Så jag gjorde min yoga nidra, den korta versionen för sent igår. Efter fyra på eftermiddagen.
Och så drack jag två kannor te. Å, så gott det var.
Dessutom tittade jag på katastroffilm till midnatt.
Allt som allt. Inte så smart.
Sov riktigt dåligt.
Men ändå. Vaknade utvilad. Njöt av cykelturen till jobbet. Åt finfrukost på jobbet och skrattade.
Tror bestämt att kroppen och själen håller på att läkas. Och att yoga nidra är en mycket effektiv väg. Ska fortsätta. Dagligen.
Att ordentligt slappna av varje dag funkar. Inte sitta-framför-TV:n-slappna av, inte dricka-te-läsa-bok-slappna av, inte en-liten-öl-slappna av, utan kroppslig-totalvila-och-vaket-sinne-slappna-av. Tjugo ynkapynka minuter.
MEN. Igår gjorde jag mina 20 yoga nidra-minuter vid sextiden på seneftermiddagen. Och nattsömnen blev inget vidare. Jag är inte säker på att det hade att göra med att jag gjorde min yoga nidra senare än vanligt, men det kan hänga ihop.
Idag lade jag yoga nidran tidigare och hoppas att jag kan sova som vanligt inatt. ”Det är en gåva att få sova som ett barn”. Jag brukar göra det.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=KvaHjACFHLY&w=560&h=315]
Det regnade inte idag. Tvärtom, vädret var strålande. En smula kallt var det att cykla, men ljuset, rörelsen, farten och staden satte igång endorfinerna.
Jag lyckades köra mitt yoga nidra-pass (det korta på tjugo minuter) innan jag gav mig iväg till jobbet. Det lade en väldigt bra grund för resten av dagen. Jag var fokuserad och blev inte distraherad av ljud runtomkring mig när jag skulle utföra mina uppgifter för dagen. När någon idé kom flygande kunde jag skriva ner den och agera vidare när jag var färdig med mina uppgifter, jag kände inte stress över att jag skulle glömma bort och förlora momentum.
När jag kom hem fanns det mellanmål (nyttigt!) till båda barnen. De åt med god aptit. Blommorna jag fått i lördags av viktiga vänner var fortfarande vackra. Ljuset sken in genom fönstren via de gula löven, tevattnet började sjuda och det klack till i hjärtat av lycka. Ni vet, så där när det säger ”pang” litet lågt inombords och det blir alldeles varmt och ljust. Det har inte hänt så ofta de senaste månaderna.
Så här långt in i testperioden vill jag med bestämdhet påstå att de flesta människor skulle må litet bättre och förhålla sig litet lugnare till tillvaron om de gav sig själva 20 minuters djupavslappning varje dag. Man köper cd:n, lägger in spåren i sin telefon, utverkar 20 minuters ostörd tid och kör igång.
Jag var ute och promenerade för att få luft och rörelse. Hade läst i morgontidningen om hur vårt stillasittande liv dagligen för oss närmare döden. Så med liemannen i hasorna kasade jag runt i närmaste skogen. Och mötte under vägen två olika människor som efter att jag ”outat” mig som vidbränd/utbränd/stressjuk berättat för mig om sina perioder som stressjuka. Nu måste jag använda mig av stora bokstäver:
HALLÅ! HUR MÅNGA ÄR VI INTE? ÄR DET INTE DAGS ATT TA DET HÄR PÅ ALLVAR, KÄRA SAMHÄLLE?!
De flesta blir ju friska och återvänder till det vanliga litet tilltufsade, litet skamsna och väl medvetna om sin egen sårbarhet. Men vore det inte bättre om litet färre människor skulle behöva vara med om att springa in i väggen. Jag strävar på i mitt forskningsarbete och just nu är jag mest fokuserad på att undersöka effekten av daglig djupavslappning/yoga nidra.
Jo. Den positiva känslan av större fokus, större lugn. bättre koncentration och större kroppsligt välbefinnande håller i sig. Imorgon är det halvtidsjobb och cykelpendling i regn (?) som gäller. Ska jag köra avslappning innan jag går till jobbet eller när jag kommit hem?
Jag vet, det här blir inte vetenskapligt. Jag kan inte hålla koll på de andra omständigheterna – vädret, barnens humör, vad som kommer i brevlådan, vem som ringer, vem som mejlar. Men jag tar ändå ett beslut och kommer från och med idag att ändra mina dagliga rutiner på så sätt att jag adderar den korta yoga nidran. Jag tar inte bort kaffet, jag jobbar varken mer eller mindre, jag ändrar inte min kost. Jag går varken upp eller ner i skärmtid.
Kommer 20 minuter yoga nidra dagligen att hjälpa?
Idag är dag 1.
(Yoga nidra betyder ”fysisk sömn”, det vill säga att vid fullt medvetande uppleva att den fysiska kroppen sover. Denna djupavspänning sker med hjälp av instruktioner antingen från en närvarande person eller genom att lyssna på en cd, kassett, etc. Källa: Wikipedia)
Gårdagskvällens promenad var full av magi. Skogen mörknade medan jag gick min runda. Trollen och skogsfrun höll sig precis utom synhåll och glädjande få lycraklädda människor flåsade förbi. Det doftade höstkväll, färgerna var både dämpade och överdådiga, jag var lugn.
En liten lista över företeelser som jag är tacksam för. Den är absolut inte komplett – det är litet härifrån och litet därifrån:
Det får räcka.
Dessutom är jag tacksam för att det finns så många kloka människor. Här är en artikel om den kvinna som satte utmattningssyndrom på forskningskartan. Läs artikeln, både för innehållet och för att den är så bra skriven. Här kommer ett par citat:
För forskningen visar att utmattningssyndrom kan förebyggas effektivt om arbetet anpassas till människors förutsättningar. Problemet är bara att samhällsutvecklingen går i motsatt riktning.
Det bästa sättet som Marie Åsberg har hittat för att förebygga utmattningssyndrom är enkelt. En person på jobbet snabbutbildas i att leda en samtalsgrupp, som får träffas regelbundet.
Sorgligt nog är det just de egenskaper som uppmuntras i samhället som får människor att gå in i väggen. Det är ambitiösa, duktiga och driftiga människor som drabbas. Och människor med känsligt samvete.
Citatet i mitten tycker jag är särskilt intressant. Våga prata om det, helt enkelt. Våga ta stressobehaget på allvar och prata om det. Sitt inte ensam på din kammare och skäms – då blir det bara värre.
(Eftersom jag jobbar med webb och sociala medier och allt runtomkring tyckte jag det var dags att kolla upp var jag hamnar i Googlesöket när man söker på ”utmattningssyndrom”. Idag hamnade bloggen längst ner på sidan tre. Det ska jag jobba litet på.
Tillbaka i SEO-träsket. Kanske snart tillbaka på jobbet ordentligt? )
Ni som ogillar att låta det privata bli politiskt – sluta läsa här! Annars blir ni bara arga. För här kommer jag med bestämdhet att hävda att den som intar positionen att primärt se stressjuka som ett individproblem använder sig av den härskarteknik som kallas ”dubbelbestraffning”.
Litet punkter att ha i minnet:
När jag kände att mina stressymptom började accelerera tog jag till ännu mer av det jag redan använde mig av för att hålla stressen på en hanterbar nivå:
Ni ser vilken duktig flicka jag var! Lösningsorienterad. Förändringsbenägen. Ansvarstagande. Definitivt o-lat.
Och varje dag blev jag tröttare och tröttare. Jag började tappa ord när jag pratade. Jag kände att tankarna hoppade okontrollerat i huvudet, jag fick svårare och svårare att koncentrera mig. Jag kände mig skamsnare och skamsnare. Och för att jag skämdes så in i Norden så försökte jag än mer med alla självhjälpsaktiviteter: yoga, mindfulness, motion, glädje i närvaro med nära och kära (litet svårt när det ska forceras).
Skammen gjorde också att jag inte kunde säga ”nej” till någonting. Såklart att jag skulle titta igenom 50 olika kundbrev för att komma med bra idéer om hur språket, tonen och dispositionen ska förändras, såklart att jag skulle skriva och illustrera 10 artiklar till intranätet, såklart att jag skulle ta kort så att alla kom ihåg det bästa från det där evenemanget. Förutom det jag huvudsakligen skulle ägna mig åt.
Jag var stressad så att det gjorde ont. Jag tog till de medel jag själv hade till förfogande för att förändra situationen. Men det blev inte bättre.
Skammen är ett effektivt sätt att kontrollera människor, att hålla dem i schack. Naturligtvis borde jag bett om hjälp att reda ut situationen mycket tidigare. Men jag skämdes ju. Tänkte att om jag bara var en litet duktigare och mer ansvarstagande kontorsarbetare som tog tag i min egen livssituation så skulle jag kurera mig. Skammen gjorde att jag inte vågade ifrågasätta ramarna för mitt arbete, för min tjänst.
När jag väl kraschade så har jag fått så mycket snälla kommentarer och klappar på axlarna och trevliga tillrop. Människor har ”förstått” och sagt ”krya på dig” och ”du klarar det här”. Jag ska ”låta det ta tid” och ”gå ut och gå i skogen och bara vara”. Jag är jätteglad över all medkänsla. Men vad jag egentligen hade behov av var i det akuta skedet att någon handlade åt mig och att någon kunde göra något kul med mina barn så jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag sabbade deras sommarlov, Och i ett senare skede var behovet bra diskussionspartners som kunde hjälpa mig att komma vidare. Inte slentrianmässiga råd levererade med en ”lilla-gumman”-attityd. Jag är för i h-e expert på det här nu. Jag har yogat, jag har gått i skogen, jag har andats. Allt detta gjorde jag redan innan jag sprang in i väggen. Kom med något nytt! Som gör att jag inte hamnar in i väggen igen.
Förutom yoga/motion/andnings-paketet är det som hjälpt mig mest samtalen med andra utbrända, som är där eller har varit där. Inte en enda av dessa är lata bakåtsträvare som häckar på sina kontorsstolar. Det handlar om engagerade, nyfikna människor som skapar värde. Det har varit väldigt välgörande att dela erfarenheter med en sådan intressant och imponerande skara människor.
För att komma tillbaka till härskartekniken ”dubbelbestraffning”. Jag har drabbats av utmattningssyndrom, det är ett straff. Ska jag också känna att det bara är mitt fel (individperspektivet) trots att jag har gjort allt man ska göra för att mota stressen i grind, då handlar det om dubbelbestraffning.
Anledningen till att jag vill panorera ut både från mig själv och min arbetsplats och ha ett vidare perspektiv (samhällsperspektivet) är att då kan min väg ut ur eländet bli en hjälp för andra. För ”gå ut i skogen”, ”carpe diem”, ”använd alla sinnen”, det räcker bara en liten, liten bit.
Tidigare inlägg om min stressjuka: Ett Två Tre Fyra Fem Sex Sju Åtta Nio Tio Elva Tolv Tretton Fjorton Femton
”Det som inte dödar dig gör dig starkare” brukar det väl heta. Kanske det. Men i mitt fall och just nu hoppas jag i alla fall att jag kommer ur det här eländet/krisen litet smartare.
När jag bloggat färdigt igår hade några tips till mig själv fötts.
1. Kom ihåg att efter varje AKTIVITET så behöver du en stunds passivitet, återhämtning. Ingen aktivitet utan påföljande vila.
2. Skärmförbud måste införas. Uppkopplingsförbud är ett alternativt angreppssätt.
3. Även om allt är roligt så går det inte att ta emot allt som är roligt och inspirerande. Det blir överbelastning. Dra ner på stimuli, välkomna det som till en början känns tråkigt.
I praktiken innebar det här att jag i går kväll gjorde följande:
1. Tog en promenad i kvällningen. I skogen. (4.34 km enligt RunKeeper. :-))
2. Yogade väldigt långsamt och snällt i 20 minuter eller så (så långt från Ashtanga och Poweryoga man bara kan komma). Avslutade med några minuter eller en timme (tiden försvann) i ”corpse position” (ligger på rygg, benen och armarna skönt utsträckta).
3. Skärmförbud. Förutom en timme med TV1, GW Persson och Camilla Qvartoft. Lugnt och fint. Inga reklamavbrott. Två vuxna människor som inte skriker eller skrattar högt, utan som samtalar om (i och för sig) hemska händelser och analyserar.
Men. Det inser jag ju. Så här långa, lugna kvällar kommer jag inte alltid att ha. Hur ska jag ta med mig det jag lärde mig igår in i en normal verklighet med familjen och heltidsarbete? Återkommer om det.
Jag har själv fört mig in i det här tillståndet av utmattning. På det sätt jag har levt mitt liv har jag kanske undvikit både konflikter och ångest men i längden har det sättet tagit mer energi än vad det givit. Och i somras hamnade jag på så mycket minus att jag inte hade någonting kvar. Allt bränsle var slut. Extrem soppatorsk.
Nu ska jag tillbaka. En av dem jag samtalat med sa:
”Du ska inte tillbaka till det som var förut, för det var det som gjorde dig sjuk. Du måste förändra(s).”
Och jag som gjorde så mycket rätt. Jag träffade roliga människor, jag hade ett spännande jobb med MASSOR av utmaningar, jag cyklade och sprang och yogade, jag gick på skrivarkurs för att äntligen få utveckla en sida av mig jag vet att jag har men som har legat ouppmärksammad, jag var mycket aktiv i sociala medier för att det är en del av mitt jobb och för att jag blir inspirerad och bekräftad och för att det är roligt, jag försökte så in i bängen vara en bra mamma som lagar bra mat och hittar på kul saker.
Så, vad säger experterna att jag ska göra. Eftersom det inte finns några piller att ta som går direkt på orsakerna till tillståndet. Jo, de säger ungefär såhär:
1. Jag ska röra på mig. Lagom.
2. Jag ska engagera mig i jobbet, sådär litet lagom. Tillräckligt bra.
3. Jag ska lära mig att varva ner när jag kommer hem. (Får man häcka framför Netflix då eller måste man öva mindfullness?)
4, Jag ska njuta av livet och ta da’n som den kommer. (HA! Carpe fucking diem.)
Som ni hör – det här är JÄTTESVÅRT. Jag har ingen koll på vad LAGOM och TILLRÄCKLIGT BRA är. Jag vet att det Nirvanaliknande tillstånd jag hamnat i under djupavslappningen i yogan och när jag fick Rosenterapi är det tillstånd jag alltid vill vara i. Men tyvärr livet, jag måste jobba och jag måste vara med andra människor, särskilt mina barn. Och då är jag inte i detta underbara Nirvanaliknande tillstånd.
Kära livet, hjälp mig.
Hälsar vänligen signatur ”Vilse i pannkakan”
Dag 37
62 inlägg kvar. Hjärnan som en hoptorkad wettex-trasa. Hur ska jag koka ihop intressant material i två månader till?
En hoptorkad wettex måste man ju blöta ordentligt innan man sedan kramar ur den. I bästa fall, om det inte det är en massa gammal mjölk, dammludd och annat jox i trasan så går den att använda igen. Hyfsat. Alltså:
– dags för en rotblöta samt
– några kramar.
