Kroppen sa till mig att jag måste vila.
Nej, vänta. Jag skriver om det:
Min kropp sa till mitt medvetande att det var dags att vila.
För:
Kroppen är inte något annat än jag.
Min kropp är en del av det som är jag. Det är dags att fatta det.
Inte behandla min kropp som något som jag släpar runt på och som ska tuktas på olika sätt.
Som jag blir arg på när den är sugen på godis, fet mat och vin.
Som jag blir irriterad på den när den är trött.
Som jag kör över när den helst vill vila.
Som jag tittar på med kritiska ögon och bara ser det som är ”fel”.
Som jag inte visar respekt, omtänksamhet och tacksamhet.
Om jag skriver det här på bloggen så skriver jag det också till mig själv. Och för varje dag lär jag mig kanske litet, litet mer.
När kroppen, knoppen och själen fortfarande satt ihop. Och alltihop var jag och mitt.
(Jag har nu, 2016, börjat närma mig i känslan det tioåriga barnets närvaro i tillvaron. Det var ju då i början av 70-talet ingen skillnad på Eva, Evas kropp, Evas förnuft eller Evas själ. Allt var ett. Det var jag som tänkte, kände, rörde mig och fanns.)
