Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: Scouterna (sida 1 av 1)

När det vände (Varning för total präktighetschock!) #blogg100 dag 19/4

DSC_0465

I love the smell of kokkaffe in the morning.
It smells like….like….scoutläger

Jo. Då hade jag alltså lagt mig i sängen och sovit i tio dagar. För trött för att göra någonting. Men jag hade ju planerat att göra saker med barnen och det gick inte att ställa in. Då hade jag skämts och våndats och inte kunnat leva med mig själv. En av de sakerna vi skulle göra ihop var att åka på scoutläger. Jag hade anmält mig som ledare/funktionär. Det ena barnet skulle segla till lägret och  komma dit i mitten av lägerveckan, det andra barnet skulle vara där hela veckan.

Hur skulle detta gå?

Jag förvarnade mina ledarkompisar om att jag inte var i prima form, men min närvaro och insats var ändå välkomna.

Men ändå. Tänk om jag skulle bryta ihop eller svimma eller bara bli liggande i tältet.

Det märkliga var att den veckan var precis vad jag behövde. Förutom sådant som kokkaffe på morgonen, överdoser av frisk luft, dagliga morgondopp från brygga i Stockholms skärgård, mat på bestämda tider och en massa barnenergi (gladenergi, ledsenenergi, stökenergi, hemlängtanenergi, allmän livsglädje) så var det arbete jag utförde och på vilket sätt det gjordes och hur jag kände tillfredsställelse över det som stakade ut vägen tillbaka från utmattningen.

Varje kväll planerade vi nästa dag. Mellan 80 och 110 personer skulle bygga, samarbeta, äta, ha roligt, uppleva tillsammans. Det skulle lagas mat, diskas, tömmas dass, seglas, hämtas och värmas vatten (mängder), pysslas, tändas lyktor och lägerbål, byggas utsiktstorn, karusell och gunga. Och till varje aktivitet krävdes det frivilliga insatser. Det blev en del kökstjänst för min del.

Vad var det som var läkande? Naturligtvis att jag faktiskt var till nytta, jag kunde arbeta och jag kunde utföra något meningsfullt. Men om jag ska försöka vara litet mer analytisk – vad var det specifikt i hur ”arbetslivet” på lägret organiserades som gjorde att det var början på vägen tillbaka? Jag tror att några av svaren finns här:

  • Arbetsuppgifterna var väl definierade.
  • Målen var solklara.
  • Vi arbetade i grupp med ständig kommunikation för att tillsammans nå målet.
  • När målet var nått (exempelvis 110 personer mätta och belåtna, disken färdig) var det dags för paus, vila och nöjdhet.
  • Återkopplingen var tydlig och omedelbar.
  • Återkopplingen var också direkt kopplad till arbetsinsatsen.
DSC_0609

Inte alla, men nästan.

Scouterna i mitt hjärta #blogg100

IMG_1805

För det mesta tror jag på det. Även om jag ibland har blivit rejält motbevisad. Men jag fortsätter tänka att det hör till ytterligheterna, att de allra flesta ändå vill väl och tänker fortsätta att agera därefter.

Som när några fantastiska människor på Scouterna öppnar sina famnar och sin arbetsplats för att ta emot Aktivisten som PRAO-elev. Hon får både göra nytta och får ha roligt. Aktivisten är scout och hon har varit det sedan hon var åtta år. Ibland har det varit ett kärleksförhållande som bara varit smeksamt och gosigt, ibland har det varit rejäla känslostormar och oenighet. Men i och med att Aktivisten är en modig människa som ofta tar sig förbi sina rädslor så har hon seglat skuta veckovis med okända människor på Östersjön och på skärgårdshavet och nu öppnar sig världen för henne när hon och nästan tvåtusen svenska scouter ytterligare ska till Japan i sommar.

Som jag har skrivit förut så var jag själv en ovillig men ändå pysselsugen scout i unga år och min mamma var ännu tveksammare. Till uniform och honnör. Men det jag ser att Scouterna ger idag är något helt annat. ”Scouterna gör unga redo för livet” har det stått på deras hemsida. ”Vi har ingen avbytarbänk” står det bland annat nu. Jag läser de fina orden, ser att det numera finns en t-shirt med scoutmärket med liljorna i regnbågsfärgerna, hör Aktivisten berätta om sin PRAO, sina scoutmöten som utmanarscout (då styr och planerar 15-18-åringarna mycket själva) och om de nya kompisar hon fått genom förberedelserna inför Japanresan. Och jag fortsätter att tro på människan som i grunden snäll.

 

Verifierad av MonsterInsights