Aktersalongen på s/s Storskär
Häromdagen tog jag den sista kvällsbåten in till stan ty jag skulle på galej. Det visade sig vara en ångbåt – s/s Storskär. Blanklackat trä överallt. Glest med människor. Vackert kvällsljus som föll in genom fönstren. Röd sammet. Emaljskyltar med ord som ”Damsalong” (ytterst liten), ”Damtoalett” samt ”Maskinist”.
Jag satte mig på den röda sammeten. Ångmaskinen fick hela båten att sjunga och oss som satt där också. Både ljud och känsla i hela kroppen. Rytm. Lugnande. Tryggt.
Det som jag föreställt mig som en liten trevlig tur in till stan blev en terapitimme. En stund av total närvaro. (Förutom förstås när jag Facebookade och Instagrammade en smula, jag ville ju dela med mig av lycksaligheten.)
Och jag mindes. För det visade sig att ångmaskinen också var en Madeleinekaka.
Ja mindes en sommarkväll för fyrtio år sedan när jag, min tvilling, vår kompis Susanne-med-bageriet och mamma åkte med ångbåten ”Örnen” utmed Hjälmare Kanal. Morfar var ångbåtsmaskinist och kände Uffe (tror jag han hette) som ägde ”Örnen”. De två var helt enkelt ute och finåkte. Roade sig med att köra ångbåt. Det var en liten ångbåt (jag har googlat den, den finns fortfarande) så det var bara vi sex personer på båten. Vi åkte hela dagen. Långsamt. Ibland hoppade vi av och gick bredvid båten ett tag. Vi läste. Såg landskapet glida förbi. Säkert spelade vi kort, men det kommer jag inte ihåg. Vi hade litet tråkigt, tror jag. På ett bra sätt.
Fram emot kvällen började det mörkna (kan det ha varit i augusti?) och det är här Madeleinekakan dyker upp. Jag satt med ryggen mot den varma skorstenen, kvällen började bli kylig så det var skönt att sitta där mot den varma skorstenen, jag läste, jag började bli trött. Det började mörkna (synen var avsevärd mycket bättre än nu, jag menar att jag faktiskt kunde läsa). Kvällen, kylan, värmen, ångmaskinsdunket. Kroppen mindes och plockade fram stunden när jag satt där i aktersalongen på s/s Storskär. En kväll fyrtio år senare.
