Utmattningen, nio år senare

En del av er som ibland läst bloggen har väl noterat att jag en gång hamnade i utmattning och blev kvar där ett tag. Det var nio år sedan ganska exakt som jag bara inte kom upp ur sängen. Det fanns ingen anledning att gå upp och jag hade heller ingen kraft att göra det. Utmattningen var både mental och fysisk. De första timmarna var det bara skönt att ge upp. Det var skönt att ge efter för den enorma tröttheten. Det var befriande att bara vända sig om mot alla måsten.

Men sedan kom insikten att tillståndet inte var valbart. Tillståndet var (just då) permanent. Tillståndet var som en tvångströja, en fängelsecell.

Jag är nu ute ur den akuta fasen sedan ett tag. Men jag vet inte hur mycket som fortfarande finns kvar. Eller om det är åldern som gör sitt. Eller om det faktiskt är så att jag lärde mig en massa saker av utmattningen vilket gör att jag känner mig själv och mina reaktioner på ett helt annat sätt nu.

Om någon hade berättat för mig hur lång tid det skulle ta att ta sig ur tillståndet kanske jag gett upp på en gång. Av leda och otålighet. Vägen tillbaka har varit lång, krokig och med många backar. Månaderna på Stressmottagningen var avgörande för tillfrisknandet. Det absolut viktigaste jag fick med mig därifrån:

  • Du är inte ensam även om det känns så
  • dina problem är inte i första hand individuella, de är strukturella och samhälleliga
  • du behöver en armé bakom dig för att bli frisk

 

Att du som individ hamnar i utmattning säger inte så mycket om dig utan mer om de omständigheter du befinner dig i. I arbetslivet, i privatlivet, hur starkt ditt sociala nät är. Skam och skuld är dina värsta fiender, bjud inte in dem. Ta emot all god hjälp du kan få, men välj hjälpen med omsorg. Misstro initialt arbetsgivarens HR-personer, de är inte där för att gosa med trasig personal, de är där för att se till att rätt folk rekryteras och att rätt beteende uppmuntras. (Och med ”rätt” avser  arbetsgivarens definition av ”rätt”).  Ta kontakt med ditt fackförbund, gärna på central nivå. Vänta dig inte förståelse, varken av din arbetsgivare, dina familj eller dina vänner. Genom att du nu inte orkar och inte kan har utmattningen våldfört sig på ett antal sociala kontrakt, kontrakt som du antagligen hittills överlevererat på.

Du behöver använda den lilla energi du har väldigt smart. Slösa den inte på meningslösa konflikter. Slösa den inte på välmenande människor som inte kan men som vill ge dig råd om allt från träning till LCHF-kost, från trädgårdsodling, stickning och kallbad till individuella terapier. Sök hjälp där det finns expertis.

Jag har lärt mig att jag behöver vila ordentligt när jag varit aktiv några dagar. Jag har fortfarande svårt att bara vila, men jag har lärt mig att säga ”nej” till sociala sammanhang och aktiviteter med hänvisning till behovet att vila. Jag har i alla fall lärt mig att skapa plats för vilan.

Jag har lärt mig att det finns ett värde i att jobba i en grupp som hjälper, stöttar och inspirerar varandra istället för att vara ensamt ansvarig. Jag har lärt mig att ett jobb sällan kan ge utrymme för all den kompetens och utvecklingslusta som vi har. Jag har lärt mig att värdera snällhet högre än lön och förmåner.

Jag håller fortfarande på att lära mig lyssna på kroppen. Det har varit den svåraste läxan. När jag efter ett tag kände mig litet friskare ville jag träna igen, jag ville cykla och gymma som förut, jag ville fortsätta lära mig springa längre och längre. Men nej. Då svarade kroppen omedelbart med sjukdomskänsla. Medan samhället fortsatte skrika ”Träning är bra! Träning är alltid bra!” Nu tränar jag måttligt och lider fortfarande av dåligt samvete för att jag inte pressar mig hårdare. Det här är fortfarande svårt.

Vill du läsa mer om min utmattning finns det massor här i bloggen. Du kan börja här. (Snart kommer du att kunna söka på termerna stress och utmattningssyndrom också).

Se världen som ett barn eller en marsmänniska!

Ja, jag har semester.

Ja, jag skulle kunna titta på soluppgången, fåglarna, katternas krumbukter och solnedgången. Och göra samma lika nästa dag. Dricka litet vin, för det får man för de flesta doktorer nu för tiden. Bingea ett par, tre serier på Netflix, Amazon Prime och HBO. Bjuda ut folk, ha silluncher, bada och låta samtalen flöda ut över ön. Jojo, allt det här SKA jag göra.

Men vad jag verkligen längtade efter var att få TÄNKA, bli INSPIRERAD, bli UTMANAD. Efter att jag fått ta några ordentliga sovmorgnar och läsa den där trötta Mons Kallentoft-deckaren som jag skrev om sist.

I de tidigare tonåren när min tvilling och jag precis fått börja låna böcker på övervåningen, det vill säga vuxenavdelningen på Örebro stadsbibliotek hittade vi science fiction-hyllan. Det måste ha varit någon modern bibliotekarie som kunde sin genre och kände sitt kall, att föra ut det alternativa tänkandet till närkingarna. För det var ju när jag läste SF (science fiction kallades för det då) som jag första gången upplevde fenomenet ”Sense of Wonder”. Den där känslan som slår till när man får syn på världen på ett alldeles nytt sätt. Samma känsla upplevde jag när min tvilling berättade om vad hon läste om i socialantropologin. Det där som slår till när man plötsligt ser på det vardagliga som om det vore oförståeligt, lätt kryptiskt, okänt. Som när man säger ett ord många gånger så att man hör hur konstigt det låter.

Nu går jag en sommarkurs på universitetet (de fanns inte när jag läste första gången där – vilken smart produktutveckling!) som heter ”Etnografiska metoder i en digitaliserad värld”. Vi är en blandad skara människor, det enda som binder ihop oss är att vi har läst ett år på universitet eller högskola och att vi har anmält oss till den här kursen. Vissa är unga och tar kursen för att få studiemedel under sommaren, andra är i min ålder.

Vad vi lär oss, både av våra föreläsare och av litteraturen är det etnografiska tillvägagångssättet, att göra det kända okänt, att titta på det vardagliga, förgivettagna med ett barns, en marsmänniskas, en rumpnisses blick. ”Voffor gör de på dette viset?” Men det är inte alltid lätt att gå in i barnet, marsmänniskan, rumpnissen. Det finns ett inre motstånd mot att ifrågasätta det vi själva tar för givet, det vi gör dagligen, de måttstockar, planer och drömmar vi har. De är rotade i den kultur vi lever i, den omgivning vi befinner oss i. Det finns väldigt litet i våra liv som är universellt. ”Det vet väl alla” gäller bara i den krets vi räknar oss till.

Tänk bara på så enkla saker som hur födelsedagar uppmärksammas eller inte på arbetsplatsen. På min nuvarande arbetsplats är det självklart att det är födelsedagsbarnet som ser till att bli firad genom att ta med hembakat fika. På ett annat ställe fanns det en kollega som hade allas födelsedagar i huvudet vilket gjorde att det inte fanns någon chans att smita undan, dessutom köptes det gärna in tårtor från det anrika bageriet på torget. På båda ställena är det bara självklart att det är på det ena eller andra sättet, men det står ju inte skrivet i personalhandboken eller ingår i ”on-boardingen” för nya medarbetare. Så min 60-årsdag kom och försvann utan att någon visste om det på jobbet. Eller så tyckte alla att jag var jättekonstig som inte bakat ett par Pinocchio-tårtor.

Varför är det svårt att vila?

Du som följt Issadissa några år vet att jag varit utbränd och kommit tillbaka till någonslags normaltillvaro. En av de långvariga effekterna som det tog tid att läka ifrån var att kroppen tolkade fysisk aktivitet som hot och jag fick influensakänning i flera dagar efter träning.  En annan långt mer långvarig effekt är att jag lär känna mig och mina mindre lyckade personlighetsdrag. Ja, jag har svårt för att balansera tillvaron, svårt att ha en rimlig balans mellan aktivitet och vila. När jag började komma ur utmattningen skrev jag om det interna bråket mellan Issadissa och Den Andra. Issadissa som ville köra på och ha en ständigt stimulerad hjärna och Den Andra som förnuftigt tjatade om vila, lugn, rast och ro.

Jag vet att jag borde meditera mer men just nu tar jag mig in i semestervilan medelst ”This is Us” på Amazon Prime (tvillingskapet är dåligt hanterat där men annars kan den gärna fortsätta i all oändlighet) och Nextory. Jag har just läst ut senaste Malin Fors-deckaren av Mons Kallentoft. Jag är glad att jag inte betalade fullpris för ”Blickfångarna”. Han, Kallentoft vill ju ha död på Malin Fors, han gör henne allt grövre i sitt sex- och alkoholberoende och i sitt självförakt. Jag tror att han vill ha död på Zack, Hebe och Olympia också (Zack-serien). Kallentoft skriver i ”Blickfångarna”:

Jag hade blivit galen om någon målade mig i en vidrig falsk situation, eller om någon författare skrev in mig i en usel, jävla kriminalroman (min markering). Skrev fram min alkoholism, mitt värdelösa moderskap, min svaghet och kåthet.

Allt mer har han skrivit in rikedom och överflöd i sina böcker. Är det för att han lever där själv nu? Eller är det den tid vi lever i? Vi pratar inte bara överklass, vi pratar överflöd av pengar, som i att det inte går att spendera allt.

Ja, även om jag försöker vila vill ju inte hjärnan göra det. Jag MÅSTE meditera. För vem bryr sig egentligen om vad Mons Kallentoft vill säga? Det kanske inte finns någon undertext alls. Förlaget har honom som kassako och vill att han ska producera. Han har ett kontrakt han inte kan lösa sig ifrån. Vi läsare får ”Blickfångarna”.

Tack för att du läste ända hit. Nu står det klart för mig att jag ska meditera. I fortsättningen kommer jag att inte att skriva så mycket om klimatet här på Issadissas blogg. Jag har skapat en hemsida med en blogg som helt ägnas åt klimatfrågan. Kolla gärna, där finns mycket och det kommer mer. www.alltomklimatet.se

Förlåt!

Dags att erkänna, både för mig själv och för er, kära läsare.

Jag har mycket svårt för att demonstrera.

Jag är helt enkelt aktivisten som hatar att demonstrera. Det är med största motvilja jag går med. Jag gör det för att jag vet att min kropp räknas. Jag blir en till som visar på viljan att förändra, viljan att protestera. Jag går med för att jag räknas.

Efter en demonstration är jag trött i flera dagar, jag har gått utanför min bekvämlighetszon så dramatiskt att jag behöver återhämta mig rejält. Och detta trots att jag hade massor av meningsfulla samtal, med människor från ACT Svenska kyrkan och Svenska Kyrkans Unga, med flera av forskarna från Forskare för framtiden och så fick jag berätta för Lorna Gold att hon är en av mina idoler.

Ett tag nu har jag vetat att jag inte kommer att använda min person, min tid och min energi på mest optimala sätt genom att demonstrera eller delta i blockader eller andra aktivistgrejer. Men jag inser att jag verkligen kan göra nytta genom att använda mina kommunikationsfärdigheter. För en sak är säker – det är jättesvårt att leta sig fram till samlad information, det är krångligt och väldigt tidsödande att få överblick över de olika organisationerna och förstå hur jag som individ kan vara med och påverka. DÄR kan jag verkligen göra en insats. Även om Greta Thunberg är en superkommunikatör så är resten av rörelsen inte det.

Följ med mig – det kommer att bli åka av på en ganska guppig resa.

Och under tiden vill jag veta – vad är det just DU vill veta för att kunna engagera dig? Hur kommer just DU förbi klimatångesten (om du ha sådan)? Vilken typ av kunskap söker just DU?

Klimatveckan Stockholm 31 maj – 5 juni 2022

”Obs! Sidan kommer att uppdateras” skrev jag när jag började skriva det här inlägget. Min tanke var ju att det här inlägget skulle hjälpa människor att hitta bland de aktiviteter som funnits i veckan men inte kommunicerats särskilt väl. Tanken kom på skam eftersom Googles spindlar inte hittade till inlägget förrän kanske nu (söndag). Jag har lärt mig av erfarenheten nu att om jag vill kunna hjälpa människor att hitta till klimatbra information måste jag använda allt jag kan kring digital kommunikation och kommunikation i allmänhet. Jag skriver mer om det här och om början på en lösning.

En hel drös evenemang som har med klimatet att göra finns att välja på den här veckan. Det går att demonstrera, att gå i aktivistskola, att lära sig massor kring klimatet, en massa kunniga och smarta människor har kommit till Stockholm för att prata och diskutera runt klimatet, du kan dansa för klimatet, mingla, sjunga och yoga för dig själv och den värld vi lever i . Det går att vara med på många olika sätt, du kan vara på plats eller vara uppkopplad. Du kan bara lyssna eller du kan delta på olika sätt.

Men, det är knepigt att få överblick och hitta allt som pågår.

Här kommer några av aktiviteterna jag hittat. Längre ner på sidan listar jag en del av de organisationer som anordnar och/eller sprider information om evenemang och aktiviteter.

31 maj

Folkets Forum, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm klockan 9.30 – 20.30

4-5 parallella spår med workshops och föreläsningar, deltagande organisationer är exempelvis Afrikagrupperna, Jordens Vänner, Greenpeace, Stockholm+50 coalition

1 juni

Folkets Forum, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm klockan 9 – 17

4-5 parallella spår med workshops och föreläsningar, deltagande organisationer är exempelvis Afrikagrupperna, Jordens Vänner, Greenpeace, Stockholm+50 coalition

Manifestation på Sergels torg klockan 18.  Tal av internationella gäster och live musik. En flash-mob utlovas, här kan du lära dig stegen:

3 juni

Klimatstrejk som börjar vid Odenplan och går till Norrmalmstorg klockan 13. För att visa att vi är många som kommer finns det ett Facebook-evenemang där du kan visa att du är intresserad eller kommer.

 

Organisationer

Färnebo Folkhögskola

Jordens vänner

Klimataktion

Fridaysforfuture (Facebook-sida)

 

 

 

Hopp

I den allra mest paradisiska av årstider är det dags för den allvarligaste uppmaningen:

Gör något!

De kommande veckorna finns det enorma möjligheter att aktivera sig för allas vår överlevnad, särskilt om man bor i närheten av Stockholm.

Vad händer?

Den stora FN-konferensen Stockholm+50 kommer att hållas. I anslutning till den kommer många delar av civilsamhället att visa solidaritet, debattvilja och övertygelse. Folkets Forum är en av noderna.

Vad kan du som privatperson göra?

Vad hindrar oss?

Kära vän och medmänniska, jag fattar hela vägen att det här är jobbigt. Hur kan jag ens omfatta tanken att vi i vår iver att göra bättre bäddar för en katastrof? Någon som vet mer än jag måste väl fatta och göra något?

Kanske är det så att det första steget är insikten att varken en gud, våra politiker eller de stora bolagen kommer att lösa det här tillräckligt snabbt. Vi kan inte sitta och vänta på en ”divine intervention”.

Är andra steget då att agera? Det kan vara ett bra steg. Gör det. Lyssna, lär, diskutera, demonstrera, agera.

Vad ska jag, Issadissa, göra?

  • Jag är priviligierad nog att arbeta för en organisation (Läkarmissionen) som är engagerad i klimatfrågan, så att bara gå till jobbet är en steg för en bättre framtid.
  • Just nu funderar jag på hur jag gör bäst nytta, som volontär eller demonstrant på onsdagskvällen och under fredagen? För min närvaro är självklar.
  • Yoga med Läkarmissionen och Brahma Kumaris på söndagen som också är Världsmiljödagen.
  • Prata klimat och hopp med så många människor som möjligt. Jag jobbar på att prata på ett sätt som inte ger ångest, inte ger skam utan som ger energi. Men det är SVÅRT.
  • Fortsätta sopsortera, fortsätta åka kollektivt, fortsätta hålla mig på jorden som jag gjort sedan november 2017, fortsätta äta vegetariskt mest hela tiden, fortsätta med matlådor för att inte matsvinna, fortsätta undvika shopping (DET är INTE svårt), fortsätta ifrågasätta mitt och andras omedvetna handlingar i konsumismens tidevarv.
  • Klappa katter, njuta av försommaren, skriva på min barn/ungdomsbok, skratta och prata strunt, sova och drömma. För vi får må bra.

 

 

Det vi lägger bakom oss

Idag vill jag klargöra några val jag gjort när det gäller sociala medier och vänkretsen där.

  1. Jag kommer inte att gilla eller kommentera positivt några inlägg som görs från resor som företas med flyg (om det inte är resor i viktig tjänst). Hur vackert och underbart det än ser ut.
  2. Jag kommer inte att gilla eller kommentera positivt några inlägg som har med inredning att göra som inbegriper att köpa nytt och slänga brukbart.
  3. Jag kommer att gilla det jag ser som har att göra med återbruk, smarta energilösningar, kloka idéer om odling även om bilderna är fula och inläggen felstavade.
  4. Jag kommer att gilla det jag ser om resor som företas med tåg, båt, cykel, bil (om det är fler i bilen).

Jag visar bild från den sista privata flygresan jag gjorde, hösten 2017 till Barcelona. Sedan dess har jag varit utomlands en gång, till Köpenhamn och Berlin och då åkte jag tåg.

Jag vet att vi inte kommer att lösa klimatkrisen genom att bara förändra våra personliga val men jag vet att genom medvetenhet kommer kunskap och vilja att påverka och förändra. Vi får börja där vi är just nu!

Klimatsmarta julklappar – de roligaste tipsen!

Hjälp! Redan nionde december! Har alla andra redan köpt sina julklappar? Hur ska jag hinna? Har jag ens några idéer? Har jag ens pengar?

Och så var det ju det där med klimatet……. Är det nån bra idé överhuvudtaget att KÖPA julklappar? Borde jag inte SKAPA något? Slunga egen honung eller sticka en sjal eller skriva en diktsamling? Men jag har inga bin, jag är för sent ute både med stickning och lyrik är inte min grej.

Ni fattar. Ni är där också. Men var inte oroliga. Här kommer tipsen som löser upp ångesten, både för klappar och klimat utan att ge hål i plånboken eller baksmälla.

  1. Köp en burk närproducerad honung och lägg med ett kort där du berättar att du givit ett bidrag till bikupor i Etiopien.
  2. Sticklingar från dina krukväxter.
  3. Ett medlemskap i a-kassan och löfte att betala hela året. Särskilt bra till unga vuxna som precis kommit ut i arbetslivet eller som jobbar bredvid studier.
  4. (Det här är den bästa, mest innerliga och personliga) En bok eller flera böcker som betytt mycket för dig. Som barn, ung eller senare i livet. Köp boken/böckerna begagnade på Bokbörsen Det roliga är både att ägna en stund åt att minnas läsupplevelser och att sedan skriva ett kort som ligger med julklappen där du beskriver vad boken betytt för dig.
  5. Packa paketen i tyg du hittar i linneskåpet eller i secondhand-affären. Gör vanliga paket med snöre i kors eller bli inspirerad av japansk paketkonst, furoshiki.

Jag tyckte själv att jag kom med bra förslag, men jag antar att det finns lika många förslag som det finns läsare därute. Kom igen – vilka är de bästa julklapparna att få som också är klimatsmarta?

October 28 1991

When I get to work, it’s a normal Monday, although I’m a little more elated than usual. It was an exciting evening last Saturday, at the magazine ETC’s big party at Kulturhuset. Some of my new colleagues had also been there, just like a lot of other people I know or are familiar with. Such a party where anything can happen, anyone can show up. Me and K were there, a lot of his advertising agency friends, Karin and David were there. We had then gone on to the motorcycle club Gorr’s party.

But now it’s Monday. I have been at my new job at Stockholm’s coolest photo agency for two months. I’m easing in among the others who work there. We work in an office space with high ceilings. The skylights in the large archive room make the space bright. The walls are painted in the brand’s selected colors, the furniture is designed by well-known architects. The meeting room is a room in the middle of the space with glass walls around. We all dress in black because it seems best in this context.

We eat breakfast together as we do every day. Someone walks past the local bakery Sturekatten and buys bread and then we have sandwiches and coffee. We are sitting in a staff room with a huge window facing Skeppargatan, a large, square table and portraits of the photographers who own the company on the walls.

Sometimes we linger a little after nine, that is if the phone does not ring and if the doorbell does not chime to announce a visitor. This Monday I want to talk about the party, I linger with my coffee cup in the cramped kitchen. Then comes Sofia. She looks at me with a strange face.

– There’s a cop asking for you.

A feeling of shame. A feeling of being revealed. A feeling of being exposed.

A 55-year-old man steps forward in the doorway. He wears blue jeans, a denim shirt that is open at the neck, a necklace, a black waist-length leather jacket. Short gray hair. Cleanshaven. He speaks in a rough voice.

– Can we go somewhere and talk?

I show him into the meeting room with glass walls. There is an elongated table with a telephone on it. I take everyone’s attention with me into the glass cage. The policeman closes the door.

– Karin Adeen is your twin sister, right?

– Yes.

– She is dead.

And right there and then the world bursts. One of me hears the other screaming and thinks ”Yes, that’s what you do when you find out that your twin sister is dead” and the other of me just screams. One of me watches as policeman Jan W grows uncomfortable and emits odors and vibrations – ”I want out of here”. The other of me has sailed into a void, a white room without sound, without time.

– Do you have anyone to call? A friend?

Says the policeman with the rough voice.

One of me thinks ”You do not think I have a boyfriend, a close family, you say” friend ”, what do you mean?”. The other of me is left in the white, quiet room.

The policeman calls the advertising agency where K works. I give him the number – 24 90 40. I do not want to talk to Janet in the switchboard, it is not possible.

– What is his name, the coarsely voiced policeman asks just before the call is connected.

I answer him and hear the rough voice asks for K.

– Karin is dead, I say when I’m handed the telephone.

A short while later, K rushes in. He is red in the face and breathes fast after running all the way. The policeman with the fleshy face and the rough snag says that Karin was found dead on Sunday morning. He releases every word as if someone is forcing him to speak.

The one of me who just screamed straight out has ended up in a new situation. I say:

– But she didn’t had much to drink.

The only thing I can think of is that Karin vomited in her sleep and that she suffocated. And I’m ashamed.

The other of me has lain down in the white softness and does not hear, does not see, time has gone still.

K takes me by the hand, we pick up my motorcycle jacket, he pulls me towards him, holds me tight when I stumble next to him to the garage on David Bagares street. The faux fur on the collar tears against my forehead. We’re going to my mother’s apartment.

28 oktober 1991

När jag kommer till jobbet är det en vanlig måndag fast jag är litet mer uppspelt. Det var en spännande kväll i lördags, på ETCs stora fest på Kulturhuset. En del av mina nya kollegor hade också varit där, precis som en massa andra människor jag känner eller är bekant med. En sån fest där allt kan hända, vem som helst kan dyka upp. Jag och K var där, en massa av hans reklambyråkompisar, Karin och David var där. Vi hade åkt vidare sedan till mc-klubben Gorrs fest i deras lokal inne i berget på Hornsgatan.

Men nu är det måndag. Jag har varit på mitt nya jobb på Stockholms coolaste bildbyrå i två månader. Jag håller på att hitta min plats bland de andra som jobbar där. Vi arbetar i en lokal i gatuplan med högt i tak och lanterniner i det stora arkivrummet som gör att det är ljust nästan överallt. Väggarna är målade i varumärkets utvalda färger, möblerna är designade av kända arkitekter. Det mötesrum som finns är ett rum mitt i lokalen med glasväggar runtom. Vi klär oss i svart för det verkar bäst i sammanhanget.

Vi äter frukost tillsammans som vi gör varje dag. Någon går förbi Sturekatten och köper bröd och så äter vi mackor och dricker kaffe. Vi sitter i ett personalrum med ett enormt fönster ut mot Skeppargatan, ett stort, kvadratiskt bord och porträtt på fotograferna som äger företaget på väggarna.

Ibland sitter vi kvar litet efter nio, det är om telefonen inte ringer och om dörren inte plingat för någon besökare. Den här måndagen vill jag prata om festen, jag står kvar ett tag med kaffekoppen i det trånga köket. Då kommer Sofia. Hon tittar på mig med en konstig min.

– Det är en polis som frågar efter dig.

En känsla av skam. En känsla av att blivit påkommen. En känsla av att blivit blottad.

En man i 55-årsåldern kliver fram i dörröppningen. Han har jeans, jeansskjorta som är öppen i halsen, en halskedja, svart midjelång skinnjacka. Kort grått hår. Slätrakad. Han pratar med grov röst.

– Kan vi gå undan någonstans?

Jag visar in honom i mötesrummet med glasväggar. Där står ett avlångt bord med en telefon på. Jag tar med mig allas uppmärksamhet in i glasburen. Polismannen stänger dörren.

– Karin Adeen är din tvillingsyster, eller hur?

– Ja.

– Hon är död.

Och just där och då spricker världen. En av mig hör den andra skrika och tänker ”Ja, det är väl så man gör när man får veta att ens tvillingsyster är död” och den andra av mig bara skriker. Den ena av mig iakttar hur polismannen Jan W blir obehagligt berörd och utsöndrar lukt och vibrationer – ”jag vill härifrån”. Den andra av mig har seglat in i ett tomrum, ett vitt rum utan ljud, utan tid.

– Har du någon att ringa? Någon kompis?

Säger polismannen med den grova rösten.

Den ena av mig tänker ”Du tror inte att jag har någon pojkvän, någon nära familj, du säger ”kompis”, vad menar du?”. Den andra av mig är kvar i det vita, tysta rummet.

Polismannen ringer till reklambyrån där K jobbar. Jag ger honom numret – 24 90 40. Jag vill inte prata med Janet i växeln, det går inte.

– Vad heter han, frågar den grovröstade polismannen precis innan samtalet kopplats fram.

Jag svarar honom och hör den skrovliga stämman fråga efter K.

– Karin är död, säger jag när jag får luren.

En kort stund senare rusar K in. Han är röd i ansiktet och andas fort efter att ha sprungit hela vägen. Polismannen med det köttiga ansiktet och den sträva snaggen säger att Karin hittades död på söndagsmorgonen. Han släpper ifrån sig varje ord som om någon tvingar honom att tala.

Den av mig som nyss skrek rakt ut har hamnat i ett nytt läge. Jag säger:

– Men hon hade ju inte druckit så mycket.

Det enda jag kan tänka är att Karin kräkts i sömnen och att hon kvävts. Och jag skäms.

Den andra av mig har lagt sig ner i det vita mjuka och hör inte, ser inte, tiden har stillnat.

K tar mig i handen, vi hämtar min mc-jacka, han drar mig mot sig, håller mig hårt när jag stapplar bredvid honom till garaget på David Bagares gata. Fuskpälsen på kragen river mot min panna. Vi åker till mammas lägenhet.

 

Verifierad av MonsterInsights