Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: Jonathan Stroud (sida 1 av 1)

Hur du sliter dina barn från skärmen. Garanterat resultat. #blogg100 dag 70/1

Ja, det var väl en rubrik som inbjöd till läsning, eller hur?

Och jag tänkte faktiskt leverera också. Men det där med garantier, det la jag till som en eftergift åt ironin.

Högläsning. Jag säger det igen – högläsning. Jag skriver det med litet större bokstäver – HÖGLÄSNING.

 

ove

Boken jag läser och andra lyssnar till just nu

 

Om du vill att dina barn ska bli kloka, läs sagor för dem. Om du vill att de ska bli ännu klokare, läs fler sagor för dem.

Så lär Albert Einstein ha sagt. Och såklart är det så. Sagorna berättar för oss om OM. Om att det finns andra sätt, om att tankarna kan få leka fritt, om att fantasin kan bygga vad som helst, om att tankarna inte har gränser som den vanliga verkligheten ofta ser ut att ha. Det är också därför jag tror att det är direkt skadligt att bara läsa Dagens Industri, ekonomisidorna och managementlitteratur. Som ju många gör. Möjligen med inslag av någon deckare.

Det är alltså ett argument för högläsning riktad till barn. Andra argument är att det är underbart roligt att dela stora upplevelser och att det är gosigt att få vara nära barn och att den gemensamma koncentrationen skapar en gemenskap och ett lugn.

Men det är klart, det går ju inte att läsa vad som helst. Det är till och med väldigt svårt att hitta bra högläsningsböcker. Aktivisten är artig och har därför plågat sig igenom en del böcker som jag absolut velat läsa högt medan Pojken bara helt plötsligt inte finns kvar i rummet om han tappat koncentrationen. De tre senaste böckerna vi givit oss på har däremot varit riktiga femettor när det gäller högläsning: ”Beskyddaren” av Harlan Coben, ”Den skrikande trappan” av Jonathan Stroud och ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman.

Det enda jag kan säga är att ”Beskyddaren” innehåller litet för djupa kyssar för att läsa om för lättgenerade tonåringar och nästan-tonåringar och att ”En man som heter Ove” har för många påhejare – då blir jag skeptisk. Men när det gäller Ove-boken så skulle jag vilja säga att den innehåller det mesta som den perfekta högläsningsboken ska ha: humor, spänning, vänskap, en del sorg och saknad och, som sagt nolltolerans när det gäller djupa kyssar och andra intimiteter.

Ektoplasma, stön och järnfilsspån #blogg100 dag 67/1

lockwood

Jag har inte blivit fysiskt spökberörd. Tur det, då skulle någon del av kroppen sakta blåfärgas och kanske trilla av. Men jag blev alldeles förtjust i det spökinvaderade Storbritannien där de tre unga kollegorna i Lockwood & co jagar spöken och försöker hålla konkursen stången.

Trots all isande fasa och skärande, ohörbara skrik så puttrar ”Den skrikande trappan” av samma trevlighet som jag kommer ihåg från min barndoms läsande av Edith Nesbits klassiker och, naturligtvis, Fem-böckerna. Det har förstås att göra med att teet spelar en viktig roll, precis som det sig bör. Teet och så förstås vänskapen som växer fram mellan de tre; Lockwood själv (den långe, ståtlige), George (den något trindare med glasögon) och Lucy i leggings och kängor som har särskilt utvecklad känslighet.

Jonathan Stroud som har skrivit om de tre och deras företag har utlovat fler böcker i samma serie. Jag ser fram emot dem. Nu ska jag sätta boken i händerna på Aktivisten och Pojken, får se vad de tycker. De är ju mer i målgruppen än jag.

Hur du sliter dina barn från skärmen. Garanterat resultat. #bloggswe

Ja, det var väl en rubrik som inbjöd till läsning, eller hur?

Och jag tänkte faktiskt leverera också. Men det där med garantier, det la jag till som en eftergift åt ironin.

Högläsning. Jag säger det igen – högläsning. Jag skriver det med litet större bokstäver – HÖGLÄSNING.

 

ove

Boken jag läser och andra lyssnar till just nu

 

Om du vill att dina barn ska bli kloka, läs sagor för dem. Om du vill att de ska bli ännu klokare, läs fler sagor för dem.

Så lär Albert Einstein ha sagt. Och såklart är det så. Sagorna berättar för oss om OM. Om att det finns andra sätt, om att tankarna kan få leka fritt, om att fantasin kan bygga vad som helst, om att tankarna inte har gränser som den vanliga verkligheten ofta ser ut att ha. Det är också därför jag tror att det är direkt skadligt att bara läsa Dagens Industri, ekonomisidorna och managementlitteratur. Som ju många gör. Möjligen med inslag av någon deckare.

Det är alltså ett argument för högläsning riktad till barn. Andra argument är att det är underbart roligt att dela stora upplevelser och att det är gosigt att få vara nära barn och att den gemensamma koncentrationen skapar en gemenskap och ett lugn.

Men det är klart, det går ju inte att läsa vad som helst. Det är till och med väldigt svårt att hitta bra högläsningsböcker. Aktivisten är artig och har därför plågat sig igenom en del böcker som jag absolut velat läsa högt medan Pojken bara helt plötsligt inte finns kvar i rummet om han tappat koncentrationen. De tre senaste böckerna vi givit oss på har däremot varit riktiga femettor när det gäller högläsning: ”Beskyddaren” av Harlan Coben, ”Den skrikande trappan” av Jonathan Stroud och ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman.

Det enda jag kan säga är att ”Beskyddaren” innehåller litet för djupa kyssar för att läsa om för lättgenerade tonåringar och nästan-tonåringar och att ”En man som heter Ove” har för många påhejare – då blir jag skeptisk. Men när det gäller Ove-boken så skulle jag vilja säga att den innehåller det mesta som den perfekta högläsningsboken ska ha: humor, spänning, vänskap, en del sorg och saknad och, som sagt nolltolerans när det gäller djupa kyssar och andra intimiteter.

Ektoplasma, stön och järnfilsspån #blogg100 dag 4

lockwood

Jag har inte blivit fysiskt spökberörd. Tur det, då skulle någon del av kroppen sakta blåfärgas och kanske trilla av. Men jag blev alldeles förtjust i det spökinvaderade Storbritannien där de tre unga kollegorna i Lockwood & co jagar spöken och försöker hålla konkursen stången.

Trots all isande fasa och skärande, ohörbara skrik så puttrar ”Den skrikande trappan” av samma trevlighet som jag kommer ihåg från min barndoms läsande av Edith Nesbits klassiker och, naturligtvis, Fem-böckerna. Det har förstås att göra med att teet spelar en viktig roll, precis som det sig bör. Teet och så förstås vänskapen som växer fram mellan de tre; Lockwood själv (den långe, ståtlige), George (den något trindare med glasögon) och Lucy i leggings och kängor som har särskilt utvecklad känslighet.

Jonathan Stroud som har skrivit om de tre och deras företag har utlovat fler böcker i samma serie. Jag ser fram emot dem. Nu ska jag sätta boken i händerna på Aktivisten och Pojken, får se vad de tycker. De är ju mer i målgruppen än jag.

Verifierad av MonsterInsights