Någonting har skett. Jag har ett annat lugn och ser ljusare på framtiden. Jag är inte kroppsligen ständigt beredd på angrepp. Ibland, i alla fall, pratar jag långsammare.
Det är möjligt att jag inte kan tacka Yoga Nidra-rutinen för alla framsteg, bland annat har jag träffat en ny doktor som var intresserad, ansvarstagande, kunnig, lyssnande och konstruktiv (ganska ovanlig, alltså) men ändå så tror jag att dessa futtiga 20 minuter dagligen av djupavslappning gör mig bättre beredd på vardagens stress och överraskningar.
Yoga Nidra – stressjuka 1 -0
När jag började med yoga för 15 år sedan och berättade om det för min morbror, den egensinniga, drastiska sjöbusen, då frågade han:
– Har du börjat levitera?
Jag vet inte om han vet mer om yoga nu för tiden, men nej, bästa morbror, ännu har jag inte lärt mig att levitera (=lyfta från marken) men yoga nidra-rutinen har i alla fall givit mig andliga stödstrumpor.
Att ordentligt slappna av varje dag funkar. Inte sitta-framför-TV:n-slappna av, inte dricka-te-läsa-bok-slappna av, inte en-liten-öl-slappna av, utan kroppslig-totalvila-och-vaket-sinne-slappna-av. Tjugo ynkapynka minuter.
MEN. Igår gjorde jag mina 20 yoga nidra-minuter vid sextiden på seneftermiddagen. Och nattsömnen blev inget vidare. Jag är inte säker på att det hade att göra med att jag gjorde min yoga nidra senare än vanligt, men det kan hänga ihop.
Idag lade jag yoga nidran tidigare och hoppas att jag kan sova som vanligt inatt. ”Det är en gåva att få sova som ett barn”. Jag brukar göra det.
Det regnade inte idag. Tvärtom, vädret var strålande. En smula kallt var det att cykla, men ljuset, rörelsen, farten och staden satte igång endorfinerna.
Jag lyckades köra mitt yoga nidra-pass (det korta på tjugo minuter) innan jag gav mig iväg till jobbet. Det lade en väldigt bra grund för resten av dagen. Jag var fokuserad och blev inte distraherad av ljud runtomkring mig när jag skulle utföra mina uppgifter för dagen. När någon idé kom flygande kunde jag skriva ner den och agera vidare när jag var färdig med mina uppgifter, jag kände inte stress över att jag skulle glömma bort och förlora momentum.
När jag kom hem fanns det mellanmål (nyttigt!) till båda barnen. De åt med god aptit. Blommorna jag fått i lördags av viktiga vänner var fortfarande vackra. Ljuset sken in genom fönstren via de gula löven, tevattnet började sjuda och det klack till i hjärtat av lycka. Ni vet, så där när det säger ”pang” litet lågt inombords och det blir alldeles varmt och ljust. Det har inte hänt så ofta de senaste månaderna.
Så här långt in i testperioden vill jag med bestämdhet påstå att de flesta människor skulle må litet bättre och förhålla sig litet lugnare till tillvaron om de gav sig själva 20 minuters djupavslappning varje dag. Man köper cd:n, lägger in spåren i sin telefon, utverkar 20 minuters ostörd tid och kör igång.
Någonting vackert att meditera över och vara tacksam för.
Jag var ute och promenerade för att få luft och rörelse. Hade läst i morgontidningen om hur vårt stillasittande liv dagligen för oss närmare döden. Så med liemannen i hasorna kasade jag runt i närmaste skogen. Och mötte under vägen två olika människor som efter att jag ”outat” mig som vidbränd/utbränd/stressjuk berättat för mig om sina perioder som stressjuka. Nu måste jag använda mig av stora bokstäver:
HALLÅ! HUR MÅNGA ÄR VI INTE? ÄR DET INTE DAGS ATT TA DET HÄR PÅ ALLVAR, KÄRA SAMHÄLLE?!
De flesta blir ju friska och återvänder till det vanliga litet tilltufsade, litet skamsna och väl medvetna om sin egen sårbarhet. Men vore det inte bättre om litet färre människor skulle behöva vara med om att springa in i väggen. Jag strävar på i mitt forskningsarbete och just nu är jag mest fokuserad på att undersöka effekten av daglig djupavslappning/yoga nidra.
Jo. Den positiva känslan av större fokus, större lugn. bättre koncentration och större kroppsligt välbefinnande håller i sig. Imorgon är det halvtidsjobb och cykelpendling i regn (?) som gäller. Ska jag köra avslappning innan jag går till jobbet eller när jag kommit hem?
Kan ha att göra med att både jag och barnen haft höstlov och att vi har sovit och slappat ikapp. Men ändå. Avsevärt mer fokuserad, jag orkade både tjata iväg 10-årige P till frissan och promenera med honom dit och hem, cykla och handla smink och annat nödvändigt i lokala centrumet med 14-åriga S, ta mig igenom fjärde lektionen i Black Ops med sagda P (dessa Xbox-kontroller!!! Simultankapaciteten, var tg du vägen?), fixa lunch och middag (inte bara halvfabrikat) och traggla mig och sagda P igenom matteläxa om decimaltal (hur förklarar man något som bara är självklart!?).
Jo. Jag tror att 20 minuter om dagen av yoga nidra är som en vaccinering. Men det är fem dagar kvar tills slutlig utvärdering.
Vem bryr sig om skärpan? Det är tanken som räknas.
Nu är jag på jobbet. Det är skönt. E, R och P frågar hur jag haft det under helgen. Då får jag tänka efter och inse att det varit litet för mycket. Men vi skämtar om helger och om barn och erkänner att det är fint väder och är glada för att vi ses och att vi har något gemensamt att prata om.
Jag gör iordning te i fikarummet och pratar med en annan kollega om vädret och frosthalkan och det känns varmt och välkomnande. På bänken står en äppelkaka, på en lapp står det ”Varsågoda /S”. Tack, S!
Jag har några arbetsuppgifter att utföra, men det är ingen ”bäst-före-datum” på dem utan jag kan göra dem i min egen takt. Nästan det bästa med dem är att det finns någon som kommer att bli väldigt, väldigt lättad när de är gjorda. För de här arbetsuppgifterna har hängt över honom sedan i våras. Det är inga hitta-på-uppgifter. Jag behövs faktiskt. Trots mina svagheter och min oförmåga.
Jag var väldigt svårstartad imorse. Jag brottades länge med den svåra frågan om jag skulle orka cykla 12.7 km eller om jag hellre skulle må illa på bussen. Cykeln vann. Hela jag vann på det.
I fredags var jag hänvisad till bussen. Mådde illa och fick ett stresspåslag från helvetet när den buss jag skulle åkt med ställt sig bakom hållplatsen som om den väntade in en avgångstid för att först då åka fram till skylten. Och sedan bara åkte iväg. Utan mig. Som stod snällt vid skylten.
Luften var hög och klar, färgerna lyste dämpat, det var tyst.
Gårdagskvällens promenad var full av magi. Skogen mörknade medan jag gick min runda. Trollen och skogsfrun höll sig precis utom synhåll och glädjande få lycraklädda människor flåsade förbi. Det doftade höstkväll, färgerna var både dämpade och överdådiga, jag var lugn.
En liten lista över företeelser som jag är tacksam för. Den är absolut inte komplett – det är litet härifrån och litet därifrån:
barnen
mina vänner och min familj och släkt
att jag bor där jag bor
mitt jobb som är så roligt (även om det måste justeras en smula)
att jag lärde mig älska Stockholms skärgård
att jag fick bli scout
att jag lever just nu i en så spännande tid
Internet
yoga
disk- och tvättmaskiner samt frys och kylskåp. Jag tror att dammsugare platsar här också. Underbara ting! Spisfläktar är inte så dumma de heller.
Det får räcka.
Dessutom är jag tacksam för att det finns så många kloka människor. Här är en artikel om den kvinna som satte utmattningssyndrom på forskningskartan. Läs artikeln, både för innehållet och för att den är så bra skriven. Här kommer ett par citat:
För forskningen visar att utmattningssyndrom kan förebyggas effektivt om arbetet anpassas till människors förutsättningar. Problemet är bara att samhällsutvecklingen går i motsatt riktning.
Det bästa sättet som Marie Åsberg har hittat för att förebygga utmattningssyndrom är enkelt. En person på jobbet snabbutbildas i att leda en samtalsgrupp, som får träffas regelbundet.
Sorgligt nog är det just de egenskaper som uppmuntras i samhället som får människor att gå in i väggen. Det är ambitiösa, duktiga och driftiga människor som drabbas. Och människor med känsligt samvete.
Citatet i mitten tycker jag är särskilt intressant. Våga prata om det, helt enkelt. Våga ta stressobehaget på allvar och prata om det. Sitt inte ensam på din kammare och skäms – då blir det bara värre.
(Eftersom jag jobbar med webb och sociala medier och allt runtomkring tyckte jag det var dags att kolla upp var jag hamnar i Googlesöket när man söker på ”utmattningssyndrom”. Idag hamnade bloggen längst ner på sidan tre. Det ska jag jobba litet på.
Tillbaka i SEO-träsket. Kanske snart tillbaka på jobbet ordentligt? )
Jag har själv fört mig in i det här tillståndet av utmattning. På det sätt jag har levt mitt liv har jag kanske undvikit både konflikter och ångest men i längden har det sättet tagit mer energi än vad det givit. Och i somras hamnade jag på så mycket minus att jag inte hade någonting kvar. Allt bränsle var slut. Extrem soppatorsk.
Nu ska jag tillbaka. En av dem jag samtalat med sa:
”Du ska inte tillbaka till det som var förut, för det var det som gjorde dig sjuk. Du måste förändra(s).”
Och jag som gjorde så mycket rätt. Jag träffade roliga människor, jag hade ett spännande jobb med MASSOR av utmaningar, jag cyklade och sprang och yogade, jag gick på skrivarkurs för att äntligen få utveckla en sida av mig jag vet att jag har men som har legat ouppmärksammad, jag var mycket aktiv i sociala medier för att det är en del av mitt jobb och för att jag blir inspirerad och bekräftad och för att det är roligt, jag försökte så in i bängen vara en bra mamma som lagar bra mat och hittar på kul saker.
Så, vad säger experterna att jag ska göra. Eftersom det inte finns några piller att ta som går direkt på orsakerna till tillståndet. Jo, de säger ungefär såhär:
1. Jag ska röra på mig. Lagom.
2. Jag ska engagera mig i jobbet, sådär litet lagom. Tillräckligt bra.
3. Jag ska lära mig att varva ner när jag kommer hem. (Får man häcka framför Netflix då eller måste man öva mindfullness?)
4, Jag ska njuta av livet och ta da’n som den kommer. (HA! Carpe fucking diem.)
Som ni hör – det här är JÄTTESVÅRT. Jag har ingen koll på vad LAGOM och TILLRÄCKLIGT BRA är. Jag vet att det Nirvanaliknande tillstånd jag hamnat i under djupavslappningen i yogan och när jag fick Rosenterapi är det tillstånd jag alltid vill vara i. Men tyvärr livet, jag måste jobba och jag måste vara med andra människor, särskilt mina barn. Och då är jag inte i detta underbara Nirvanaliknande tillstånd.
Kära livet, hjälp mig.
Hälsar vänligen signatur ”Vilse i pannkakan”
I love the smell of kokkaffe in the morning. It smells like….like….scoutläger
Jo. Då hade jag alltså lagt mig i sängen och sovit i tio dagar. För trött för att göra någonting. Men jag hade ju planerat att göra saker med barnen och det gick inte att ställa in. Då hade jag skämts och våndats och inte kunnat leva med mig själv. En av de sakerna vi skulle göra ihop var att åka på scoutläger. Jag hade anmält mig som ledare/funktionär. Det ena barnet skulle segla till lägret och komma dit i mitten av lägerveckan, det andra barnet skulle vara där hela veckan.
Hur skulle detta gå?
Jag förvarnade mina ledarkompisar om att jag inte var i prima form, men min närvaro och insats var ändå välkomna.
Men ändå. Tänk om jag skulle bryta ihop eller svimma eller bara bli liggande i tältet.
Det märkliga var att den veckan var precis vad jag behövde. Förutom sådant som kokkaffe på morgonen, överdoser av frisk luft, dagliga morgondopp från brygga i Stockholms skärgård, mat på bestämda tider och en massa barnenergi (gladenergi, ledsenenergi, stökenergi, hemlängtanenergi, allmän livsglädje) så var det arbete jag utförde och på vilket sätt det gjordes och hur jag kände tillfredsställelse över det som stakade ut vägen tillbaka från utmattningen.
Varje kväll planerade vi nästa dag. Mellan 80 och 110 personer skulle bygga, samarbeta, äta, ha roligt, uppleva tillsammans. Det skulle lagas mat, diskas, tömmas dass, seglas, hämtas och värmas vatten (mängder), pysslas, tändas lyktor och lägerbål, byggas utsiktstorn, karusell och gunga. Och till varje aktivitet krävdes det frivilliga insatser. Det blev en del kökstjänst för min del.
Vad var det som var läkande? Naturligtvis att jag faktiskt var till nytta, jag kunde arbeta och jag kunde utföra något meningsfullt. Men om jag ska försöka vara litet mer analytisk – vad var det specifikt i hur ”arbetslivet” på lägret organiserades som gjorde att det var början på vägen tillbaka? Jag tror att några av svaren finns här:
Arbetsuppgifterna var väl definierade.
Målen var solklara.
Vi arbetade i grupp med ständig kommunikation för att tillsammans nå målet.
När målet var nått (exempelvis 110 personer mätta och belåtna, disken färdig) var det dags för paus, vila och nöjdhet.
Återkopplingen var tydlig och omedelbar.
Återkopplingen var också direkt kopplad till arbetsinsatsen.
Jag har alltid gillat köttgrytor med sönderfallande kött. I motsats till grytor där köttet är segt och fullt av sådant jag inte klarar av – senor, fett, hinnor. Sådant där som har läskig konsistens. Så var vi på Texas Longhorn och fick no-bean chili till förrättsnachochipsen. Sedan dess har jag tänkt att försöka mig på att göra en riktigt bra chili.
Jag är inte helt klar med receptet, men jag har kommit fram till vad som är absolut nödvändiga ingredienser i alla fall. Samt vilka handhavanden som är absolut nödvändiga för ett smakligt resultat.
Ingredienser
1-1.5 kg högrev eller fransyska i bitar (2*2 cm ungefär)
2 gula lökar
6-10 vitlöksklyftor
1/2 – 1 paket bacon
1/2 liter öl
Hetta genom chilipulver och/eller chilifrukter
Spiskummin (viktig krydda!)
Oregano
Syra genom tillexempel rödvinsvinäger (jag hade i ett par matskedar)
Röksmak genom chipotle eller Texas Smokehouse Steak Sauce (jag använde såsen – en matsked ungefär)
Litet sötma genom honung exempelvis (en matsked på sin höjd)
Salt och/eller buljongtärning
De viktiga handhavandena
Låt löken och vitlöken bli genomskinliga och mjuka i smör och olivolja och tillsammans med baconet som du klippt i små bitar
Bryn köttbitarna, inte för många åt gången
Lägg köttet och lök- och baconfräset i en gryta. Häll på öl och vatten så att köttet täcks. Krydda, litet varsamt till att börja med.
Låt koka så länge du har tålamod. Och så litet till.
Tryck sönder köttet mot grytkanten om det inte fallit sönder av sig själv. Smaka av. Balansera smakerna.
Servera med guacamole (och jag hävdar med bestämdhet att mejeriprodukter INTE har att göra i guacamole men alla blir saliga på sitt sätt), tortillachips och/eller mjuka tortillas, hackad tomat, hackad rödlök, hackad gurka. Och gräddfil eller liknande.
I ett recept jag hittade på nätet ingick ett helrör tequila. Den vätskan skulle dock inte i själva grytan utan bara i kocken. Hm.
