(Tänk om det fanns en manual för doktorn och en liten broschyr för den utmattade, vad mycket enklare allt skulle vara. Jag skrev det här inlägget för ett år sedan och jag kan inte se att det har hänt så jättemycket. De flesta verkar få sporadisk och dåligt systematiserad vård, dessutom får de väldigt litet information. Inte konstigt att det finns en uppsjö av teorier, piller och dekokter, coacher, diverse terapeuter och dieter som lovar stort.)

Vi säger: ”OK, vi är trötta och det är skitjobbigt”.

Vi säger: ”OK, jag testar väl avslappning”.

Vi säger: ”NEJ! Jag vägrar ta tabletter”.

Vi säger: ”NEJ! Jag tror inte på psykologer”.

Vi säger: ”NEJ! Tafsa inte på mina bergfasta uppfattningar om tillvaron”.

Vi har många gemensamheter vi som är eller varit utmattade. Men vi är också väldigt olika. Vi säger NEJ till olika saker. Bestämda NEJ. Piller och terapi ses av många som farliga, obehagliga metoder. Hos en del av dem som är skeptiska finns en tanke om att hälsopreparat och kostomläggning är räddningen. Så det finns en marknad för hokuspokus-människor, helt klart.

Det finns flera som förespråkar glutenfri kost och andra som har blivit hjälpta av LCHF. På något vis undrar jag om det inte handlar om ångestlindring. Så som anorexia är ångestdämpande. Och träningsmani. Att själva kontrollen över matintaget dämpar ångesten och på det viset blir livet lättare för den utmattade.

Vad vill jag ha sagt med det här? Jo:

  • det är fortfarande stigmatiserande att må psykiskt dålig. Därför ses SSRI-preparat och liknande och terapi som farliga saker av många människor.
  • ”jag är inte deprimerad” är en vanligt förekommande sentens i de forum jag deltar i, där vi som har erfarenhet av utmattning träffas på nätet. Det verkar väldigt viktigt att göra utmattningen rent kroppslig.
  • kontroll är det vi förlorat när kroppen lagt sig ner och sagt att ”Nu orkar vi (du och jag) inte mer!”. Förlusten av kontroll ger ångest. Alltså kan viss kontroll, genom kosthållning exempelvis, kännas lindrande.
  • för oss som fått värde genom prestation och som vant oss att köra över våra kroppsliga signaler har svårt att slappna av. Därför är det jobbigt att lära sig och att inrätta rutiner kring meditation, kroppsskanning och avslappning. Är det därför många av oss förlöjligar metoderna? Eller går det emot idén om att ”jag presterar, alltså finns jag”?
  • när vi hittar något som funkar, vill vi gärna missionera. Kostomläggning, kosttillskott, hormonteorier.
  • var vanliga vården kunnigare och bättre på att bemöta utmattade så skulle det se annorlunda ut. Nu är fältet fritt för mirakelkurer och quick-fixes. Eftersom doktorerna sällan har svaren kan andra tvärsäkra ta sig in och tjäna pengar/skaffa sig inflytande/bli experter.