Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Träning och duktigheten #blogg100 dag 17

DSC_0174

*andas för fort*

Jamen är det inte liemannen som flåsar oss i nacken i spåret? Eller är det gamle Luther vi försöker brösta upp oss inför?

Ja, det är ju det här med duktigheten. ”No pain, no gain”. Belöna sig med något gott efter träningen. Känslan av att vara litet bättre än de andra som inte är röda i ansiktet och eftersvettas vid trefikat.

Lyckas vi inte få till magrutorna eller den fasta rumpan kan vi i alla fall känna oss duktiga. Sådär ”jag-har-läst-min-läxa-15-gånger”-duktig eller ”jag-tackade-i-alla-fall-nej-till-det-sjunde-glas-vinet”-duktig. Alltså, ”jag-vet-inte-om-det-är-någon-nytta-med-det-men-Luther-kanske-går-på-det”-duktig.

Jag ska försöka ta mig därifrån. Det är svårt som tusan att inse att det faktiskt är mitt liv, mitt välbefinnande, min hälsa, min kropp-som-ren-funktion det handlar om. Men det vore ju sorgligt om jag inte lärde mig något av att ha brakat in i väggen. Jag sprang ju rakt in i den, med Runkeeper som bästa kompis, springskorna på och cykeln redo. Att vid 52 års ålder inse att Luther inte är någon att luta sig mot när det blåser och att duktighetspoängen inte räknas någonstans, det är sent men inte för sent.

Nu lär jag om. Sakta men säkert. Hoppas jag.

Ps. Maria Sveland skrev om ”fascistyoga” och duktighet. Roligt och hemskt. Ds.

Verifierad av MonsterInsights