Är det någon som inte håller med mig om att kommunikations- och marknadsavdelningarna nuförtiden är att likna vid schweiziska arméknivar så tala nu eller håll för evigt klaffen.

Som jag skrev i en av de första bloggposterna i den här serien om kommunikationsarbete i samtiden och jakten på en bra modell att använda så förväntas vi kommunikatörer numera kunna allt. Typ. Ju mindre avdelning desto större fält förväntas kommunikatören täcka.

Men nu går vi till avdelningen som helhet. Varför hävdar jag med en dåres envishet att kommunikation är mer komplext nu än för, låt säga 10-15 och absolut för 20 år sedan?

  1. Dialogen kom in och sprängde modeller och metoder inifrån
  2. Kanske är allt annat sekundärt i förhållande till dialogen som ”disruptive” men ändå – som typ ”living the brand” eller sammansmältningen av massmedia, reklam, PR, populärkultur, varumärken och politik där det inte längre finns några rågångar emellan.

OK. Så istället för att bygga upp en modell/metod/handlingsplan som går ut på att vi som jobbar med ett varumärke/idé/produkt/tjänst trycker ut vårt budskap via ett habilt reklamkoncept som är producerat enligt skolboken genom metoden som mediabyrån förser oss med utifrån den budget vi förser dem med så vet vi nu att saker kan hända som vi inte räknar med. Eftersom vi måste LYSSNA numera. Vi måste bevaka. Vi måste hålla samtal och historier levande.

Istället för att vi på en kommunikationsavdelning kan ses som ett enkelt rock’n’roll-band med bas, gitarr, trummor och sång så har vi nu en hel symfoniorkester att hantera. Basisten måste kunna hantera träblåset, trummisen ska inte vara främmande för stråkarna, gitarristen ska känna sig hemma med harpan och sångsolisten ska självklart sitta vid alla sorts klaviaturer.

Vilket i klartext ger de platsannonser vi ser nuförtiden där vi som kommunikatörer, även om vi ska fylla en plats där vi jobbar med internkommunikationen eller med den externa webbplatsen eller med sociala medier eller där vi ska koordinera marknadsaktiviteter eller hantera event så förväntas vi kunna skriva, fotografera, redigera film, hantera storytelling i alla kanaler och dessutom både visuellt och verbalt, köpa konsulttjänster, bevaka omvärlden och utvärdera budskap och gestaltning. Allra minst.

Vilket jag är helt med på. Faktiskt. För idag har du ingen aning om vad som kommer att hända imorgon. Och det är bara att leva med. Om du som avdelningschef har en hammare som bara är bra på att slå i spik kan du vara säker på att imorgon och veckan framåt så är det nog skiftnyckeln du behöver. Eller egentligen helst Victorinoxen eller Leathermannen.