Igår gick några från konstföreningen på jobbet och tittade på utställningen Hans Gedda och Mörkrets Mästare på Nationalmuseum@Konstakademien. En kvinna vid namn Marie visade och berättade. Hennes språk var otidsenligt och vackert. Alldeles exakt. Hon stakade sig inte en enda gång, hummade inte. Använde nästan ålderdomliga ordvändningar. Hon pratade vördnadsfullt om byggnaden, verksamheten och historien innan hon kom till själva utställningen. Då hade hon satt scenen – bilderna var ingenting att skratta åt, det fanns inte utrymme för slarv eller löje. Ironin var förpassad till livet utanför Konstakademiens väggar.
Jag blev helt tagen. Av bilder jag sett förut, många gånger. Och det berodde på Marie. Är berättelsen allt? Är sammanhanget, kontexten allt?
Efter visningen gick jag och handlade åksjukepiller, liktornsplåster och en kamera. Ganska nöjd med det.
