(Vissa dagar var ju bättre än andra, det är klart. Jag ville så gärna känna mig normal, jag villevilleville att allt skulle bli som förut. Skriver jag nu, 2016 om inlägget från senhösten 2013, fem månader in i utmattningen och tänker ”ha, skönt att jag inte visste hur det skulle bli!”)
Dagarna är inte långa, det är ljust mellan 8 och 4 på eftermiddagen. Det börjar bli kallt. Jag är fortfarande sjukskriven på halvtid.
MEN. Jag orkar igen. Det är en makalös känsla. Och jag skrattar ganska ofta. Och trivs när jag är på jobbet. Särskilt igår när kunde bjuda på kardemummakaka (å, vad enkelt det var att baka den!) och idag när fnissen inte kunde hejdas när de virala spin-off-filmerna efter Volvo Trucks Van Damme-reklamfilm började komma. Nota bene, det var inte bara mina fniss, det kom från alla på avdelningen, inklusive konsulten.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]
Det var originalet. Och här kommer en variant från TV-seriernas värld:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=EMlpiey20b8&w=560&h=315]
En norrländsk variant:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=hc6qakzCE4k&w=560&h=315]
Och från en webbyrå eller liknande som hade litet tid över och kände att DET HÄR, det var bara att hoppa på:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=wltWAcuXV_I&w=560&h=315]
Upp och stretcha allihop, är detta den nya Harlem Shake?