när facebook utser en till contentproducent

De senaste månaderna har Facebook börjat gulla med mig, uppmanat mig att göra innehåll, gett mig tillgång till statistik över mina inläggs räckvidd och dessutom möjligheten att marknadsföra mina inlägg.

Jag har förvandlats från en icke ont anande (inte riktigt, jag har ju länge vetat att jag är i Metas klor) privatperson till en innehållsproducent som går Facebooks vägnar.

Det handlar väl om att människor överger Facebook för andra plattformar (eller i bästa fall för verkligheten) eftersom de känner att allt de får sig till livs är annonser och sponsrade inlägg. Så vi gamla gnetare som ibland tycker det är kul att säga något på Facebook och i bästa fall få litet reaktioner, vi har fått en ny status. Av Facebook.

Eftersom jag arbetar, både för lön och ideellt, med digital kommunikation tycker jag att det här är enormt fascinerande. Jag är inte klar över analysen, det här kommer jag nog att skriva mer om.

Det som jag i alla fall förstått är att jag verkligen har en plattform. Facebooks algoritmer hjälper mina inlägg på traven. I och med att jag kan mäta hur inläggen fungerar kan jag också börja planera. Om jag skulle vilja.

Present till läslovslediga

Livet är för kort för att läsa dåliga böcker. Nu för tiden är livslängden för böcker, särskilt böcker för barn väldigt kort. I den vanliga bokhandeln, i alla fall. Som tur är finns en stor andrahandsmarknad. Eftersom den knappa resursen då blir den vuxnas minne tänkte jag hjälpa till litet med tips. Andrahandsmarknaden, åtminstone inte Bokbörsen jobbar inte med retargeting och andra e-handelstrix.

Eftersom läslovet a.k.a. höstlovet sammanfaller med Allhelgonahelgen, De Dödas Dag, Halloween och annat som är förknippat med skräck, död och andar så börjar jag där.

  • ”Dödenboken” av Pernilla Stalfelt (fakta, omtanke och stor humor om den av oss vuxna fruktade döden men som barn förhåller sig mer lättsamt till)
  • ”Läskiga boken” av Pernilla Stalfelt. Hon är bara bäst när det gäller tabubelagda ämnen och annat som vuxna inte riktigt förstår humorn i.
  • ”Skogens systrar” av Petrus Dahlin.
  • ”Den stora spökräddningen”, ”Spökena på Clawstone castle”, ”Spökena från Carra” är tre av enormt roliga böcker av Eva Ibbotson.
  • ”Häxorna” av Roald Dahl. Tyvärr ganska dyr på andrahandsmarknaden.
  • ”Glasblåsarns barn”, ”Agnes Cecilia”, ”Tordyveln flyger i skymningen” av Maria Gripe.
  • ”Bläckhjärta”, ”Bläckmagi”, ”Bläckdöd” av Cornelia Funke. För den som älskar tjocka böcker med både vild fantasi och mörk ondska. Inte för de minsta,

Jag misstänker att det kommer en lista till. Eller en annan sorts lista inför julen.

Skogen är farlig

Det senaste året har jag hört flera människor prata självklart om naturen, och då särskilt skogen som farlig. Den, naturen, skogen, är mörk, oberäknelig, rymmer farligheter. Den är svår att gå i. Den kan inte kontrolleras. Den är en kraft som är mot oss. Där kan vad som helst hända. Där ska man inte vistas.

Ecophobia, kanske det kallas. Jag hörde begreppet idag när jag lyssnade på ett föredrag om ekokritik. Tyvärr var mottagningen eller inspelningen dålig så jag fick inte riktigt klart för mig definitionen av ordet. Men det passar ju här, eller hur?

Visst är vi uppfostrade till att se naturen som en mängd resurser? Träden i skogen som kan bli timmer eller bränsle, järnet i marken som bygger både broar och Sveriges ekonomi, äpplena som är för oss att mosa och strömmingen som lever för att vi ska kunna äta den med potatismos. Om vi inte plockar blåbären och svampen i skogen så ”förfars” den.

För visst är vi människor (och särskilt då västerlänningar (nu är jag grovt ironisk)) skapelsens krona och vi bör skörda allt naturen ger oss.

Inte konstigt då att den mörka skogen och den vilda naturen är farlig. Den är inte tuktad. Där lurar fästingarna med sina smittor. Där lurar mörkret med sina demoner.

Ja, skogen bara står där och är sig själv nog när vi inte tittar på den. Vad tänker den då? Vad ruvar där inne i mossan?

En livsomvälvande sommar

Låter stort och dyrt, eller hur?

I alla fall jobbigt.

Livsomvälvande. Ett stort ord. Ett enormt, överdrivet, utrerat, förmätet, extremt pretentiöst ord. Kanske det. Ändå behövs det ibland.

När något stort händer har jag föreställt mig att det finns ett före och ett efter. Att man öppnar en dörr, går över en glödande kolbädd, slåss mot en drake. Stänger dörren, kliver ut ur det heta kolet, dräper draken och torkar det svarta blodet av svärdsklingan.

För min del och för den här sommarens del handlade det om att börja närma mig, testa, känna efter, göra igen, reflektera. Mer som att jag öppnade en dörr och gick in i ett långt rum som jag inte ser slutet på, ett rum som jag vet att jag ska igenom men jag vet inte alltid hur. Kanske kommer jag aldrig att hitta rummets slut för jag vet inte nu om det ens är meningen.

Vad gjorde jag då?

I början av semestern tog jag Finlandsfärjan till Helsingfors, åkte en timme i bil och kom till Ikian Zen Hermitage där jag deltog i en zenbuddhistisk retreat-vardag under en knapp vecka. Dagarna var sig lika till strukturen, vi mediterade fem gånger per dag och två av måltiderna åts under tystnad och under ceremoniella former. Låter det strängt? Det var de vänligaste dagarna jag varit med om. Tystnaden inombords var något jag knappt trott att jag skulle kunna uppnå. (Jag har praktiserat Zazen och skrivit om det förut).

Men det var bara preludiet, skulle det visa sig. För sedan åkte jag till Gamleby några veckor senare. En folkhögskola, femton andra vuxna elever, tre besjälade lärare. Varsamt lärde vi oss att praktisera naturvakenhet. Vi övade på att använda alla våra sinnen när vi var i naturen, vi lärde oss om arter och biotoper, vi övade oss på att vara närvarande och mottagliga. Jag insåg att det jag sniffat på när jag varit på scoutläger, det jag närmat mig när jag praktiserat zenmeditation och det jag sökt efter på massagebänken och i terapirummet fanns inom Ekopsykologi.

Jag önskar att jag kunde skriva ”Jag gick ut i skogen och stannade där”. Men så finns ju vardagen, lönearbetet, katterna, storstadsboendet, åldrandet, väderkvarnsfajterna, vänfamiljen, genfamiljen, sömnen, socialamediaflödet – ja, ni fattar – det där med det livsomvälvande tar tid. Dessutom är det för mycket svamp i skogen just nu, den pockar på uppmärksamhet!

Vad jag tänker på när jag tänker på böcker

Just nu har jag en hobby som går ut på att leta reda på intressanta böcker på i secondhandaffärer. Ibland blir jag påmind om tidigare läsupplevelser som fallit i glömska, andra gånger inser jag att den där boken blev ju aldrig läst fastän jag ville och ibland hittar jag sådana böcker som andra värderar högt och då säljer jag dem på Bokbörsen. En i min familj tycker att jag beter mig omoraliskt som köper för en liten peng i affärer vars försäljning går till behjärtansvärda ändamål för att sedan sälja vidare. Självklart har jag vissa betänkligheter men väljer just nu att se mig som en sakletare och möjliggörare. Jag letar upp vad andra vill ha men inte orkar leta efter.

Vidga medvetandet – läs science fiction

Jag har börjat bygga upp en liten samling av science fiction-romaner som jag läste i tonåren. Just de romaner som fick det att klicka till i huvudet och i kroppen. ”Sense of wonder” som det heter inom SF-världen. Känslan när ett helt annat sätt att se på tillvaron skjuts in i medvetandet och man helt plötsligt förstår att det går att tänka totalt annorlunda. Som en snabb in- eller utzoomning. Eller ett hisnande perspektivbyte. Världen blir litet mindre eller så blir Universum därute enormt mycket mer närvarande eller något förbisett blir det viktiga och det invanda blir det konstiga.

”Sense of wonder”. Samma känsla som jag fyllts av många gånger i mötet med antropologi. Aha! SÅ kan man också se det. Aha! SÅ konstigt beter vi oss trots att vi tycker att vi är normala!

Om böckerna på bilden

Det här leder fram till två av böckerna på bilder: ”Arken” av Peter Nilson (finns bara på antikvariat, loppis, secondhand och Bokbörsen) och ”Naturlagen” av Henrik Hallgren och Pella Thiel. Jag läste ”Arken” för trettiofem år sedan och det svindlade för mig när berättelsen tog mig ut i rymden och vår planet blev mindre och mindre. Än så länge är jag just nu i läsningen kvar på jorden, jag släpar mig fram genom århundrandena med huvudpersonen som har sett och upplevt allt och jag längtar tills vi kommer ut i Universum, när vi blir lätta och våra tankar klarnar.

En liten blå kula

Kommer ni ihåg det där som så många rymdfarare sagt? (Innan Branson och det fruktansvärt rika packet började göra rymdresor till ännu ett sätt att visa på oanständiga förmögenheter. ) Att när de sett Jorden utifrån har de uppfyllts av sådan kärlek och ömhet för denna blå, lilla planet. Kärlek och ömhet. (När jag skriver det här är det dessutom Jordens dag, det känns extra bra.)

Vår planet fanns innan vi människor började gå runt på den. Innan vi började bruka jorden, innan vi började utvinna mineraler ur den, innan vi började skövla skogar, innan vi började kasta mängder med plast i havet. Hur kommer det sig att vi beter oss som planeten är vår att leka med, vår att utarma, vår att förstöra? När jag tänker så känner jag också ”sense of wonder” men på ett sätt som präglas av fasa. Hur hamnade vi här?

Ingen vill ju leva i konstant rädsla. Det är inte människovärdigt. Därför läser jag nu ”Naturlagen”. Jag har inte kommit långt i boken, men jag har lyssnat till författarna flera gånger och tankarna de för fram ger hopp. Jag ska inte ge mig på att massakrera innehållet utan ber att få återkomma. Jag citerar Jonna Bornemark i förordet:

Om vi väljer att tro på människans förmåga att tänka om, att agera klokt, självkritiskt och framåtsyftande, tror jag att boken du har i din hand kan hjälpa oss ett steg framåt.

Ur förordet till ”Naturlagen”

Tillbaka till science fiction

Jag tror att det får bli ett inlägg till. Mer specifikt om science fiction. Jag kommer då också att nämna min tvilling, en kasse med böcker och varför jag det dröjde länge innan jag såg ”Stjärnornas krig”. Men också om den ”sense of wonder” vi (pronomet som definierade mig innan jag blev tvillinglös tvilling) erfor när Darth Vader uttalade den ikoniska repliken:

I am your father

Only a Sith deals in absolutes eller varför Antikrundan bara har rätt just nu

Vilka av de här tre böckerna tror du är mest värd nu?
Vilken har varit mest värd under sin livstid?

Den lilla spinkiga pocketboken är mest värd nu. Den vackra volymen från 1926 har sämst värde. Just nu. Och Harry Potter fortsätter att ha högt andrahandsvärde, ungefär som en Toyota. Nja, bättre.

Vad vill jag ha sagt med det här? Jo, att tanken att det finns ett absolut värde i någonting gäller i princip aldrig. Inte när det gäller prylar i alla fall. En gammal bok kan vara värd miljoner eller ingenting. En nyutkommen bok kan vara värd tusentals kronor eller ingenting. Ett IKEA-tyg från början av 2000-talet kan vara värt en hel del. Eller inte.

Min konklusion just nu: samla inte på något i hopp om att sakerna ska betinga ett värde i framtiden. Det framtida värdet har du ingen aning om (om det inte gäller guld, där verkar framtiden säkrad genom vårt enorma behov av batterier och kretskort).

Jag undrar om jag skrev det här inlägget bara för att jag någon gång vill använda Star Wars-citatet. Jag drog djupt efter andan när jag hörde det på bioduken 2005 och det är ju inte konstigt att det blivit ett meme. Det är helt enkelt bra.

Lyckan

När jag såg de här gardinerna hänga bland andra donerade (bortvalda, utrangerade, icke-älskade) på Läkarmissionens secondhand i Vällingby då gick en rysning av välbehag genom kroppen. Först kom rysningen och sedan lyckan.

”JA! Jag hittade dem. De är mina.”

Det visade sig att textilformgivarens namn är Aina Hedström och att tyget är gjort av Borås Cotton på 70-talet. Se. Jag lärde mig något. Men mest föll jag handlöst. Och insåg något om mig själv som jag misstänkt ett tag – jag gillar färg. Inte på kläder, kanske, men runt omkring mig. Så här kommer nästa fynd från samma secondhand-butik (jag jobbar i huset bredvid):

Det här tyget hängdes direkt upp som en gardin. Vem som formgett tyget har jag ingen aning om, men visst är det ljuvligt?

Nu återstår bara att tänka ut vad jag ska göra med det blå tyget? Först tänkte jag på en sommarklänning i någonslags A-form. Nu funderar jag mer på en kjol. Det stora problemet är att jag inte kan sy. Men drömma är jag bra på.

Madicken och jag

Sam the Wild One

Idag har jag känt mig som Madicken när hon efter att ha velat flyga istället ådrar sig en hjärnskakning (historien inkluderar ett paraply, Lisabet och en taknock). Madicken ordineras vila och har fruktansvärt tråkigt där hon ligger i sängen och inte FÅR gå upp, knappt ens röra på sig. Hennes pappa kommer hem med tidningar och ger henne sax och klister.

Ungefär därför skriver jag nu. Huvudet funkar ju men jag är krasslig. Vila är väl bästa medicinen, antar jag. Fast det bär emot. Eller det är svårt. Jag får väldigt tråkigt. Den där sjukdomskänslan i kroppen gör att böckerna blir tråkiga, tv-serierna långsamma och filmerna ointressanta. Men det nästan värsta är att kaffe inte smakar gott.

I det rådande världsläget har jag ingenting att klaga över, det vet jag mycket väl. När jag skrev att huvudet funkar, så var det en överdrift. Det funkar inte tillräckligt för att lägga upp kommunikationsstrategier för angelägna ändamål eller skriva smarta insändare om att återställa våtmarker eller ens formulera en intresseväckande text till bra Facebook-inlägg som jag vill dela vidare.

Jag är onyttig, helt enkelt.

Det är därför jag nu försöker avhandla en av punkterna från gårdagens inlägg. Jag tror att jag ger mig i kast med CHOKLADPUDDING men att jag låter quiet quitting anstå till ett senare tillfälle.

Choklidpudding med plispgrede och Noma

Redan för flera år sedan började jag och barnen (som inte längre är barn) göra choklidpudding med plispgrede som det heter i Dartanjang-böckerna. Av den enkla anledningen att vi på somrarna befann oss på en ö utan affär. Det som togs med från fastlandet var bra om det inte var för tungt och om det höll sig en månad eller mer. Glass gick fetbort, chokladpudding på pulver seglade upp som en vinnare.

När jag nu i torsdags var på Prime Weber Shandwicks (i fortsättningen kallas byrån Prime) Showcase, ett antal föredrag om tiden, trender och kommunikation. De smarta insiktsspanarna pratade om fyra trender, en av dem kallades för Anti Ambition. Det är i det sammanhanget som chokladpuddingen dyker upp. I vispskålen, direkt på bordet, tillsammans med vinboxen, på parmiddagen. Ni fattar, inget snyggt här inte. ”Det viktiga är att vi ses”. I samma anda trumpetar den fasansfullt dyra och snofsiga restaurangen Noma i Köpenhamn att den ska lägga ner. Den livsstil som både ligger bakom (extrem hierarki i köket, dålig arbetsmiljö) och som stöttas (Veblens iögonenfallande konsumtion) känns uppenbarligen förlegad. Vi fick också höra att Nigella Lawson numera helst lagar bondmat, brun, billig och närande.

Nej. Nu är det dags att återvända till katterna. This is Issadissa, last survivor of the tant cold, signing off.

Förkyld eller bara inspirerad?

 

 

Den ser ju ganska obscen ut, nässköljaren. Men stiligt grön i middagsljuset.

När jag kvicknat till efter nattliga äventyr i drömlandet (ingen vill höra om någon annans drömmar men jag tänker ändå säga att jag var på resa och katterna hade plats i drömmen), fixat kaffe och löst Melodikrysset med delar av familjen via Messenger då insåg jag att någonting spökade i kroppen. Eller i alla fall i näsa/hals-området.

Som tidigare utbränd och allt närmare pension och död är det inte alltid lätt att tolka kroppens signaler. Ålderdom, utbrändhetssymptom, HSP-känning eller en vanlig förkylning? Jag nässköljde för säkerhets skull och till Frodos (den ena kattens) stora glädje. Han satt på handfatet och följde vattnets väg ut genom ena näsborren. Jag tror att han verkligen undrade var vattnet kom ifrån. Han tänkte nog att min näsa tillfälligtvis agerade vattenkran. (Nu sover samma katt vid mina fötter. Han blev trött av att fundera så mycket.)

Varför skulle jag då fått en släng av utbrändhet just nu? Jo, det var en torsdag full av inspiration och människor.  När jag har alldeles för roligt, träffar många intressanta människor, får möta nya, spännande tankar, då kan jag få sjukhetskänslor.  Jag mötte många tankar och människor inom insamlingsbranschen där jag numera verkar. Jag såg en vacker fotoutställning (Lena Granefelts bilder på Galleri Glas) och hörde ett spänstigt samtal om projektet mellan två vänner. Sedan blev jag alldeles uppsnurrad av inspiration och insikter på Prime Weber Shandwicks generösa eftermiddag med föredrag.

Alla de här orden syftar till att göra några utfästelser om kommande inlägg.

  1. trender i tiden. Chokladpudding på pulver och quiet quitting, tänkte jag skriva om. Kanske annat också om jag kommer ihåg.
  2. lyckan i textilier och porslin från olika decennier
  3. projektet ”skrivande och allmänt lat kattdam letar det perfekta boendet på landet för odling, kattfrihet (alltså frihet FÖR katterna, inte ifrån dem), värdigt och utvecklande liv efter lönearbetets slut, så klimatsmart som möjligt”
  4. Nigella Lawsons väldigt goda och ypperligt nyttiga vietnamesiska kycklingsallad med mynta, vitkål och morot
  5. lästips
  6. ”Sherwood”

Tabu, en essä

Vad är ett tabu?

Vad är ett tabu för mig?

Vad får vi inte prata om på kafferasten?

Vad får vi inte prata om inom familjen?

Vilka handlingar kan vi bli socialt straffade för?

Är ett tabu en konstant eller ett variabelt begrepp?

Texten får ta avstamp i frågorna även om jag inte är säker på att jag kommer att behandla dem alla. Och med stor säkerhet kan jag dessutom lova att jag inte kommer att leverera uttömmande svar.

Tabu enligt Wikipedia: ”Tabu är ett religiöst eller socialt motiverat förbud mot något. Det kan handla om en aktivitet eller att ens nämna ordet för begreppet. I traditionella, utomeuropeiska kulturer är det som är tabu något heligt eller farligt. I det moderna, sekulariserade (och västerländska) samhället handlar det i regel om företeelser som när de nämns väcker blygsel eller andra starka känslomässiga reaktioner.” ”Det som är tabu anses orent.”

Tabu är spännande. Tabu är kittlande. Tabu är farligt. Tabu är uppror. Tabu är äckligt. Jag tar den här klossen TABU och vänder och vrider på den. När jag tittar på den från ett håll ser jag några egenskaper som sedan helt förändras när jag vänder på klossen.

För några decennier sedan fanns det en porrklubb i Stockholm som hette Tabu. Den blev känd för hela svenska folket när det uppdagades att TCO-ordföranden Björn Rosengren varit där. Att den politiska toppersonen just valde en porrklubb med namnet Tabu för sitt, i mångas ögon, mycket opassande besök är nästan komiskt.

Från detta hugskott i närtid och närhet vill jag lyfta blicken och förstå mig på tabu-begreppet på en övergripande nivå. Vad är egentligen något som är tabu?

”Det som är tabu anses orent” står det alltså i Wikipedia-artikeln. Men det orena beror på det kulturella sammanhanget och på situationen. Ett par leriga stövlar är helt på sin plats i skogen medan de skapar upprörda känslor om de placeras på matbordet. Att visa underlivet är självklart hos gynekologen men skulle vara grund för uppsägning om det gjordes på kontoret.

Tabun handlar om ”företeelser som när de nämns väcker blygsel eller andra starka känslomässiga reaktioner”, står det också i Wikipedia. Jag tolkar det som om det finns tabun som mer handlar om individen, det mer personliga.

”En god grund att stå på (..,) ger de teorier om tabuföreställningar och rituell orenhet, som lanserats inom modern brittisk antropologi” läser jag i ”Den kultiverade människan” av Jonas Frykman och Orvar Löfgren. ”Enligt forskare som Edmund Leach och Mary Douglas handlar begrepp som tabu och orenhet om allmänmänskliga sätt att tänka och se på världen. (…) Vi gör ständigt distinktioner mellan rätt/fel, bra/dåligt, acceptabelt/motbjudande. Det vi tar avstånd ifrån tillskriver vi egenskaper som smutsigt, äckligt och orent.”

Äckligt och orent verkar bilda ett viktigt begreppspar när jag fortsätter att betrakta Tabu-klossen. Ett annat viktigt begreppspar är blygsel och skam. När vi tänker på det äckliga och orena, avser vi då den kulturella aspekten av tabu och när vi tänker på skam och blygsel så är det den personliga aspekten vi avser?

När jag funderade kring en skönlitterär text som skulle handla om tabu, då blev jag varse skillnaden mellan det samhälleliga, kulturella tabut och mina egna känslor av skam och blygsel. Det visade sig att de beteenden jag uppvisat eller de sammanhang jag befunnit mig i som skulle kunna beskrivas som kulturellt tabubelagda inte var något jag skämdes särskilt mycket över. Även om det inte var något jag tänkte breda ut mig kring på fikarasterna. När jag däremot närmade mig beteenden och sammanhang som för mig är förknippade med skam, då fick jag direkt fysiska reaktioner när jag höll på att skriva. Andnöd, rastlöshet, tryck över bröstet. En stark vilja att lämna datorn och aldrig mer återse den.

Skam och blygsel är hemska känslor. Jag tar mig friheten att parkera dem för att borra mig ännu djupare in i vad som är tabu i dagens samhälle.

”Jag har närt en kom-mu-nist vid min barm”, utropar Karl-Bertil Jonssons fader på julafton. I den dåtid och i den samhällsklass som skildras i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons jul” är att vara kommunist ett absolut tabu. På 70-talet i Sverige var det i många kretsar oproblematiskt och till och med eftersträvansvärt att vara kommunist. I den nyliberala tid vi lever nu är det återigen tabu att vara kommunist. Inser jag nu.

I många kretsar var det under 70- och början av 80-talet inte OK att skryta om eller med sina tillhörigheter. Nu lever vi i en period där det är helt normalt och till och med önskvärt att fotografera den mat vi äter på dyra restauranger, de skiftande outfits vi klär oss i (OOTD, en vanlig hashtag vilket betyder Outfit Of The Day) och lägga ut bilderna på sociala medier. Vyerna från semestern visas inte längre upp för en trång krets framför projektorduken eller i albumet vid släktträffen utan för hela bekantskapskretsen på Instagram och Facebook. Ju fler infinty-pooler och glas med bubbel desto bättre.

Jag hittar följande citat på svt.se: ”Sex, ekonomiska svårigheter och löner toppar de ämnen vi helst inte talar om på sociala medier.” Det här är ett citat med några år på nacken. Jag funderar om den lågkonjunktur vi är på väg in i kommer att förändra vad vi pratar om på sociala medier.

Eftersom tabu-begreppet ofta är både kulturellt och situationsbetingat är det intressant att leka med.

Inför att jag skulle ge mig på de olika uppgifterna kring tabu slängde jag in frågan om begreppet i en del samtal. Det intressanta var att de flesta jag pratade med direkt gjorde en koppling till sex. När jag själv sedan närmade mig den skönlitterära uppgiften tänkte jag först också kring sexorienterade områden men insåg när jag läste uppgiften ordentligt att meningen med uppgiften var att vi skulle närma oss en personlig smärtpunkt. Då blev sexaspekten ganska oviktig för mig.

När jag nu försöker ta mig an hela klossen TABU och jag vänder mig till antropologi och kulturanalys för att förstå mig på tabu på ett djupare plan tappar jag min egen smärtpunkt. Det jag skäms över så smärtsamt kan jag inte riktigt få ihop med tabubegreppet. Eller är det jag som är blind för de regler jag själv lever enligt.

Tankarna går vidare till internalisering av tabu. Den mekanism, det fenomen som gör att jag som samhällsvarelse inte ens överväger att bryta mot ett tabu. Jag tänker särskilt på tabut mot fetma i synnerhet och den kvinnliga kroppen i allmänhet som gör att många kvinnor upplever ett starkt äckel inför sin egen kropp om den inte är ytterst tämjd och tuktad. Det här är ingen färdigformulerad idé, jag får utveckla resonemanget vid en senare tidpunkt, i en essä som har en annan form.

Jag slutar här. Mitt i en tanke. Öppet blickande mot en horisont jag ännu inte känner. På vägen har jag lärt mig en del, någon fråga har fått ett hyfsat svar men färden har givit upphov till fler frågor än jag hade från början. Jag tar en paus och går vidare imorgon.

 

 

Verifierad av MonsterInsights