennes tid går ut på att försöka förstå sitt ursprung och hitta sin mamma. Taylor blir kär.

Taylor Markham är 17 år. Hennes mamma lämnade henne på en Seven-Eleven-affär när hon var 11 år. Hanna har tagit hand om henne sedan dess men har aldrig berättat varför och hur de hänger ihop. Hanna har skrivit en berättelse som Taylor läser allteftersom och som lägger hela pusslet. Berättelsen handlar om död, lojalitet, kärlek, olyckor, vänskap. Om sorg, mänsklig svaghet och missbruk. Men allra, allra mest om kärlek.

”Jellicoe Road” är djupt osannolik. Och känns alldeles, alldeles sann.
(När det gäller läsäventyr med barnen kommer jag att återkomma till ”Smaragdernas bok” och Cornelia Funkes Bläck-trilogi.)

Verifierad av MonsterInsights