Vad är ett tabu?
Vad är ett tabu för mig?
Vad får vi inte prata om på kafferasten?
Vad får vi inte prata om inom familjen?
Vilka handlingar kan vi bli socialt straffade för?
Är ett tabu en konstant eller ett variabelt begrepp?
Texten får ta avstamp i frågorna även om jag inte är säker på att jag kommer att behandla dem alla. Och med stor säkerhet kan jag dessutom lova att jag inte kommer att leverera uttömmande svar.
Tabu enligt Wikipedia: ”Tabu är ett religiöst eller socialt motiverat förbud mot något. Det kan handla om en aktivitet eller att ens nämna ordet för begreppet. I traditionella, utomeuropeiska kulturer är det som är tabu något heligt eller farligt. I det moderna, sekulariserade (och västerländska) samhället handlar det i regel om företeelser som när de nämns väcker blygsel eller andra starka känslomässiga reaktioner.” ”Det som är tabu anses orent.”
Tabu är spännande. Tabu är kittlande. Tabu är farligt. Tabu är uppror. Tabu är äckligt. Jag tar den här klossen TABU och vänder och vrider på den. När jag tittar på den från ett håll ser jag några egenskaper som sedan helt förändras när jag vänder på klossen.
För några decennier sedan fanns det en porrklubb i Stockholm som hette Tabu. Den blev känd för hela svenska folket när det uppdagades att TCO-ordföranden Björn Rosengren varit där. Att den politiska toppersonen just valde en porrklubb med namnet Tabu för sitt, i mångas ögon, mycket opassande besök är nästan komiskt.
Från detta hugskott i närtid och närhet vill jag lyfta blicken och förstå mig på tabu-begreppet på en övergripande nivå. Vad är egentligen något som är tabu?
”Det som är tabu anses orent” står det alltså i Wikipedia-artikeln. Men det orena beror på det kulturella sammanhanget och på situationen. Ett par leriga stövlar är helt på sin plats i skogen medan de skapar upprörda känslor om de placeras på matbordet. Att visa underlivet är självklart hos gynekologen men skulle vara grund för uppsägning om det gjordes på kontoret.
Tabun handlar om ”företeelser som när de nämns väcker blygsel eller andra starka känslomässiga reaktioner”, står det också i Wikipedia. Jag tolkar det som om det finns tabun som mer handlar om individen, det mer personliga.
”En god grund att stå på (..,) ger de teorier om tabuföreställningar och rituell orenhet, som lanserats inom modern brittisk antropologi” läser jag i ”Den kultiverade människan” av Jonas Frykman och Orvar Löfgren. ”Enligt forskare som Edmund Leach och Mary Douglas handlar begrepp som tabu och orenhet om allmänmänskliga sätt att tänka och se på världen. (…) Vi gör ständigt distinktioner mellan rätt/fel, bra/dåligt, acceptabelt/motbjudande. Det vi tar avstånd ifrån tillskriver vi egenskaper som smutsigt, äckligt och orent.”
Äckligt och orent verkar bilda ett viktigt begreppspar när jag fortsätter att betrakta Tabu-klossen. Ett annat viktigt begreppspar är blygsel och skam. När vi tänker på det äckliga och orena, avser vi då den kulturella aspekten av tabu och när vi tänker på skam och blygsel så är det den personliga aspekten vi avser?
När jag funderade kring en skönlitterär text som skulle handla om tabu, då blev jag varse skillnaden mellan det samhälleliga, kulturella tabut och mina egna känslor av skam och blygsel. Det visade sig att de beteenden jag uppvisat eller de sammanhang jag befunnit mig i som skulle kunna beskrivas som kulturellt tabubelagda inte var något jag skämdes särskilt mycket över. Även om det inte var något jag tänkte breda ut mig kring på fikarasterna. När jag däremot närmade mig beteenden och sammanhang som för mig är förknippade med skam, då fick jag direkt fysiska reaktioner när jag höll på att skriva. Andnöd, rastlöshet, tryck över bröstet. En stark vilja att lämna datorn och aldrig mer återse den.
Skam och blygsel är hemska känslor. Jag tar mig friheten att parkera dem för att borra mig ännu djupare in i vad som är tabu i dagens samhälle.
”Jag har närt en kom-mu-nist vid min barm”, utropar Karl-Bertil Jonssons fader på julafton. I den dåtid och i den samhällsklass som skildras i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons jul” är att vara kommunist ett absolut tabu. På 70-talet i Sverige var det i många kretsar oproblematiskt och till och med eftersträvansvärt att vara kommunist. I den nyliberala tid vi lever nu är det återigen tabu att vara kommunist. Inser jag nu.
I många kretsar var det under 70- och början av 80-talet inte OK att skryta om eller med sina tillhörigheter. Nu lever vi i en period där det är helt normalt och till och med önskvärt att fotografera den mat vi äter på dyra restauranger, de skiftande outfits vi klär oss i (OOTD, en vanlig hashtag vilket betyder Outfit Of The Day) och lägga ut bilderna på sociala medier. Vyerna från semestern visas inte längre upp för en trång krets framför projektorduken eller i albumet vid släktträffen utan för hela bekantskapskretsen på Instagram och Facebook. Ju fler infinty-pooler och glas med bubbel desto bättre.
Jag hittar följande citat på svt.se: ”Sex, ekonomiska svårigheter och löner toppar de ämnen vi helst inte talar om på sociala medier.” Det här är ett citat med några år på nacken. Jag funderar om den lågkonjunktur vi är på väg in i kommer att förändra vad vi pratar om på sociala medier.
Eftersom tabu-begreppet ofta är både kulturellt och situationsbetingat är det intressant att leka med.
Inför att jag skulle ge mig på de olika uppgifterna kring tabu slängde jag in frågan om begreppet i en del samtal. Det intressanta var att de flesta jag pratade med direkt gjorde en koppling till sex. När jag själv sedan närmade mig den skönlitterära uppgiften tänkte jag först också kring sexorienterade områden men insåg när jag läste uppgiften ordentligt att meningen med uppgiften var att vi skulle närma oss en personlig smärtpunkt. Då blev sexaspekten ganska oviktig för mig.
När jag nu försöker ta mig an hela klossen TABU och jag vänder mig till antropologi och kulturanalys för att förstå mig på tabu på ett djupare plan tappar jag min egen smärtpunkt. Det jag skäms över så smärtsamt kan jag inte riktigt få ihop med tabubegreppet. Eller är det jag som är blind för de regler jag själv lever enligt.
Tankarna går vidare till internalisering av tabu. Den mekanism, det fenomen som gör att jag som samhällsvarelse inte ens överväger att bryta mot ett tabu. Jag tänker särskilt på tabut mot fetma i synnerhet och den kvinnliga kroppen i allmänhet som gör att många kvinnor upplever ett starkt äckel inför sin egen kropp om den inte är ytterst tämjd och tuktad. Det här är ingen färdigformulerad idé, jag får utveckla resonemanget vid en senare tidpunkt, i en essä som har en annan form.
Jag slutar här. Mitt i en tanke. Öppet blickande mot en horisont jag ännu inte känner. På vägen har jag lärt mig en del, någon fråga har fått ett hyfsat svar men färden har givit upphov till fler frågor än jag hade från början. Jag tar en paus och går vidare imorgon.
