Han gillar att hoppa från klipporna, Pojken.
Dagen blev helt annorlunda efter badet. Imorse var det ingen lockande idé att ge sig ner och bada trots fint (men inte tyngande) sommarväder, så jag hoppade över morgondoppet. Någon timme efter frukosten började Pojken tjata om att det var dags att gå ner och bada och efter stort motstånd och några tankeloopar så gav jag och Aktivisten med oss.
Väl nere på badklipporna var det mycket skönare och sitta i solen än att hoppa i. Trodde jag. Ända tills jag tjatades i av Pojken. Och sedan simmade jag omkring i tjugo minuter eller mer och bara hade det bra. Kroppstemperaturen gick ner, vattnet gav skönt motstånd, barnen och den omgivande naturen var så fina ur vattennivåperspektivet.
Och nu kommer jag fram till det som egentligen var anledningen till den här bloggposten: tanken att badandet har genomgripande positiva effekter som går långt utanpå det rent fysiska att kroppen svalnar av och värdet i att röra sig. Vattnet kommer så NÄRA. Temperaturen kommer så NÄRA. Upplevelsen går inte att resonera bort. Vattnet ger NÄRVARO.
Badandet ger en stark signal om HÄR och NU. En signal som inte går att ignorera. Som inte går att förhandla bort. Mindfulness quick-fix. (Vilket i sig är en paradox. Tror jag.)
I alla fall blev känslan inför dagen, inför den avslutande semesterveckan, ja, inför hela livet helt annorlunda efter badet. Trivsel, lugn, närvaro, tankestillestånd. Vilket, det sista alltså, för min del är något eftersträvansvärt.
Har det med huden att göra? Vårt största organ. Som ju blir så helt engagerat vid badandet. Är det så många sensationer på så många ställen samtidigt och med sådan intensitet att de blockerar ut det mesta, särskilt det dåliga? En ljum sommarvind mot huden är ju finfin också, men det är inte samma intensitet i den beröringen som i vattnets totalnärvaro.
En lovsång till badandet, helt enkelt.
(Utan att jag här skriver någonting om själva utmattningen är jag på något viktigt – helhetsupplevelsen. Det att vara totalt närvarande.)
monasaw säger:
Det här inlägget minns jag så väl. Tror det var ett av de första jag läste av dig. Jag kände så väl igen mig, känslan av att låta lagom svalt vatten omsluta min kropp när man är varm på sommaren – det är så underbart! Och lugnande.
april 6, 2016 — 2:40 e m