Jag var hyfsat bra på skridskor.
Jag har ett ganska dåligt bollsinne som jag dessutom aldrig tränat upp.
Jag ogillade i högsta grad skoljympan eftersom jag alltid kände mig dålig.
Men egentligen har jag en stark inneboende rörelseglädje som tolv år av skolgympa aldrig lyckades ta död på även om jag själv under en period trodde att den dött.
Därför är jag väldigt känslig för allt sådant som har med träning att göra och som samtidigt struntar i människors värde, olikheter, deras gränser och integritet. Om det dessutom handlar om att tidigt stämpla människor som dåliga, då börjar det lukta litet lätt åt nazism i mina näsborrar. Men, som sagt, jag är litet känslig.
Jo. Aktivisten och Pojken har gått på gympa och på fotboll. Just på sådan fotboll där det är föräldrar (outbildade när det gäller att träna barn) som tränar barnen. Så har ju deras kompisar tränat både det ena och det andra. Jag kommer ihåg när rundfrågan gick i en tredjeklass om vad barnen skulle bli när de blev stora. 7-8 av killarna skulle bli NHL-proffs, sa de. Trots miltals med skjutsningar, stenhård träning många gånger i veckan, tiotusentals kronor nedlagda varje år tror jag inte det är någon av de pojkarna som fortfarande spelar hockey. Men skadade hann de bli. Jag hoppas att alla skador är läkta. Även de som inte syns. Ni vet det här med A- och B-lag. ”Utvecklingslag”. Vilka som får spela match och vilka som får sitta på bänken.
Vad är det vi vill som föräldrar egentligen? Är det att våra barn ska fortsätta känna rörelseglädje så att de livet ut använder kroppen? Eller är det något annat, som vi inte ens själva vågar erkänna? Några drömmar som kanske, kanske kunde uppfyllas?
Här är ett kort klipp från TV4-studion när barn, träning och idrott diskuteras. Med en psykolog och en representant från Riksidrottsförbundet.
Och en artikel från Svenska Dagbladet där en f.d. idrottspappa reflekterar och gör om. Gör rätt?
