Dag 20.

Börjar du tröttna? Synd. Jag har inte tröttnat. Jag fortsätter i 80 dagar till.

Mundiarré. Det var någon där långt, långt tillbaka i tiden som använde uttrycket och jag lade det på minnet. Det är inget vackert ord, det ger en bild i huvudet som är riktigt äcklig. Men nu undrar ju jag om det är orddiarré jag är drabbad av?

Varför skriva när man kan prata?

  • Sammanhanget kanske inte passar. Nu har vi ganska bra blandning på samtalsämnena kring fikabordet, men alla är inte lika intresserade som jag av fantasy, sopsortering, IKEAs märkliga storhet, sociala medier, böcker, reklam, bilder och fågelsång.
  • Någonting händer med tankarna när man skriver. Punkt. Så är det bara.
  • Jag vill ”prata” vid en tidpunkt när andra inte är vakna eller håller på med annat. Själva idén med det skrivna – det finns kvar, det binder ihop oss och ger oss en historia. Det skrivna är utanför tiden.
  • Jag kan skriva något som är viktigt för mig och som någon annan som jag inte känner hittar. Då kan oväntade saker hända.
  • Och så är det så enormt roligt.
  • Dessutom är det en utmaning jag antagit. Vem är jag att lägga ner vapnet då?