För det mesta tror jag på det. Även om jag ibland har blivit rejält motbevisad. Men jag fortsätter tänka att det hör till ytterligheterna, att de allra flesta ändå vill väl och tänker fortsätta att agera därefter.
Som när några fantastiska människor på Scouterna öppnar sina famnar och sin arbetsplats för att ta emot Aktivisten som PRAO-elev. Hon får både göra nytta och får ha roligt. Aktivisten är scout och hon har varit det sedan hon var åtta år. Ibland har det varit ett kärleksförhållande som bara varit smeksamt och gosigt, ibland har det varit rejäla känslostormar och oenighet. Men i och med att Aktivisten är en modig människa som ofta tar sig förbi sina rädslor så har hon seglat skuta veckovis med okända människor på Östersjön och på skärgårdshavet och nu öppnar sig världen för henne när hon och nästan tvåtusen svenska scouter ytterligare ska till Japan i sommar.
Som jag har skrivit förut så var jag själv en ovillig men ändå pysselsugen scout i unga år och min mamma var ännu tveksammare. Till uniform och honnör. Men det jag ser att Scouterna ger idag är något helt annat. ”Scouterna gör unga redo för livet” har det stått på deras hemsida. ”Vi har ingen avbytarbänk” står det bland annat nu. Jag läser de fina orden, ser att det numera finns en t-shirt med scoutmärket med liljorna i regnbågsfärgerna, hör Aktivisten berätta om sin PRAO, sina scoutmöten som utmanarscout (då styr och planerar 15-18-åringarna mycket själva) och om de nya kompisar hon fått genom förberedelserna inför Japanresan. Och jag fortsätter att tro på människan som i grunden snäll.
