Arkiv (sida 4 av 103)

juli 3, 2021 / 1 kommentar

En utarbetad gnällspiks lördagstankar

Det var någon i flödet på Facebook som skrev att den var trött på nutidens Sommarpratare. Den här personen sa sig inte orka med ännu en livsberättelse om en drivkraft, litet motgångar och så målgången. Inlindad i en massiv självgodhet.

Ja, jag känner samma trötthet. Men inte bara inför sommarpratarna. Utan inför allt detta GÖRANDE som folk hela tiden beskriver.

Och jag känner ett starkt behov av de sammanhållande berättelserna. Analyserna. Det reflekterande och inåtblickande. Men detta:

ATT någon springer varje dag.

ATT någon badar varje dag.

ATT någon äter nyttig mat.

ATT någon dricker en färgglad drink.

ATT någon reser till ett varmt ställe.

ATT någon äter mat med någon annan.

Egentligen helt ointressant.

Jag vill veta VARFÖR någon springer varje dag, varför någon badar, varför någon reser och VAD DEN KÄNNER? Detta rastlösa görande och rapporteringen om det hetsiga görandet, är inte det nästan under vår värdighet som tänkande varelser?

Men det är klart, för många år sedan frågade Facebook vad vi tänker på, nu frågar Facebook vad vi gör. Vi kanske bara svarar på Facebooks fråga?

maj 29, 2021 / 3 kommentarer

Det kommer en ny tid

Igår hade jag ett sånt där samtal som sätter igång vågor. Jag hoppas också att det sätter igång en kedja av händelser och aktiviteter.

Vi är två personer som har känt varandra väldigt länge och som följt med i varandras liv, arbete och dramatik, på avstånd ibland och ibland väldigt nära. Det betyder att våra samtal sällan börjar från början, vi hoppar direkt på kärnfrågan. Som i det här fallet var:

Kan vi tillsammans hitta ett sätt att bo på där vi inte är ensamma men ändå kan leva självständiga liv?

Till saken hör att barn kommer att lämna boet inom de närmaste åren och att pensionen inte längre är en töcknig hägring utan ett mer pragmatiskt tillstånd som kommer. Dessutom tillhör vi en större krets av människor som inte har en partner som bor med oss, är både sociala och har ett stort behov av ensamhet och reflektion (har jag skrivit om förut).

Är det inte dags att börja tänka på att framtiden kan byggas vackert och spännande istället för allt ensammare? Kan vi börja skissa på en sorts kollektivt boende där intressanta människor som nu bor ensamma kan inspireras av varandra i samtal och samvaro, dela på en del av det vardagliga men ändå ha ett eget liv?

En variant är ju att vi köper huset här på bilden – 10 miljoner, 323 kvadratmeter, en del renovering för den i kollektivet som uppskattar sådant, natur att ströva omkring i.

Är det här första avsnittet i en följetong eller kommer tankarna och verkstan att sluta här? Hur tänker du som läser det här?

maj 15, 2021 / 2 kommentarer

Livsarkivet och himmelsfärden

Hade jag varit född 40-50 år tidigare och varit i den ålder jag är nu hade jag väl sett ut, eller i alla fall setts som kvinnan på bilden. Hatt, handväska, stadiga skor med liten klack, kappa, klänning, permanentlockar. Storlek 44.

Den tanken är en av utgångspunkterna idag. Den andra är det faktum att jag inledde dagen med att fylla i delar av Livsarkivet. Jag tror att jag blev uppmärksammad på att jag kunde göra det genom en annons på Facebook – tydligen anses jag vara i den målgruppen. Och det är klart, jag gjorde de digitala marknadspersonerna glada genom att efter ett tag konvertera. Nej, inte religiöst, jag loggade in. Det är en typ av konvertering, ett halleluja-moment för digitala marknadspersoner, det vill säga, sådana som jag.

Jag är ensam i det hyrda vackra huset på klippan. Katterna tas hand om de där nästan vuxna personerna som är mina barn. Jag kan låta tankarna vara mitt enda sällskap. (Och sociala medier, såklart. Något samtal måste jag ju ändå ha igång!) Jag får en försmak av hur det kommer att vara när jag bara har mig och katterna att sörja för. En försmak av livet efter lönearbetet också. Det kommer en ny livsfas, obönhörligt.

Det finns ingen tant-identitet att smälta in i. Förresten, är dagens tant den i friluftsbyxor, i sådana fall är mitt ”på-landet”-jag redan hemma. Bra kängor har jag också. Min stadstant intar jag en mer sökande attityd inför. Är det Marianne De Geer Lindbergs orange läppstift och Diane Keatons hattar och kostymer som är förebilden?

Eller så är det yttre helt oviktigt för att tant-eran är en spirituell och intellektuell era, då livet ska handla om sanning och sökande efter visdom.

Varför började jag skriva in information i Livsarkivet då? I första hand för att jag nyligen, i mitt bok-projekt, skrev om när vi begravde min tvilling Karin och att minnet av den dagen är av förljugenhet och svek. Jag vill att min begravning ska bli ett trivsamt och sant avsked av både jag-et och vi-et.

Eftersom jag inte umgåtts i borgerliga och traditionella kretsar där folk levt enligt check-listan för livet så har jag inte varit på så många bröllop. Men eftersom folk dör så har jag varit på många begravningar. De flesta har varit obekväma historier, några få OK och egentligen bara en har speglat personen i kistan. Och himmel, vad många övergödda smörgåstårtor jag smakat på!

Åldrandet kommer inte, det pågår redan. När jag är ensam och spegelfri bryr jag mig inte, jag har inte ont någonstans, jag orkar det mesta, mina tankar är klara och jag blir bättre och bättre på att formulera mig.

En dag kommer jag att dö. Som de flesta av oss tvillinglösa tvillingar är jag inte särskilt rädd, om det finns ett ”efter” kommer jag att bli ett ”vi” igen. Men jag känner av en viss brådska, jag kan ju inte avsluta tillvaron innan jag blivit den jag är menad att bli. Och med det menar jag att vårt enda ansvar är väl att vi delar med oss av det vi lärt oss genom att leva och reflektera. Vad har vi annars varit här för? (Så vore det ju toppen om vi gjorde något gott också, såg till att göra världen bättre.)

mars 19, 2021 / 2 kommentarer

Imorgon eller en annan dag skriver jag mera

Den här bilden hade jag på en t-shirt. Jag bar den till den föll sönder, med urtvättade 501:or, skinnväst med snörning och motorcykelstövlar. Jag visste redan då att jag visste precis vad Barbara Kruger menade och jag höll med henne så att det gjorde ont.

Trettio år senare måste jag skriva att insikterna nått ännu djupare. Det konstiga är nog också att det verkar som om jag har tagit en paus i tänkandet. För under de här trettio åren har det blivit värre. Och jag har inte reagerat nämnvärt. Men nu, när jag samtidigt som insikterna faller tunga är en åldrande kvinna, då blir det så påtagligt på riktigt. Om jag koketterade litet då när jag bar och slet ut t-shirten, finns ingenting kvar av det koketta jag-et.

Nu läser jag Rebecca Solnits ”Hågkomster av min icke-existens” där hon i kapitlet ”Livet i krigstid” skriver om vad våldtäktshotet/risken gör med oss kvinnor, hur det så tidigt begränsar oss och hur det sätter sig i kroppen, i musklerna, i tankarna.

Att vara en ung kvinna är att ställas inför sin egen utplåning på ett oändligt antal sätt eller att fly från den eller vetskapen om den, eller allt detta på en gång. ”En vacker kvinnas död är obestridligen det mest poetiska ämnet i världen” sa Edgar Allan Poe, som knappast kan ha sett det ur kvinnornas perspektiv, de kvinnor som hellre vill leva. Jag försökte undvika att vara ämnet för någon annans poetik, utan kartor, utan vägvisare, utan särskilt mycket att gå efter.

Men det handlar inte bara om våldet. Det handlar också om att våra kroppar inte tillhör oss utan världen. Våra kroppar är inte till för oss kvinnor, de är till för andra att betrakta, att hantera, att värdera, att upphöja, att förnedra, att ha synpunkter på, att förakta, att tillbe. Vår frihet inskränker sig till att tukta. Möjligtvis berusa. Men mest tukta. Som en fransk barockträdgård.

Och därmed knyter jag ihop till ett tidigare inlägg och till en gammal bok som är dags att återkomma till, ”Fat is a feminist issue” av Susie Orbach. Det blir fler inlägg, sanna mina ord.

februari 21, 2021 / 4 kommentarer

Vi är smartare än så här

När en del massmedia har den här nivån på journalistiken är det inte konstigt att även om man söker helhet så hittar man den inte.

Nu föses skockarna hit och dit, av både politiker och massmedia: ”Misslyckande för svenska Covid-strategin”, ”Triumf för svenska Covid-strategin”, samma lika med vaccin, ekonomiska stöd, arbetslöshet och den allmänna framtiden. I någons perspektiv är vi dömda till evig recession om vi inte….., i någon annans perspektiv ska vi bara hålla ut till alla är vaccinerade och sedan kan vi glömma allt vad Covid heter och återgå till vår allmänt oreflekterade livsstil.

Jag vill ha helhet! Jag kräver helhet av er som jobbar med massmedia.

Tänk den kanal som först gör som en kontrollpanel, typ en dashboard i Google Analytics. Samlar data om så många sektorer och aspekter som möjligt. Och presenterar den data så att det går att få en överblick. Så att det går att ställa frågor, förstå mer. Istället för att bara kunna välja på vilken flock jag vill sälla mig till. Alla lika dumma.

Vi är smartare än vad våra massmedier gör oss. Eller politikerna för den delen.

Vad skulle jag vilja ha i min kontrollpanel? Just nu har jag tankarna på Sverige och därför avser jag bara svenska siffror så här långt.

procentuell andel vaccinerade (möjligt att dela upp i åldersgrupper)
antal smittade
antal avlidna
arbetslöshetsstatistik med särskilt fokus på några branscher (boomande och utsatta)
arbetslöshetsstatistik för unga
antal konkurser
besök och inläggningar på psykiatriska kliniker och öppenvårdsmottagningar
statistik över flyttströmmar, till och från storstadsområden, mellanstora städer och glesbygd/landsbygd (stadsnära och icke stadsnära) (Edit. FINNS PÅ SCB!)
statistik över näthandeln, uppdelad i kategorier, gärna i relation till butikshandeln. Har förstått att Plantagen har fått ett rejält uppsving precis som företag som säljer handarbetsrelaterade varor
siffror över flygtrafiken
kvadratmeter kontor att hyra (NY!) Vissa delar av Stockholms city ser ut som efter en neutronbomb när man kollar in genom fönstren i de nyinredda kontorshotellen
antal djurförsäkringar, särskilt hund och katt (NY!)
siffror över alkoholförsäljning, uppdelat på kategorier (NY!) Läste att bubbel inte är så hett just nu
specifika siffror över mindre höj- och sänkbara skrivbord samt plastskydd att ha under stolar med hjul (NY!) Borde vara hett för andra är gamers nu.

När jag sitter här och drömmer om att få överblick, jag vet, en fåfäng önskan, så inser jag att listan över diagram och live-data som jag vill se kan bli nästan oändlig. För, jag är övertygad om att livet efter Corona-omställningen kommer att se annorlunda ut. Exempelvis hörde jag att en stor del av företagen upplever att de gått fram upp mot fem år i sin digitalisering genom Coronans tvingande effekt. Fem år.

Jag är fortfarande litet överraskad över vissa reaktioner på min text om vad Den Stora Corona-romanen kommer att handla om. Några hävdade med bestämdhet att vi snabbt kommer att gå tillbaka till det vanliga och att den här tiden kommer att falla i glömska.

Men vilka mer data behövs för att få helhet?

Och, inte minst, vilka kvalitativa undersökningar behöver göras för att vi ska förstå vad vi är med om? Så att vi kan agera klokt och inte som boskap.

februari 20, 2021 / 4 kommentarer

Idag känner jag mig litet tjock

Jag tror att det var när jag läste någon som skrev ungefär så här:

Om det enda jag kan säga om mitt liv när jag ligger där på dödsbädden, ”att jag höll i alla fall min vikt”, då har mitt liv inte räknats.

som jag riktigt, riktigt på allvar började tänka över mina (och de flesta andra kvinnors) kroppsnojor. Eller upptagenheten med kroppen. Upptagenheten med utseendet.

Och så var det någon i min bekantskapskrets, ungefär samtidigt, som pratade med stort engagemang om någon av dieterna/kostinriktningarna som är populära nu.

Först kom tanken ”Jag med. Jag måste också få ordning på maten, på träningen, på kroppen. Så att allt blir tajt.”

Så att jag vet vad som gäller.
Så att jag slipper oron och alla ovissheter.

Men. Jag orkar inte. Jag har inte tillräcklig disciplin. Jag känner efter för mycket.

Så. Istället föll ögonen på en Facebook-grupp som heter ”Diets don’t work”. De flesta som har hittat dit är amerikanska kvinnor och de verkar nyfikna på något som heter IE, Intuitive Eating. Det handlar alltså om den revolutionerande tanken att våra kroppar kan signalera vad vi behöver.

Nu vet jag ju att vi lever i en tillvaro där skräpliknande mat är billig och dessutom tillgänglig och extremt marknadsförd, det är helt enkelt svårt att lyssna på kroppen när livsmedelsbutiker är designade för att vi ska köpa sött, fett och snabbt och de matställen som finns lättast tillgängliga (både geografiskt och ekonomiskt) serverar fett, sött och snabbt. Så det där med intuitivt ätande är inte självklart enkelt.

Men jag kan rekommendera att följa sidan ”Diets don’t work” av den enkla anledningen att jag och antagligen andra behöver bli påminda om att det viktiga när vi tar våra sista andetag inte är att vi lyckats hålla vikten och att det dessutom finns åtminstone en industri som helst ser att vi fortsätter noja över kroppen.

Det här är mitt första inlägg i det här tankespåret. Det kommer fler. Jag kommer att lufta tankar som har med adrenalin att göra, med kontroll att göra, med vinterbad och hård träning, med dömande och granskande blickar.

januari 19, 2021 / 1 kommentar

Kärlek i kolerans tid och andra samtidsromaner

Vilken kommer att bli den första romanen som har Corona som huvudkaraktär?

Vilken kommer at bli den första Stora Romanen om Corona-tiden?

Nej, det är klart, det kan väl ingen sia om just nu. Men visst är det spännande att gissa.

Vad kommer det att vara för typ av roman?

Kommer det att vara en kollektivroman från en arbetsplats där allting ställs på huvudet när mötesstrukturen ändras, när den som är bäst på att göra snajsiga Powerpointar får på skallen av den som först fattade hur man tog kommandot i ett Teams-möte? När den hierarkiska strukturen blir helt åsidosatt när den kontrollerande chefen inte kan kontrollera längre, när det visar sig att dem hen misstrodde och kontrollerade mest, levererar punktligt och kvalitativt hela tiden medan korridorsnackarna som hen trott var hens strukturella maktkapital faller ihop som trasiga ballonger när det inte finns idéer att stjäla i korridorerna.

Eller kommer det att vara berättelsen om hur det inre livet tar över i några människors liv genom en ekande känsla av ensamhet över till skapande och omdaning.

Eller är det den stora romanen om sönderfallande familjer i en på ytan trevlig villaförort. Misshandel som eskalerar, missbruk som går överstyr, konflikter som kokar torrt bredvid sous-viderna och entrecoterna från AG, dörrar som både smälls igen och sprängs, barn och föräldrar som för första gången SER varandra i sin ömklighet. Kan kanske sluta med försoningar om den som skriver romanen är på det humöret.

Eller är det den stora ångest-romanen där kallbad ställs bredvid vinboxar, evighetslånga löparrundor ställs bredvid Stesolid, yoga on-line bredvid Porn Hub, eremit-veckor i sommarstugor bredvid ett Netflix-knarkande utan dess like. Där storstadsluften luktar rädsla och framkallar åskväder och snöstormar.

Eller blir det en underbar livsbejakande roman där det lagas doftande middagar, delas recept och skålas via Skype. Där det stickas, virkas, broderas, planteras, beskärs, klappas katter och hundar, bryggs naturvin, skrivs långa handskrivna brev och snickras vaggor. Och det allmänt levs på hoppet om en bättre framtid.

Ja. Jag vet inte. Men det ska bli intressant.

januari 3, 2021 / 4 kommentarer

Gentlemen, renegater och tvillingar

Det enda den här bilden har med texten att göra är LÄNGTAN

Jag sitter, nej halvligger i soffan med en katt på benen. Jag kan alltså inte röra på mig. Igår lämnade jag blod för första gången, jag känner mig bakis fast jag inte drack något igår så jag antar att det har med blodtappningen att göra. Att vara fast i soffan tillfälligtvis är helt enkelt passande.

Jag kunde skriva på tvillingboken, men det gör jag inte. Jag lyssnar på ”Renegater” av Klas Östergren, inläst av Klas Östergren. Min historia med Klas Östergren närmar sig 45-årsstrecket. När jag läste ”Fantomerna” föll jag som en fura. Han skrev några krönikor i Dagens Nyheter som jag fortfarande kan komma ihåg delar av. En lunchrast skippade jag skolmatsalen och åkte till Kulturhuset där Klas Ö pratade om boken som skulle komma till hösten – ”Gentlemen”. Han läste ur den, jag återvände till resten av skoldagen alldeles uppfylld, liksom rusig. Boken kom ut när jag var i London den hösten. Mamma och Karin skickade recensionerna, de var allmänt välvilliga (både recensionerna och mamma/Karin).

Det som känns märkligt nu när jag lyssnar på ”Renegater”, det är att jag åker in i berättelsen som om den vore minnen ur mitt eget liv. Jag får träffa författaren och Henry Morgan igen, jag kommer ihåg känslan i våningen på Hornsgatan, frukostarna med Henry, hans berättelser om kvällarna, arbetet med att gräva tunneln, blåstället, när semlorna försiktigt skulle föras hem via de isiga gatorna.

Jag minns också den gången för 38 år sedan när Karin och jag satt i en väntsal i Madrid-stationen Atocha. Ljuset var skumt, vårt tåg söderut skulle avgå sent på kvällen. Vi längtade efter att sätta oss på tåget och komma iväg mot Malaga. Skulle vi kanske komma ända till Marocko? Ljuset i väntsalen var dåligt, vi längtade en allmän längtan. Bort, hem, mot vuxenlivet, mot självständighet, mot självstyre, mot äventyr, mot trygghet, mot en självklar riktning. Jag läste högt för oss båda ur ”Gentlemen”. Jag läste kapitlet om julbestyren och julafton. Om koftan som Klas fick av Henry och om slipsen som Klas köpt till Henry. Vi bands ihop där, Karin och jag, Klas och Henry Morgan, vi delade en varm stund av samhörighet och vänskap, en paus någonstans ute i Europa.

Det var inte en av våra bästa resor. Vi frös en hel del. Vi sjöng på svenska för några spanska unga män som skjutsade oss någonstans för att lyssna på grodorna. Vi såg Goyas svarta målningar. Men vi byggde på våra gemensamma minnen, testade tryggheten i tvillingskapet.

Det är ett kärt återseende och en hel del förundran när jag nu träffar Henry och Klas igen. Jag har lyssnat i ett par timmar och har mer än trettio timmar kvar. Lyssnar och lyssnar, förresten, jag kliver in genom en dörr, jag är inbjuden, jag är där.

oktober 1, 2020 / Inga kommentarer

Programmering för alla, del 4

Som jag har sagt tidigare, så handlar programmering väldigt mycket om problemlösning. Och dessutom den typ av problemlösning vi ägnar oss åt dagligen. Nu har jag lärt mig något som heter pseudokod, som helt enkelt handlar om att man beskriver ett program med vanlig text. Man beskriver med vanligt språk det som sedan ska översättas till programmeringsspråk. Det viktiga här att man har tagit ett problem och kör det igenom en första process, så att säga. Man spjälkar upp problemet och beskriver det i en ordning som passar maskinernas sätt att tänka. Det intressanta är att processen kan bli riktigt rolig.

Tänk själv på nätdejting. Något jag inte ägnar mig åt eftersom min självkänsla är så bräcklig. Om någon skulle komma med en kommentar av typen ”du är pikant ful” eller ”du har i alla fall hyfsad bh-storlek” så skulle jag försvinna ner i ett svart hål för att inte komma upp förrän det är dags att slutgiltigt bli nergrävd.

Men jag förstår principen. Man svajpar hit eller dit från ett urval som sajten har vaskat fram åt en beroende på de kriterier man själv satt och beroende på kriterierna som de andra satt. Men sen? När det är dags att ta kontakt på riktigt, skriva och kanske ses. Då tror jag att processen kan skrivas så här:

Jag börjar med ett urval på 10 stycken.

Jag skickar samma text till allihop. Litet om mig själv och några frågor till personen.
OM jag får en dick pic eller motsvarande tillbaka avslutas relationen omedelbart.
ANNARS OM personen bara pratar om sig själv och inte skickar tillbaka någon intressant fråga får personen en sista chans när jag skickar en slags kuggfråga.
ANNARS kan vi fortsätta skriva.

Med det antal som nu är kvar går jag in i nästa kodblock.

Jag föreslår att ses på ett trevligt men litet opersonligt fik under dagtid.
OM personen skriver ”nej, jag vill inte” avslutas relationen omedelbart.
ANNARS OM personen skriver ”jag vill ju ligga” så skickar jag tillbaka en fråga om hur processen fram dit ska se ut. Och OM (nu är vi inne i ett kodblock inom kodblocket) personen har ett kreativt förslag på det så kan vi fortsätta ha kontakt. ANNARS avslutas relationen omedelbart.
ANNARS ses vi.

OK. Så har du nätdejtat kan du programmera. Så det så.

september 19, 2020 / 3 kommentarer

Programmering för alla, del 3

”Tyvärr, det går inte.”

”Det går inte att göra så.”

”Hemskt ledsen. Men systemet tillåter inte det.”

och i värsta fall:

”Lilla gumman/jävla käring, det här förstår du dig inte på.”

Fast det sista har jag aldrig hört utsagt, bara känt att det var den exakta andemeningen av vad som sades hövligt och mycket, mycket nedlåtande.

Och nu när jag börjat få struktur, termer, ett språk och en förståelse för det grundläggande när det gäller hur program är uppbyggda, hur en dator funkar, vad databaser är och hur de hanteras, då börjar jag inse att det som sagts mig och många andra egentligen betyder:

”Sluta fråga. Vi kan inte göra mer än så här.”

För att kunskapen inte finns. Eller pengarna. Eller orken. Eller fantasin. Eller för att det system som är upphandlat är dåligt eller avtalet som slutits med någon leverantör är skämmigt och ingen vill visa hur illa det ser ut.

Så. Då är det så mycket lättare att säga att det inte går. Och så kan man slänga sig med litet termer, några byte hit och någon server dit och kanske en databas och API och ett ärendehanteringssystem och prioriteringar som inte rås på och tabeller och queries och gränssnitt och whatever.

Men sällan finns det i IT-sammanhang något som heter ”Nej, det går inte.”

Utan det är någons prestige som är hotad. Någons okunskap som kanske blir blottad.

Just därför ska vi som står på användarens sida, vi kommunikatörer, lära oss om programmering, system och databaser, så att vi nästa gång inte tystnar när någon för att slippa oss, försöker klappa oss på huvudet och säga ”Nej, det går inte, förstår du.”

Issadissas blogg