Kommentar överflödig
Måste kroppen fara illa av livet?
Okej. Jag går med på att åldern påverkar musklernas förmåga att bygga upp sig, jag går med på att……. Ja, det var nog ungefär så långt. Men jag tycker verkligen inte att det finns en självklarhet i att ha ont. När jag var liten hade papporna ibland ont i ryggen och ont i magen – de sov på plywood ett tag och drack te (det vill säga inte-kaffe) i perioder. Mammorna klagade inte, så jag vet inte om de hade ont eller om de bara var tysta. När jag kom ut i arbetslivet på 80-talet var det litet fräckt att ha magkatarr, så när det sved till i maggropen när den första klunken kaffe trillade ner då visste man att man verkligen hade blivit vuxen. Naturligtvis ville man att det skulle gå över fort och det gjorde det alltid.
Men nu. Det är musarmar till höger och vänster. Nackspärrar och spänningshuvudvärk. Frusna axlar. Besök hos naprapater, osteopater, kiropraktorer, massörer och sjukgymnaster är vardagsmat. Jag ser korta, struttande steg, kutande axlar och alldeles stela höfter.
Hallå! Jag hade faktiskt tänkt att ha en fungerande kropp som inte ständigt vaknar stel och smärtande även när jag slutar jobba. Hur ska jag lyckas med det? Där har vi egentligen målet med min träning. När jag har skrapat bort allting som har med fåfänga att göra. Jag vill vara kompis med min kropp. Eller förresten jag vill mer än det, jag vill att vi ska vara en helhet – kroppen och själen – och jag vill att vi ska ha roligt ihop. Länge till.
Går det att träna sig tillbaka till kroppen före spänningarna, före musarmarna, före nackspärrarna? Det verkar som det. Fortsätt följ med på mitt projekt.
Ninna säger:
Jag håller med dig! Varför ska man alltid behöva höra saker av typen: det hör till när man blir äldre, man blir stelare och får mer ont. Acceptera!
Jag vägrar! Även om jag fortfarande går omkring med stela muskler, värk emellanåt, trötthet och oförmåga att göra så mycket fysiskt som jag skulle vilja. Men jag jobbar på det!
Visst! Som du säger! Ett visst åldrande av cellerna måste vi väl acceptera, men inte på långa vägar så mycket som det påstås. Celler förnyas hela tiden! Det värsta är ju att den nya cellen kopieras från den gamla…
Kan man bli sjuk – kan man också bli frisk! Anser jag. Så länge inget är totalförstört. Ett amputerat ben. Typ!
Även om det ofta tar tid och är svårt att komma åt grundorsaken. Det man egentligen borde arbeta med.
Jag förstår mer och mer att det är tankarna, psyket och ens känslor som styr. Det mentala. Och man blir INTE frisk av pharmaca. Vare sig psyko- eller andra sorter. Tvärtom!
Kruxet är som sagt – vad är grundorsaken, hur kommer man på orsakerna – för jag är övertygad om att det är flera som samverkar till ohälsan – och hur hanterar man det?
Till stor del tror jag det är frågan om att man måste lyssna till sig själv. Till sin kropp och till sitt inre. Försöka se runt sina egna förutfattade meningar. Ta av de där mörkläggande glasögonen.
Jag vet inte vem tjejen på bilden är, men vid första anblicken ger hon ett sken av spänstighet. Jympadojor, utomhus, vattenflaskan på huvudet. = balans?
Men ser du också att hon är sned i kroppen?
Huvudets hållning. Axlarna. Och man ser ganska tydligt att hon är sned i ryggen, i ryggraden. Hela vägen ner. Och det är inte klippan hon står på som gör det!
Du gör ett bra jobb, Eva! Ha en bra dag!
mars 21, 2014 — 8:01 f m
AktivaDagar säger:
Håller med och har också tänkt på det där… Både vad gäller min kropp och andras… Hur mycket ska våra kroppar tåla i det ”moderna arbetslivet”. Visst slet man väl även förr, med t.ex. fysiskt tunga arbeten på fabrik… Men idag… Utsliten av att sitta still… Helt galet egentligen…
mars 21, 2014 — 3:53 e m