Såhär i retrospekt känns det som om jag är uppvuxen i London. Eftersom jag ständigt längtade dit. Utom de veckor jag var där. Eftersom jag hela tiden jämförde livet jag levde i Örebro och Stockholm med semesterveckornas lyckorus i London.
Så gick åren och jag återvände inte. Jag reste till andra platser. Jag längtade efter andra saker. Men så kom jag tillbaka. Nästan trettio år senare. Husen står kvar. Gatorna böljar sig fram som förut. Jag hittar fortfarande i tunnelbanesystemet. Men det var något som var helt annorlunda. Staden såg ut som förut, tunnelbanan luktade som förut, men jag kände inte igen mig.
Förrän sista dagen när jag gick in på Marks & Spencer på Oxford Street. Då kände jag igen mig. Jag var hemma igen, i den där vänliga, nylonrosa, tedoftande, tegelklädda vardagligheten. Litet hade förändrats, jag blev kallad ”madam” istället för ”love” av de moderliga kvinnorna i olika åldrar bakom diskarna men det hade ju bara med mitt åldrande att göra.
Jag drack en ganska äcklig sojalatte och åt en härligt drypande varm toast med ost och champinjoner. Naturligtvis skulle jag ha valt te, det borde den snälla kvinnan bakom disken sagt mig, men jag hade inte riktigt landat i att jag faktiskt hittat fram till London. Efter att ha sprungit runt i en mondän kosmopolitisk stad på jakt efter den själ jag en gång fäst mig vid och som jag tillslut återfann.