Det hände i alla fall flera av dem som jag pluggade nationalekonomi med under mitten av 80-talet. Men. Den vägen tog inte jag. Förutom dem som använde nationalekonomin som medel att nå världslig framgång så träffade jag också då ett antal människor som förtjusades av tanken på fina modeller och vackra samband och som närde en hatkärlek till nationalekonomin just därför.
Varför halkar jag in på nationalekonomi när jag egentligen bara vill åt praktiska metoder för kommunikation? Jo, för nationalekonomin väckte mitt intresse för modeller och teorier, ett intresse som har hjälpt mig att bygga kunskap och metoder i allt det jag senare företagit mig.
För visst är det underbart med att sammanfatta den spretiga verkligheten i en schysst modell som gör kaoset överblickbart och hanterbart? Men, det gäller ju att inte förälska sig så i modellen att den blir viktigare än verkligheten. Och det här är särskilt angeläget nu, när det enda vi kan räkna med är förändring. Stabilitet är old-school. Very, very old-school.
Så det är därför jag önskar mig en ny modell jag kan älska. En modell som får in det viktigaste så att jag kan fatta välgrundade beslut och dessutom presentera dem på ett lättfattligt sätt.
Och i och med den här bloggposten så misstänker jag att jag förlorat ett antal läsare men kanske också fått ett par nya. Till er som tänker överge mig säger jag – imorgon blir jag mer verklighets- och verksamhetsnära och till er nytillkomna säger jag – om några dagar är jag tillbaka i den himmelska teoretiska sfären.
