En svart dag för handelsman Flink, en grön dag för planeten

Idag ska vi inte handla någonting, varken katterna eller jag. Som sagt, igår handlade jag i Emmaboda så att vi har mat för ett antal dagar framåt. Jag hittade biodynamiska ägg, antagligen från samma gård eller organisation som den fantastiska biodynamiska potatisen kommer ifrån. Lokalt producerat. Ekologiskt. Enligt rekommendationerna för den köpfria dagen hade jag kunnat köpa ägg och potatis från den lokala producenten eftersom en del av blackouten riktar sig mot de enorma företag som styr vår konsumtion till mångt och mycket.

Har jag städat ur besticklådan? NEJ. Absolut inte. Däremot har jag hittat musbajs i flera kökslådor, vilket fick mig att se musbajseländet som ett ENORMT och OÖVERSTIGLIGT problem. Ett sådant som stor, ingrodd och långdragen prokrastinering är gjord av.

Om jag nu är en människa med NPF-diagnos(er) och tillhörande psykisk ohälsa kan jag väl äntligen få erkänna mina igångssättningsproblem utan skuld, utan ursäkter. Jag har skylt över dem i så många år att jag är alldeles trött. Jag har lagt så enormt mycket energi på att vara normal. Låtsas normal. Spela normal. Göra mig normal. För det är ju jag som varit fel. Och det kan ju bara jag ändra på, eller hur?

Så. Ja. Musbajsproblemet kvarstår.

Däremot har jag inte prokrastinerat bort min omsorg om katterna. Jag har inte prokrastinerat bort mina tre morning pages. Som idag dessutom bjöd på en viktig insikt om mig själv. Se, en av anledningarna till att skriva morning pages. När flödesskrivningen är igång dyker saker upp från det mer fördolda medvetandet och dessa saker blir till insikter som uttrycks i ord. Läs mer om morning pages här.

Tranorna fortsätter låta. Det bor ett par på en åker inte så långt från min gård. De har bott där flera år, har jag fått veta. Och nu vet jag också, via Wikipedia att det är samma hona och samma hane. De är monogama, de där tranorna. Till skillnad från flugsnapparen. Särskilt hanen är tydligen värre än vissa mormoner.

Nu återstår för mig att annonsera vad jag ska skriva om de kommande månaderna:

  • Övergrepp. Jag läste AK Selbergs bok ”Utsidans klass”, Jenny Jägerfelds ”Hämndprojektet”, tittade på ”Under the banner of heaven” och rent allmänt tittade mig runt.
  • Konjunkturer, vinstkrav, tillväxt, nationalekonomi. På det sätt som det påverkar oss. Reflektioner om hur vi kan göra oss mindre sårbara.
  • Kan jag odla potatis? Kan dessa händer ägna sig åt annat än skrivande och gosande med katter?
  • Deckare. Järnspikar vad jag har plöjt deckare. Och vad jag har synpunkter! En hel del som jag kan rekommendera. Nu när Lotta Olsson inte längre gör sådant kan ni väl låta mig vara det snabbläsande oraklet.
  • Kaninhålet jag varit i som består av 80- och 90-talet, trender inom psykologin, Thomas Quick, massmedia, styckmordet, sektbeteende och egen skam för att jag gick på, ”köpte narrativet” som nutiden skulle uttrycka sig.
  • Konsumtion. Särskilt onödig sådan. Både sådan som syns (Veblens ”conspicuous consumption”) och sådan som är mer styrd av leda och brist på livskvalitet.
  • Sam och Frodo. The Dude och the Guardian.

Trams och allvar. ALLVAR.

Frodo (katt) kom just in från det stora vilda. Utan mus, utan sork. Även om det är bra att han gör sitt jobb som gårdskatt skulle jag blivit störd av att behöva hantera död, halvdöd, paralyserad eller mycket pigg mus just nu. Jag skriver ju.

Morgonen började med att jag hittade musbajs i besticklådan. Som tur var fanns det bestick i den diskade diskmaskinen. Jag funderar fortfarande på när och hur jag ska ta mig an besticklådan. Förmiddagen fortsatte sedan med att det knackade på dörren. Jag bor i en by med tre gårdar. Varav ingen, förutom min, är bebodd i veckorna. Att det knackar på dörren är en sensation, helt enkelt. Det var inte Jehovas vittnen – de var här och välkomnade oss ganska omedelbart efter att kontraktet var påskrivet. Har de direktkontakt med Lantmäteriet eller de en gud som pekar med hela handen?

Nåja. Det var en trevlig hantverkare som undrade om jag har ett badrumstak som ska åtgärdas. Som jag till honom, det är mycket möjligt att jag har, men att jag inte tänkt att det skulle ske nu. Då ursäktade han sig och sa att det var någon som beställt en sådan insats. Det vet jag, i alla fall, att jag inte gjort. Han gick vidare på jakt efter en beställd takinsats.

Nu till allvaret. Imorgon är det Blackout Day. Det betyder att man genom att inte handla (i betydelsen köpa), särskilt inte från multinationella företag, visar sin del av en gemensam makt. Är det den makt vi har kvar, frågar jag mig. Makten att inte köpa.

Jag tänker hantera Blackout day genom att åka till Emmaboda idag och handla mat för de kommande dagarna. Imorgon ska jag ägna mig åt katterna, eftertanke, promenad och igentäppande av muspassager. Jag tror ju inte mitt agerande just imorgon kommer att göra stor skillnad eftersom jag inte köper så mycket. Men jag vill ju verkligen uppmana er andra som bidrar mer till att hjulen snurrar att hålla igen imorgon.

Det där med att ni ”som bidrar mer till att hjulen snurrar” skrev jag för att det skulle stå där i all sin cynism. Vi vet att vår konsumtion bidrar till att vi utarmar vår planet men vi tror att vi måste fortsätta konsumera för att ”hjulen ska fortsätta snurra”. Det är väl ur den rävsaxen eller Moment 22 som ”grön omställning” i form av fortsatt hög, men ”god” och ”grön” och ”ekologisk” och ”hållbar” konsumtion stammar från.

Men vet ni en hemlighet – det kommer inte att gå. Vi måste ställa om på en mer grundläggande nivå.

Men vet ni en annan hemligjet – vi har gjort det förut. Fast åt andra hållet. Vi har alltmer vant oss vid att leva i ett extremt överflödssamhälle. Vi levde inte i det här samhället bara för trettio år sedan. Än mindre för fyrtio år sedan. Vi pratar inte 1800-tal och fattigdom, vi pratar 80-tal och medelklassliv.

Nu blev dagens inlägg litet tungt, även för mig. Men eftersom vi kom in på 80-talet stannar vi ett ögonblick där. På 80-talet pluggade jag nationalekonomi och det var också som nationalekonom jag började mitt yrkesliv. (Bara så att ni fattar att jag inte tantgissar här.) Vi som läste nationalekonomi på 80-talet fick lära oss att konsumtionsdriven tillväxt är dålig tillväxt.

Jag repeterar: konsumtionsdriven tillväxt är dålig tillväxt.

Vi tar det en gång till: konsumtionsdriven tillväxt är dålig tillväxt.

Som en kvinna som jag var volontär tillsammans med vid en Fridays for future-demonstration, en kvinna djupt engagerad i miljö- och klimatfrågan kommenterade när jag sa det här:

– Men hur ska vi få hjulen att snurra om vi inte konsumerar?

Tillbaka till de där hjulen igen. OK. Om vi fortsätter att tänka att vi vill ha tillväxt, vilket inte självklart, men för sakens skull så kör vi på det. Då fanns det redan på 80-talet svar på det:

INVESTERINGAR

Investeringar i ny teknik.
Investeringar i infrastruktur.
Investeringar i skola, vård och omsorg,
Investeringar i forskning.

Det knepiga här är att vi, i den tid vi lever, har vi glömt att skattepengar kan gå till goda saker som kan bygga upp samhället på både kort och lång sikt.

Nu är det dags att köra till Emmaboda och handla mat. Och även om du tänker handla imorgon så hoppas jag att du ändå tänker ett varv kring din konsumtion. Och kanske försöker minnas 80-talet. Var allt sämre då? Utan ruccola, utan Thailandsresor, utan airfryer, utan köksrenoveringar.

Ps. Jag kommer att återkomma till nationalekonomi och ekonomisk politik. Jag kommer att återkomma till de vinstkrav som aktieägare och företagsägare har och som är historiskt sett extrema.

Tranorna väckte mig

Det blev en vacker rubrik även om den inte är helt sann. Jo, tranorna slungade ur sig sina längtande långa ljud samtidigt som Frodo (katt) kammade mig med utspärrade klor. Vilket djur vars väckande var mest effektivt är inte helt klarlagt.

Jag har skrivit mina ”morning pages”, druckit mina två koppar kaffe och ätit mina smörgåsar bredda på Albin Karlssons grova från Urshultsbagaren. Jag har fyllt på torrfoder till katterna, satt på GPS:en och knäppt halsbanden, öppnat dörren och sett dem springa ut. Idag har jag inga jobb jag kan söka. Jag har tidrapporterat till a-kassan och inväntar deras beslut. Vore skönt att få in litet på kontot.

Men livet är billigt på landet. För mig. Jag önskar inte så mycket. Jag vill ha varma kläder som sitter skönt. Skor som inte läcker. Mat så att jag håller mig ohungrig. En dator att skriva på. Mat till katterna. Värme i huset. Bensin till bilen så att jag kan handla mat. Abonnemang till telefonen så att jag höra av mig och bli kontaktad. Pennor och papper att skriva på.

Frihet. Är det att inte ha begär? Är det också att slippa andras förväntningar? Men just nu är det att slippa oro och ångest. Det är den sanna friheten. Hur gick det till att jag just idag slipper oron? Jag läste ju rubrikerna och en del i DN. Det var inte lugnande, tvärtom. Det var krigsmuller och de numera vanliga men inte desto mindre förfärande rapporterna från USA.

Var det tranornas längtansfyllda läten som talade direkt in till själen och sa något bortom orden? Läten som gav resonans, som påminde om att varje andetag är en njutning och en gåva.

Hur ska jag bli hundratio år?

Idag på förmiddagen fick jag veta att det som kännetecknar människor som blir mycket gamla är att de håller ångesten på avstånd. De har lärt sig att hantera oron så att den inte påverkar livet.

Det behöver inte alls betyda att man lever ett liv där man flyr ångesten och oron. Där man går in i missbruk, om det så är pengar, sex, substanser eller häftiga upplevelser. Nej, tvärtom, det handlar nog om att erkänna oron och att hantera den. Kanske så där som jag lärde mig i höstas.

  1. Skriv orosdagbok. Har man väl skrivit ner vad man oroar sig för blir det lättare att sortera. Då går det att se vilka orosmoment som går att hantera omedelbart, vilka som kräver mer tid och energi och vilka som är fullständigt helknäppa. För sådana finns det ju ibland.
  2. Oroa dig bara vid en viss tid varje dag. Eller varje vecka. Ägna dig helt åt oron då. Ge den all uppmärksamhet.
  3. Lägg över de jobbigare men lösbara punkterna från orosdagboken i en lista/matris. Vad kan du göra nu? Sedan? Behöver du hjälp? Fråga efter den.
  4. Lär dig skillnaden mellan lösbara och olösbara orosanledningar. Att stanna vid de olösbara är att skada sig själv.

Samtidigt lever vi i en tid som är uppseendeväckande sjuk, skev, våldsam, hotfull. Vi lever med hot om total förgörelse. Hur ska man kunna leva med de hoten utan att gå under av ångest och oro? Det är dagens och veckans och månadens och årtusendets stora fråga. Handlar det om att ta reda på vad man själv kan göra, göra det och sedan hoppas? Att odla potatis, vara aktivist vid utvalda tidpunkter, klappa katterna och varje dag meditera.

Hur tänker du?

Hur illustrerar man psykisk ohälsa?

Inte så här, i alla fall. Det här är väl ett mycket bra sätt att bildsätta harmoni och inre balans. Jo, det är klart att bryggan ser litet ankommen ut. Den måste nog åtgärdas snart. Upp på listan som inte borde finnas.

Men annars. Sol. Skog. Sjö.

Fast, det är klart. Horisonten är inte riktigt rak. Det är ju extremt irriterande. Upp på listan – redigera foto.

Annars försökte jag bildsätta förra inlägget om psykisk ohälsa. Någon som har en åsikt om försöket?

Att må bra i själen. Och inte.

”Ibland mår jag inte så bra” heter en bok av någon halvung influencer som jag inte har koll på. Som jag tror heter Therese Lindgren. Den boken verkar ha tryckts i många exemplar, getts bort, kanske lästs och sedan lämnats till välgörenhet. Kort sagt, den dyker upp på hyllorna för ”Medicin och hälsa”, ”Ungdomsböcker”, ”Själ och kropp” och liknande på de secondhand-affärer jag frekventerar. Helt klart är att det finns en annan öppenhet kring psykisk ohälsa numera. Och en annan medvetenhet.

Jag fyllde sextio för ett par år sedan. En del av min tid går åt till att förstå mig själv. Och att få ihop en berättelse om mig själv, för mig själv, som jag känner är den sanna. Så att jag kan gå in i den avslutande delen av mitt liv med viss klarhet. Jag vill inte älta, jag vill inte leva under hot av eller på flykt från gamla katastrofer och tilltrasslade upplevelser. Jag vill inte vara slav under gammalt bråte, felaktigt inlärda reaktionsmönster och (här kommer det viktigaste!) andras uppfattningar om mig.

Förr i tiden har jag setts som förnuftig, ordentlig, balanserad, duktig. Den här klädnaden har jag burit runt på och trott varit jag. Att jag ständigt varit orolig, att jag haft en tankesnurr i huvudet som bara matchats av sån där träningsgrej för astronauter och stridspiloter som är en megacentrifug, att jag haft svårt, ja, nästan omöjligt att uttrycka känslor, det har jag inte problematiserat. Jag har trott att alla haft det så.

Jag har länge undrat varför jag inte varit mer framgångsrik, jag som är så duktig och lär mig så snabbt? De chefstjänster jag sökt har jag aldrig fått. Har rekryterarna sett igenom mig och sett att jag egentligen är dålig eller har det varit för tydligt att jag inte är så bra på att rätta in mig i ledet?

Strunt samma, vi får se om jag får sniffa på arbetslivet ett tag igen eller om jag är på gång att fasa ut mig. Tillbaka till min psykiska ohälsa som jag först nu alltså fått syn på. Tidigare var det ju jag som passade dåligt in, inte ansträngde mig tillräckligt, var svag, var trött, hade dålig uthållighet (no grit!!), var slapp, inte hade disciplin, ältade, inte la saker bakom mig. Men nu håller jag på att förlåta mig själv. Jag har gjort så gott jag kunnat. Jag har inte förmått mer.

Mina diagnoser är ADHD och GAD (generaliserat ångestyndrom). Jag har lidit av PTSD och jag medicinerar med anti-depressiva som funkar. I höstas behandlades jag på distans/digitalt för oron och då fick jag upp ögonen för att det inte är normalt, det är inte OK, man måste inte oroa sig hela tiden. Det är faktiskt så att det inte MÅSTE göra ont i själen hela tiden. Man blir inte bättre världsförändrare genom att ständigt leta efter oron. TVÄRTOM.

Det här var en första text där jag skriver uttalat om min psykiska ohälsa. Det kommer fler. Men det är klart, egentligen har jag ju skrivit mycket förut. Tryck på ”Utmattningssyndrom” i menyn till vänster så kommer alla inlägg om UMS.

Att lära sig bli pensionär och få MVG

Det här är mest en teaser, en blänkare för vad som komma skall. Jag tänker skriva om att det på inget sätt är enkelt att gå från en tillvaro som präglas av förvärvsarbete till en förtjänad tillvaro utan lönearbete.

En närstående som har varit pensionär sedan många år jobbade i en organisation som erbjöd en kurs inför pensioneringen. Det här har fastnat hos mig utan att jag riktigt vet vad kursen omfattade.

För de flesta av oss är våra yrkesliv en stor del av livet. Naturligtvis tar arbetet tid men vi arrangerar också våra liv kring arbetet, med dagliga resor, planering, klädsel. Dessutom definierar vi oss också genom vad vi utbildat oss till och vad vi jobbar som. Så, vem är man sedan när man inte har något jobb att gå till? Och vad ska man göra med all tid som förut var så inrutad?

Vad jag är ute och far efter är helt enkelt att det inte är självklart att en sådan genomgripande förändring av livet funkar bara sådär. Det där med kurs verkar vettigt.

Jag undrar om det i kursplanen ingår ett moment som skulle kunna heta ”Hitta din Ingres-fiol”. Vilket alltså betyder att man får som uppgift att leta fram något som man är lika bra på som sitt arbete. Om det så är bakning, flugfiske, fiolspel, klädsömnad, umgänge med barn eller romanskrivande. Det borde ingå.

Ni som är pensionärer, hur har ni gjort för att göra pensionärslivet meningsfullt och njutbart?

Jag har blivit intervjuad av en robot!

Har jag nu bidragit till att maskinerna snart kommer starta krig mot människan?

Nej, n ska jag sluta larva mig och försöka hålla en saklig och informativ ton. Host host. Snart börjar jag.

Jag söker jobb. Det har jag gjort en del under mitt arbetsliv. Det är roligt, tidskrävande och ibland stressande. I perioder har jag blivit väldigt trött på att svara ungefär samma saker på ungefär samma frågor.

Nu hände det sig så att jag blev screenad av en avatar i rosa jumper, kortklippt hår och glasögon. Ni ser avataren härovanför. Medelljus röst. Påtagligt animerad som synes, inte i närheten av vissa moderna spels verklighetstrogna animationer.

Och vet ni en sak, det var just ingen skillnad på att bli intervjuad av en avatar och att bli intervjuad av en människa. Det här måste skrivas i större bokstäver:

Det var just ingen skillnad. Avatar – riktig HR-person 1-1.

Det handlade om en screeningintervju. Kom ihåg det. En sån intervju som görs med ett första, ganska stort urval kandidater för att säkerställa kompetens och erfarenhet. (Usch, jag gillar inte att behöva använda ordet ”säkerställa”. Men jag har lyssnat litet för mycket på politikerintervjuer i radio så de där mediatränade orden står som soldater i mitt ordförråd, redo att kasta sig på papperet.)

OK. Dags för plus och minus.

Avataren leder här:

  • Jag behövde inte lyssna efter underströmmar av leda, avoghet, lögnaktighet. Avataren var bara förprogrammerat uppmuntrande.
  • Avataren berättade vad som skulle komma att hända. Inga överraskningar.
  • Jag behövde inte tänka på mitt utseende eller om webbkameran eller ljuset var dålig(t).
  • Det var omväxlande. Ibland skulle jag svara genom flervalsfråga, ibland skulle jag skriva i fritext och vid några tillfällen skulle jag prata.
  • Jag behövde inte lyssna till en massa flufford och undra om jag skulle svara med samma typ av vokabulär. Avataren använde sig av mer hederlig svenska där orden faktiskt har en innebörd.

Den mänskliga HR-personen leder här:

  • Jag kan få oväntade reaktioner på mina svar och de har hittills ofta varit positiva.
  • Jag kan ställa frågor.

För att summera det hela. Att bli intervjuad av en avatar som var smart programmerad var en positiv upplevelse. Jag kan tänka mig att den här AI-tjänsten verkligen underlättar för HR-avdelningarna. De kan ju intervjua många fler i den första gallringen och sedan kan de lägga tid, energi och omtanke på de kandidater de vill lära känna bättre.

Ps För den som vill fördjupa sig mer i robotens bakgrund finns en hemsida: tengai.io

Make Internet great again

Jag vet inte vart Facebook är på väg, men jag tror inte att jag vill vara med på resan. Det sägs att de som modererat har fått sparken och då antar jag att det är fritt fram för alla möjliga troll och konspirationsteoretiker och framförallt en massa lögnaktigt och hetsande innehåll.

Det blir en ledsam process. Jag har haft så kul på Facebook. Jag har förstått styrkan i alla människor jag haft i mitt nätverk som vuxit till sig med åren. All kunskap, alla nyheter, alla tips, all inspiration, alla tankar, alla samtal, all omtanke. Jag har känt mig rik. Jag har kunnat sitta i självvald ensamhet med spännande samtal som jag bara kunnat kroka in i.

Jag har ju haft Facebook som verktyg i mitt arbete som kommunikatör och marknadsförare. I början var det jättekul. Sedan har det blivit mindre kul och ganska dyrt. Men ändå. Ett bra verktyg. Samtidigt har de flesta chefer och beställare haft en överdriven tro på verktyget i sig och på sitt eget materials förmåga att skapa intresse.

Eftersom jag tror att min tid som avlönad kommunikatör är på väg att ta slut, behöver jag tänka mycket personligt hur jag ska ersätta Facebook. Vad har jag fått från Facebook? Vad är det viktigaste jag vill fortsätta med?

Och. Vad har människor i mitt nätverk fått ut av mig?

Det är väl bara att inse att det först och främst är katterna. Jag avslutar denna dags skrivning med en bild på de gyllene tvillingarna. (Denna dag som är internationella tvillingdagen för övrigt, den andra i den andra månaden.)

Verifierad av MonsterInsights