Söndag hos farmor 

Det är dukat i salen när vi kommer. Tunna koppar för mamma, pappa och farmor. Höga, raka glas med mönster på, barnglas, saftglas. I glasen står skedar som ska fungera som sugrör också, men det gör de inte. Varför skedar i ett saftglas? Men de är där. Ska vara där. Det går inte att fråga varför.  

Prassliga, tunnatunna servetter med rosa blommor utefter kanten. Under sockerskålen och gräddkannan som står på ett silverfat just för sockerskål och gräddkanna, ligger ett tunt mönstrat, underlägg av papper.   

På ett fat ligger sju sorters kakor, sex sorters småkakor samt mockarutor. På ett annat fat ligger bullar i rutiga bullformar i olika pastellfärger. En gräddtårta, hembakad den också, såklart, är placerad på ett genombrutet tårtpapper som ligger på ett nysilverfat med krusidulliga kanter. Tårtspaden har ett krusidulligt skaft. 

I salen finns matsalsbordet med finstolarna, den höga spegeln ovanför ett smalt litet bord, ett stort skåp där finporslinet finns och ett piano. Pianot har en metallisk klang. Det låter som om någon pratar med spänd röst, som om känslorna inte får visas eller komma ut.  

Vi har åkt i två timmar för att komma till farmor. Jag är fortfarande lätt illamående efter bilresan. Jag blir sällan så åksjuk att jag kräks nuförtiden, men själva illamåendet kommer nästan varje gång jag åker bil.  

Farmor häller upp blåbärssaft i Karins och mitt glas. Sugrörsskedarna klirrar. De vuxna får kokkaffe, farmor häller grädde i sitt, mamma och pappa är moderna och dricker kaffet svart. Mamma lägger i en sakett.  

De vuxna pratar. Vad de pratar om angår inte Karin och mig, de vuxna frågar oss ingenting, de bryr sig inte om oss, de har sitt vuxenprat att utföra. De pratar om släktingar, tror jag. Det de säger fäster inte hos mig, jag får inga bilder, inget sammanhang, det är som om jag inte förstår. Tankarna far iväg. Sekunderna är långa och fyllda av sockriga smaker. Jag äter kakor för att få bort illamåendet, men det ligger som en dov ton inuti. Några kakor är smuliga, andra knastriga, några lent sönderfallande. Som alltid är farmors vaniljbullar fyllda av ljus och hemtrevlig sötma som är alldeles trygg och snäll. Jag dricker saften som är litet ljummen. Den smakar gott men jag blir mer illamående. 

– Det är klart att du ska ha tårta! Säger pappa. 

Det går inte att tacka nej. Jag vet det. Men jag försökte ändå. Kanske att det skulle kunna gå idag, nu är vi ju ändå snart tonåringar.  

Jag får en bit av tårtan. Sockerkakan är torr. Vaniljkrämen är en hård sträng mellan bottnarna. Hallonsylten är ett rött streck av koncentrerad sötma. Grädden är spritsad i hårda spritskrusiduller. Det är torrt och sött i munnen. Hårda smaker, kantigt, sockrigt. 

– Nu får ni gå från bordet, flickor! 

Karin och jag går in i gästrummet som ligger mellan salen och farmors sovrum. Det är ett smalt rum med en bäddsoffa, ett skrivbord och en låg bokhylla. På väggen sitter en klocka med pendel. Ovanpå klockan står en uppstoppad storspov. Jag vet att det är en storspov eftersom det står det på plattan fågeln står på. Den har en lång, smal, böjd näbb och ögon som tittar. Klockan låter. Klockans ljud fyller gästrummet. Klockans ljud smakar förbud, oändlig tid, omöjlighet att påverka.  

Någon av oss tar fram den enda sagobok som finns hos farmor, det är en mörkblå bok med berättelser som vi aldrig har hört liknande någon annanstans. Berättelserna saknar mystik, saknar prinsessor, kungar och farliga väsen. Berättelserna handlar om glada barn som gör saker, helt ointressanta saker. Bilderna är ritade av någon som är bra på att rita men som inte vill berätta något, det är som att titta på en reklamteckning. Vi sitter där i gästrummet. Någon av oss bläddrar i den där boken vi har tittat i massor av gånger. Tiden går långsamt. Klockan mäter och förkunnar. Luften är tjock. Illamåendet avtar inte.  

Jag går på toa. Det luktar gammal människa och fukt. Golvets plattor är lagda som ett schackbräde. Svart och vitt, svart och vitt. Toalettlocket är klätt med en rosa frottéklädsel. Det är ganska kallt inne på toa, så jag stannar inte så länge som jag tänkt mig. De vuxna sitter fortfarande i salen och pratar. Karin kommer ut från gästrummet. Vi ställer oss bredvid varandra och tittar på oss själva i den runda spegeln i rummet som är både hall och rum. Karin är några centimeter längre än jag. Jag måste ha mina glasögon för att se något, hon har glömt sina idag och klarar sig ändå. Min lugg når ner till bågarna, det tycker jag ser bra ut. Karin har sidbena. Vi har cendréfärg på håret, sägs det. En slags ickefärg.  

Karin ville inte åka med till farmor idag. Det tar två timmar att köra från Örebro till Sala och så två timmar tillbaka igen.  

– Varför måste jag följa med? Jag vill vara hemma.  

– Men du kan inte vara hemma själv! 

– Det kan jag visst, jag är tillräckligt stor för det.  

– Farmor blir så ledsen om inte alla kommer. Du måste åka med. 

– Jag hatar att vara hos farmor. Det är så tråkigt, det finns ingenting att göra där. Maten är äcklig, de där mjuka, blöta bären som vi alltid får till efterrätt! 

– Men Karin!! Så säger man inte!! Nu kommer du med. VI måste åka nu. 

Så vi satte oss i baksätet i den röda lilla Toyotan som fortfarande luktade nytt så att jag blev illamående. Mer illamående. På fönstret bak fanns en klisterremsa där det stor ”My Toyota is fantastic”. Jaha, tänkte jag. Det rimmade inte eller var inte roligt på något vis. Men remsan satt kvar så länge vi hade bilen.  

Vi tittar oss i spegeln där vi står hos farmor. Spegeln hänger över ett runt bord med glasskiva. Under glaset ligger medaljer eller plaketter. De har alltid legat där, så när vi väl lärde oss läsa fanns det ingen nyfikenhet kvar att använda för att ta reda på vad som stod på medaljerna. De fanns där. De skulle alltid finnas där.  

– Vi går ut, säger jag. 

Det blir litet lättare att andas när vi kommer ut.  

– Vad är det vi inte får göra hos farmor? frågar jag och så börjar vi räkna upp: 

Inte svära (fast det är vi inte så bra på ändå) 

Inte säga något om att röka 

Inte säga något om att dricka sprit eller vin (vilket betyder att mycket av det som har med morfar och morbröderna att göra får inte pratas om) 

Inte spela kort eller ens prata om att kortspel (Löjliga familjerna och Svarte Petter kan vi inte ta med till farmor) 

Inte ta med ungdomsböcker av Hans-Eric Hellberg eller Kerstin Thorvall som handlar om ungdomar som dricker mellanöl, som bråkar med sina föräldrar och som hånglar 

Det enda som farmor vill veta om oss är att vi är duktiga.  

– Tror du vi får åka till Stockholm och se Sweet när de kommer? 

– Jag tror det. Hur köper vi biljetter? 

– Jag tror man ringer och beställer. Tror du mamma vet? 

– Vi frågar ikväll när vi kommer hem. 

– Tänk att få se Sweet på riktigt! Vad ballt! 

Jag har inte varit på någon konsert men Karin hade åkt på en bussresa till Göteborg för att se Deep Purple. Det var hon, Flisa och Freddie. De var yngst i hela bussen. Han som äger skivaffären som heter LP-skivan hade arrangerat resan, det verkade som om han tog extra ansvar för Karin och de andra. Karin berättade om bussresan och om konserten så att det kändes som om jag hade varit med. Hon berättade om de äldre killarna med långt hår som faktiskt pratade med de yngre tjejerna på ett snällt sätt. Konserten med Deep Purple där de spelade de låtarna vi dansat till på partyn i mellanstadiet – ”Highway star”, ”Child in Time”, ”Smoke on the Water”. Ian Gillans skriksjungande, starka röst. 

Vi går runt huset i det knastrande gruset. Det är litet kallt så vi går uppför trapporna till farmors lägenhet och in i hallen. Det är varmt och skönt, vi kryper upp i sammetssoffan som står i hallen. Det luktar mat från köket. Den gröna sammeten är sträv under handen åt ena hållet och följsam när man drar handen åt andra hållet. Soffans rygg är alldeles rak och hård, det man sitter på är som en rund och hård kudde, det är svårt att inte halka med rumpan bakåt eller hasa ner på golvet. Det känns inte som om soffan är gjord för att sitta i.  

Det är dukat för middag runt bordet som står mitt i köket. Först är det som ett litet smörgåsbord med inlagd sill som varken Karin eller jag äter, prinskorv, köttbullar och Janssons frestelse. Farmors hembakta, platta siktkakor med Port Salut-ost som man skär med en osthyvel som har träskaft och ser ut som mjukglasstopp. Inte alls som vår praktiska och rätlinjiga osthyvel med plastskaft. Så är det stek med kokt potatis, sås, konserverade grågröna, söta, mjuka ärtor och morötter. Jag mosar potatisen i såsen, det är så gott. På kylskåpet står glasskålen med bär som tinar. Det är jordgubbar, hallon och blåbär. Jordgubbarna ä,r alldeles mjuka. Såsen är alldeles mörkblå. Vi får vispgrädde till.  

När vi åker tillbaka mot Örebro börjar det mörkna, men det är inte så svart som det är när vi hälsar på före jul. Då när farmors födelsedag ska firas. Då kommer kusinerna och deras föräldrar. På Anna-dagen då farmor fyller är det mörkt när vi åker hem. På gårdarna vi åker förbi och i villaträdgårdarna står det granar med kulörta lampor. Rött, gult, blått och grönt. Det ser festligt ut. Det är nästan jul. Men fortfarande är det bara i början på hösten. Vi åker över åkrar men mest igenom skogar. Karin och jag är dåsiga, vi orkar inte sjunga ens en gång. Jag fantiserar om att gå på Sweet-konserten.  

 

Delade känslor 

Det kan inte alltid varit lätt att ha tvillingar. Känslorna, protesterna blev dubbla. Inte alltid, förstås, ilskan, vreden, då var det en i taget. Då visste vi kanske instinktivt att om vi båda skulle visa ilska så skulle vi knäcka mamma och pappa. Deras solidaritet med varandra var så mycket svagare än vår, de skulle inte ha vetat hur de skulle hantera en tvilling-vrede. 

Men rädslan. Den bara fanns där, icke förhandlingsbar. Den slog till och vi satte båda klackarna i backen, blåvägrade. Som när vi var i Kiruna och skulle ner i gruvan.  

– Hiss??!!  

– Flera hundra meter ner!!?? 

Vi rörde oss inte ur fläcken. Pappa blev arg. Mamma försökte tjata. De uttryckte besvikelse, en känsla Karin och jag alltid ville undvika, men rädslan var förlamande och så stark att den tog över allt annat obehag.  

Pappa åkte ner i gruvan. Mamma stannade med Karin och mig. 

Eller den gången pappa tyckte att vi skulle testa utförsåkning. Vi hade en påsklovsvecka i våra kusiners hus i Rätansbyn, vi kunde låna deras utrustning, pappa körde upp till Katrinabacken med utrustningen och oss. När vi stod på parkeringen nedanför backen tittade Karin och jag upp mot branten. 

– Nej. Vi åker inte. Vi går inte ur bilen. Vi åker inte i den där backen. 

Pappa försökte övertyga oss. Ett tag. Så tog han till den besvikna minen. Men besvikelsen, hur känsliga vi än var för den, räckte inte någonstans när det gällde styrkan i vår gemensamma rädsla och den beslutsamhet som kom ur den. 

Rädslan delade vi på ett självklart sätt. Båda gick in i samma automatiska tillstånd samtidigt. Hur det gick till kan jag absolut inte svara på. Var någon av oss igångsättare och spred till den andra? Via feromoner? Telepati? Ingen aning. Jag kan bara minnas att det hände. 

Ilskan, som sagt var helt annorlunda. Det var en misshaglig känsla i vår familj.  

– Du behöver inte bli så arg. Vi kan väl prata om det.  

Eller. 

– Om du är arg gör du XX ledsen. 

Ilska var en helt irrationell känsla som grundade sig i missförstånd eller behov av att göra sig märkvärdig och besvärlig. Så Karin och jag visste från tidig ålder att ilska var ingenting vi gemensamt kunde visa och uttrycka. Mammas och pappas oförmåga att bemöta ilska var obefintlig, jag antar att det var därför de förminskade den. Gjorde den larvig, onödig. Som om den inte hade den kraft den faktiskt har. Som den eldstorm den kan vara. Så när den kom på riktigt, som den naturkraft den är, så hade de inte redskap att hantera den. Vi gick i baklås allihop. Flydde in i korsord, popmusik, rättande av elevarbeten, otrohet.  

Jag hade ett sätt att hantera ilska på som jag nu kan titta på med nya ögon. När jag var i 4-5-årsåldern kunde jag bli alldeles uppfylld av helig, renande ilska om mamma eller pappa inte la maten rätt på tallriken. Det var av yttersta vikt att de olika beståndsdelarna av måltiden hölls isär men också att de låg rätt i förhållande till varandra. Gjordes det inte rätt bubblade ilskan upp, den tog över helt. Jag blev stel som en pinne och gled ner under bordet. 

Senare, det började väl i mellanstadiet, så kunde jag låta ilskan ta över mig i konflikter. Konflikter som självklart var utanför familjen. Då slipade jag argumenten på nolltid och blev fasansfullt elak och spydig. Jag upplevde själv en känsla av att den heliga vreden gifte sig med självklara orättvisor och att mina giftigheter var helt rättmätiga. Det kanske tillochmed var så att jag genom min ilska drog en lans för alla förfördelade Jag minns särskilt en strid i matbespisningen med Gustavsson, en kvinna som jobbade där, med färgat svart hår, vit rock i stadig syntet och en allmänt förnärmad och lätt aggressiv attityd gentemot oss elever. Det var en diskussion som handlade om att jag inte skulle få mer kyckling för att jag inte åt maten i vanliga fall. Då förstod jag att Gustavsson drog mig över en kam med de andra, de busiga, bråkiga och otacksamma som slängde mat och inte åt av skinklådan, leverbiffen och makaronipuddingen. Jag anklagades orättfärdigt. Allt jag läst om att göra revolution mot diktatorer och orättmätiga kungar gav mig kraft och energi att stå på mig, att tala mycket högre än jag brukade och att inte vika en tum. Jag hade sanningen på min sida.  

Karin och de andra kompisarna vände sig mot mig när vi gick ut från matbespisningen: 

– Men Eva, vad hände? Varför blev du så arg? 

– Bra gjort! Gustavsson fick vad hon behövde. 

Senare brukade Karin säga att jag sparkade på dem som redan låg. Att jag tog fram vreden bara när jag själv redan hade ett övertag. Men hon erkände styrkan i min vrede, det gjorde hon. 

Karin var länge den enda av oss som blev arg på mamma och pappa. Hon kunde skrika och smälla i dörrar. Mamma och pappa tittade litet osäkert på varandra – Vem skulle ta fajten? Jag minns det som om de mest tyckte att det var besvärligt att Karin blev arg. Besvärligt. Obekvämt. Onödigt. ”Man kan väl visa litet hänsyn” var ett typiskt mamma-citat. Sagt med spänd röst men allra mest med spänd kropp. Karins ilska var stark och sann, den var riktad mot mamma och pappa, den var personlig, inte bara en eruption som litet allmänt stänkte på dem som råkade vara i närheten. Den var en anklagelse – ”ni gör FEL” och en reaktion på saker som sagts eller saker som gjorts. Karins ilska var farlig för den kunde bränna igenom lögner och det lugna låtsasliv vi levde.  

Solidariserade jag mig med våra föräldrar när Karin blev arg eller blev jag bara lika rädd som de? I vilket fall inföll jag inte Karins vrede, jag var helt på det klara att det skulle få den sköra balansen hemma att fullständigt tippa. Katastrof hotade, det kände jag starkt. ¨ 

Rädslan delade vi. Glädjen delade vi – Gröna Lund, Disneyland, rockkonserter, nya skivor. Men vreden – nejnej. Särskilt inte gentemot våra föräldrar. Aldrig. De var för svaga. För lögnaktiga? För litet sammansvetsade, i alla fall. 

Gröna Lund 

Jag och Karin sitter bredvid varandra på gräsmattan vid mormors och morfars kolonistuga i Skarpnäck. Jag sitter på knä och Karin sitter med benen i kors, vi tittar i Aftonbladet. Vi har läst serierna och nu tittar vi på nöjesannonserna. Gröna Lund skriver att de har öppet idag. Mamma och pappa har halvt lovat att vi skulle få gå på Gröna Lund någon gång under tiden vi är i Stockholm. Det pirrar i magen, ja, i hela kroppen vid tanken att vi kommer att få gå dit. Jag knuffar litet på Karin och vet att hon tänker och känner samma sak. 

Pappa spelar schack med morbror Björn De tävlar på riktigt. Det verkar viktigt att vinna. De sitter utomhus vid det lilla bordet, det stora bordet står vid hammocken där mamma och mormor sitter. Å, hammocken är så fin! Den är randig i glassfärger, i gult, rosa och ljusblått. 

Morfar kommer gående. Hans tunga, långsamma steg hörs i gruset på vägen utanför. Han syns inte eftersom häcken är så hög och tät. Dt är därför det går att kissa på den lilla gräsplätten mellan huset och vägen, det är ingen som kan se en när man sitter där. Det är skönt att kunna kissa där annrs får man gå långt till de mörka, illaluktande dasshusen med många torrdass på rad. 

Nu gnisslar grinden och morfar går på den stenlagda gången fram till Karin och mig, där vi sitter på gräsmattan och hoppas på ett tivolibesök. I handen har han en glasspåse, en sådan randig i papper med GB-märket. Randig i blått, rosa och orange. Han ger oss påsen: 

– Vill ni ha glass, flickor? 

Vi tar tag i påsen och tittar ned i det mörkbruna innandömet. Besvikelsen rullar in som en monstervåg: å, nej! Han har köpt Igloo med cocacola-smak! Hur kan han ha gjort det?! Vi hatar ju Igloo med cocacola-smak. Vi älskar apelsin-Igloo och hallon-Igloo och de tvåfärgade dubbelisglassarna från Trollhätteglass. Men cocacola-Igloo! 

Vi går till mamma i hammocken med glasspåsen i handen. Det blir en stund av stora känslor. ilska över att morfar köpt fel (känner han oss inte?!), skam över att göra honom ledsen, skam över att vara till besvär, besvikelse över att den glada överraskningen bara blev fel.  

– Men gå och byt glassarna då! 

Vi får glasspåsen och förstår att vi måste skynda oss innan glassarna smälter. Vi traskar iväg i våra sandaler på grusvägen. Efter några välskötta häckar och grindar svänger vi till höger in på en annan grusväg och snart är vi framme vid kiosken. Vi står där bredvid varandra och tittar upp mot flickan i luckan.  

– Vad söta ni är! Säger hon. Är ni tvillingar?  

Just den här dagen har vi likadana klänningar och likadana sandaler som är ungefär lika slitna. Men annars är vi faktiskt inte så lika. Karins hår är tunnare och tovigare, jag har rundare kinder och tjockare ben. Klänningen sitter litet bättre på mig eftersom Karin är spinkig. 

När vi väl lyckas få fram vad vi vill, vi är generade, både över vårt ärende och över att hon tycker att vi är söta, så är det inget svårt alls att få byta glassarna. Vi tar varsin apelsin-Igloo. 

Mamma och pappa sitter i hammocken när vi kommer tillbaka (jag vet inte hur schackpartiet har gått) och de ser hemlighetsfulla och glada ut. 

– Vill ni ha en överraskning? 

– Ja! Karin studsar litet på stället. Upp och ner. Upp och ner. 

Mamma och pappa drar ut på det. Karin blir otålig och bankar på pappas ben. 

– Men säg då! 

– Ska vi åka till Gröna Lund efter middagen? 

Det exploderar inom mig av lycka och jag vet att det känns likadant hos Karin. 

– Kan vi inte åka NU? Säger Karin 

– Nej, vi ska äta mat först. 

– Men jag är inte hugrig. Vi kan väl åka NU! 

Den stora lycksaligheten som fyllde mig alldeles nyss blir grå i kanterna och krymper när mammas och pappas leenden blir mindre ju mer Karin tjatar om att vi ska åka NU till Gröna Lund. Vi skulle ha ätit klockan fem men mormor är sen med maten, som alltid. Vi får pannbiff och potatis Jag dricker mjölk, Karin får läsk. Jag dricker inte läsk och förstår inte hur andra kan tycka om det. De hårda bubblorna sticker och gör ont i munnen, den goda lukt som jag känna räcker inte fram till smaken. 

Morfar äter en jättestor portion, massor av potatisar. Han brer tjockt, tjockt med margarin på sitt Wasa Husman som är brutna bitar av stora kvadratiska kakor. Morfar är den tjockaste människa jag vet. Han har en stor rund mage som han stoppar i grå kostymbyxor med hängslen. Eller så har han blåställ. Linne eller skjorta. Han har en vit krans av hår och stora elefantöron. Han säger inte så mycket. Han somnar ofta vid bordet. 

Karin är först färdig med maten. Hon äter och dricker snabbt och otåligt, med tankarna på annat håll, tror jag.  

– Nu är jag färdig! Ska vi åka nu? 

– Du får faktiskt vänta tills vi har ätit färdigt också, säger pappa med litet sträng ton.  

– Ja, du måste lära dig att visa litet hänsyn! Säger mamma. 

Karin sitter kvar vid bordet för att dwet är så vi ska göra. Hon petar runt på tallriken med besticken så att det klirrar och slamrar. 

– Men sluta! Ryter pappa litet halvhögt. 

– Flickorna kan gå från bordet om de vill, säger mormor.  

– Ni kan gå och plocka litet hallon, fortsätter hon. 

Vi går in i spaljén, som köket kallas för. Det är ett uterum med gult, korrugerat plasttak, där finns en spis, en diskbänk, en snickarbänk, verktyg och köksredskap. Litet huller om buller som det är runt mormor och morfar. Vi tar en tillbringare och några muggar och går till hallonbuskarna som växer längs tomten. Man kan plocka från gräsmattesidan men man kan också gå in på en smal gång som är precis på gränsen mellan mormors och morfars kolonilott och de omgivande lotterna.  

– Kom ihåg att bara plocka från våra hallonbuskar! Ropar mormor.  

Att hon säger så där gör det litet farligt att gå in i gången bakom buskarna. Tänk om vi glömmer bort oss och plockar från fel buskar! När vi plockat en mugg var ropar mamma på oss. Karins mugg är mindre full än min, hon har kanske ätit många eller så har hon lekt med sina låtsasbarn. 

– Nu ska vi åka! 

Äntligen.  

Och sedan blir kvällen en lång räcka hisnande färder där Karin och jag är huvudpersonerna när vi springer från den ena karusellen till den andra. Sommarkvällen sveper sig runt oss, lamporna är kulörta och magiska, minuterna är långa som timmar. Tillslut är vi alldeles mätta allihop på ljuvligheter. Vi åker hem till mormors och morfars lägenhet i Hammarby. Karin och jag somnar innan vi ens vet om det. En i var säng i det rum som kallas ”tjejrummet”. 

 

Tvillinglandet 

Jag har gått in i tvillinglandet och jag vill stanna där. I tvillinglandet finns självklar kommunikation och förståelse. I tvillinglandet finns acceptans utan ansträngning. I tvillinglandet finns uppskattning utan beundran. I tvillinglandet finns samtal i tystnad. I tvillinglandet finns kärlek utan begär. I tvillinglandet finns lojalitet utan baktanke.  

Världen utanför tvillinglandet är jobbig.  Att leva utanför tvillinglandet tar på krafterna. Att hela tiden försöka förstå, att hela tiden ta sig förbi människors taffliga försök till kommunikation och försöka fatta vad de egentligen är ute efter. En massa energi och åtbörder till ingen nytta. Det finns inget att hämta, det är tomt, kommer aldrig att bli förståelse. 

Återvänder till de självklara relationerna där jag kan komma i närheten av tvillinglandet. Barnen. De har jag burit inom mig sedan de beslöt sig för att stanna där och börja växa. Redan innan de kommit ut i världen hade jag en relation till dem, precis som det var med min tvilling, en relation som fanns innan födelsen. 

Men det är klart. Jag måste ut. Jag har alltid måst komma ut. Tvillinglandet var så litet. Så länge vi levde där i harmoni och synkronicitet, så var livet enkelt och självklart och det som hände utanför tvillinglandet tjänade bara till att stötta det som hände i tvillinglandet. Vi fick god mat, pannkakstårta med blåbärssylt och vispgrädde bredvid, vi hade kläder, rutiga galonbyxor när det var slaskigt och finklänningar från Amerika till kalasen, vi blev fotograferade och insatta i album så att det fanns en historia om oss.  

Vi hade Astrid i Uppsala, Marita i lekskolan i Örebro, Anna i trappen och Anna-Lisa i lågstadiet. En tredje. Eller en andra. Någon som förband oss med den yttre världen, den tillvaro som rörde sig där utanför.  

Men är det först nu, när jag sitter här, när jag snart levt lika länge utan min tvilling som jag levde med henne, som jag börja förstå vad det har inneburit för alla andra relationer att jag är en tvilling. Jag tror att det skulle vara banalt och alldeles för enkelt att skriva att jag föddes i den perfekta relationen och att jag därför jämfört alla andra mellanmänskliga åtbörder och närmanden med den. Men jag kan i alla fall nu säga till mig själv att det hade varit smart att inse att jag hade med mig en erfarenhet som skulle komma att utgöra en klangbotten, en jämförelsebas för alla relationer, alla människor.  

Varför trodde jag att det inte betydde något, det där att vi var tvillingar? Naivitet, icke-intellektualism, missriktad Jante-lag. Vi var inte särskilda. Vi var inte utvalda. Vi var inget speciellt. Vi var som alla andra. Det som stod i KP var sant och gällde alla barn och ungdomar. 

Och ändå. Känslan av att alltid vara ”on the outside, looking in”. Kanske dags att ta med i beräkningen att den kan ha att göra med tvillingskapet. Det där som berättades inifrån eller om en normal ungdom kändes alltid som på en annan sida av en smutsig glasskiva. Jag kände igen det, men det var som en halvsanning, en dålig berättelse, en slött påkommen beskrivning.. 

Så. Vi går tillbaka in i tvillinglandet. Jag tar dig i hand och du följer med in. Vad finns i tvillinglandet? En förväntan om att alltid bli förstådd. En förväntan om att alltid kunna bli lyssnad på. En rätt att få svar. En rätt att få uppmärksamhet. En självklar kroppslig närvaro. Jag kunde alltid, hur vuxna vi än blev sätta mig nära Karin och veta att hon skulle hålla om mig, ta min hand eller klappa mig på kinden.  

Vänta! Är det en av de sakerna jag saknar allra mest – den kroppsliga närvaron? Närheten som trygghet, närheten utan krav. Värmen från en annan människa. Den fysiska närheten som ger lugn, gemenskap, välbefinnande, mening. 

Vi sov i samma säng i långa perioder. När vi väl kom hem från sjukhuset, vi föddes fem veckor för tidigt, lades vi i samma spjälsäng. Vi fick egna sängar när vi var litet större, sängar som följde med oss länge. Jag vet att vi sov i samma säng ett tag när vi gick i lågstadiet eftersom det finns ett fotografi på oss när vi ligger bredvid varandra, med varsin docka och sover djupt. Så kommer jag ihåg skammen över att vi sov i samma säng en period under mellanstadiet – när det kom hem kompisar ville jag skyla över att underslafen i våningssängen bara hade överkast men inget täcke och ingen kudde.