Jag flög hem från Paris i söndags. Under vissa perioder av mitt liv har jag verkligen hatat att flyga. Så jag har undvikit att göra det. Det är ju ingenting som handikappar en människa, att undvika flygresor, alltså. Även om det känns så i den ängsliga medelklassen. Man bör resa så långt bort att man måste flyga. Så enkelt är det. För att behålla sin position.
Nåja. Nu reste jag. Flög. Och kände av min gamla flygoro. Eftersom jag åkte reguljärt kunde jag inte bara beställa in ”Stora semestermenyn” som jag har förstått att Fritidsresor har på sina flygningar: en rejäl aperitif av den spritstinna sorten, öl-eller-vin och så en ordentlig avec på det. Litet mat är visst också inkluderat. Jag tog det litet försiktigare och begravde mig i ”Lilla stjärna” av John Ajvide Lindqvist.
De dryga två timmarna i kabinen bekom mig inte. Jag var i Sverige, med Theres och Teresa. I utanförskap och gemenskap. John Ajvide Lindqvist är en makalös gestaltare av barn och tonåringar i känslomässigt utanförskap. Jag tycker att det är ett genidrag att lägga till den orealistiska, magiska dimensionen. För den som är fast i känslan av cementerat utanförskap finns bara ritualerna, magin, det rättmätiga våldet som tänkta utvägar. Eller den gudomliga interventionen.
Nu är det dymmelonsdag och jag känner en konstig förkylning vandra runt i utkanterna. Som ett rovdjur som väntar på en svaghetstecken. Bäst att lägga sig och vila, alltså. Jag har skrivit om känslan av utanförskap förut men inte något just om flygrädsla.
1 pingback